När jag var liten hade min lillasyster en låtsaskompis som hette Olila. Hon pratade mycket med Olila när hon var själv och jag fick veta att låtsaskompisen bodde någonstans mellan Umeå och Skellefteå, en väg vi ofta åkte för att hälsa på släkten. En gång när vi passerade det där huset frågade jag ”Är det inte där Olila bor?” ”Näe, hon är död.” sa min syster.
En barndomsvän hade Dum-tanten som hon spelade spel med. Hon var ofta arg på sin låtsaskompis för Dum-tanten var så klantig och förlorade alltid. Därav namnet.
Min äldsta dotter hade två hittepåvänner. Momba och Timba. Det var inte så att de lekte, men hon pratade om och med dem. Jag kommer inte ihåg hur gammal hon var när Momba och Timba försvann. Kanske tre, fyra.
Jag hörde en teori. Tänk om alla barns låtsaskompisar egentligen inte är på låtsas. Tänk om de är spöken som vi vuxna inte ser. Det är ju tydligen så att barn upp till treårsåldern är väldigt receptiva för andevärlden. Jag gillar teorin.
Men vad hände egentligen med Olila? Det skulle jag vilja veta.
Tänker på din tanke ang spöken, den har också slagit mig. Min yngsta dotter Tyra har en låtsas kompis som heter Ocilia. Det är hon som gör alla bus här hemma, skönt att få skylla på någon. Men ibland säger Tyra att Ocilia är död. Lite kusligt är det…
Oh. Ocilia och Olila. Det kanske är samma?