Förra veckan var det studentbal i stan för några av gymnasieskolorna. Vi var där en sväng och tittade på finfolket. Det var så många på plats att det var lite svårt att se de tjusiga studenterna så vi tittade mest på bilarna de kom i.
Varför görs de inte lika färgglada nu som då?

Här kommer ett till blogginlägg om New York, och denna gången dess otroliga byggnader. De typiska brandstegarna som finns på vart och vartannat hus är så fina. Jag skulle så gäna vilja kika in hemma hos en vanlig Newyorker. Hur har de det hemma bakom de så ofta igendragna fönstren?
Empire State Building ser man från de flesta håll.
Vi åkte inte ut till frihetsgudinnan, men zoomade in henne med kameran när vi var i Brooklyn Bridge Park.
Flatiron building, strykjärnshuset, byggdes 1902 och var då ett av de högsta husen i staden. Det byggdes i en triangulär from för att utnyttja den dyra marken på Manhattan maximalt. Det finns ju en viss risk för nackspärr när man går runt och tittar på alla höga byggnader.
Pelarna utanför domstolen tornar upp sig för att få människorna att känna sig små. Efter en säkerhetskontroll gick vi in i byggnaden och kollade, men vi såg bara långa korridorer utan folk, så det var inte så spännande.
Alla våningar är nu resta på den högsta av byggnader, 1 Wold Trade Center, som ersatt de två tornen. Höjden till toppen av spiran är 1 776 fot (541 m), vilket representerar år 1776 då USA:s sjävständighetsförklaring undertecknades.
Men det är något speciellt med Empire State Building ändå. Helst i solnedgång. Bilden är tagen från en roof-top-bar längst upp i en hotellbyggnad.Det mörknar på gatorna innan solen gått ner eftersom strålarna inte når ner mellan de höga husen.    
Och när mörkret väl lagt sig fortsätter staden att lysa. På taket till vårt hotell i Soho hade vi fin utsikt över staden.
Här syns Williamsburg bridge i fjärran.
Och bilarnas lyktor flimrar förbi i staden som aldrig sover.

Under New York-veckan promenerade vi en dag över från Manhattan till Brooklyn. Så fort vi klev av Williamsburg bridge så blev atmosfären en annan. Vi kunde höra fåglar kvittra, behövde inte trängas på trottoarerna och människorna var mer avlsappnade. Vi besökte matmarknaden Smorgasburg där fantastiska delikatesser radats upp. 

Sedan fortsatte vi till en jättefin marknad som heter Arts&Fleas där lokala kreativa människor säljer sin egen design eller gammal vintage.
Det blev liksom overload för min hjärna här. För mycket av allt det goda, så jag kunde inte sortera alla intryck.
Det blev inget köp för mig på marknaden, men jag tyckte verkligen om att gå och titta på alla fina saker där.
Marie köpte ett fint halsband, som souvenir från resan. Jag har det inte på bild, men kanske kommer det lite längre fram.
En man sålde gamla skrivmaskinsknappar som han gjort om till arm- och halsband, ringar och manschettknappar.

Vi tittade också in på Konditori. Ett svenskt café.

Det blev ingen Swedish cocoball. Kanske skulle vi ha laddat med en sådan ändå eftersom vi nötte skosulorna rejält den här dagen. Brooklyn är stort.

I fem minuter hann vi vandra New Yorks gator så stötte vi på första kändisen. Tur jag hade spanar-Marie med mig, annars hade jag missat dem alla. Nu kan jag titulera mig paparazzi. Det är jag och kändisarna. Funderar på att ge ut en bok, men som det är nu skulle den bli mer som ett blad i broschyrformat.
Meg Ryan vinkade på en taxi i ett gathörn i Soho. Jag slängde fram kameran med superzoom och är rätt nöjd med den här bilden som jag i princip sköt från höften. Känner mig lite ambivalent inför dessa smygtagna foton. Det kändes som om jag tog kort på en apa på zoo. Stackars Meg. Men, äsch. Är man som jag en bondjänta i storstan så kan man inte hjälpas att impas av Hollywoodglans.