Ibland vill man bara ta en paus. Lägga sig på golvet och vila tillsammans med de närmsta kompisarna. Även fast det är lite hårt så somnar man fantastiskt gott när solen värmer ens hår litegrand.
Kategoriarkiv: Livet
En helt ovanlig skivinspelning
I går var jag och fotade byns barnkör som spelade in en egen skiva. Det var en lång väntan innan tekniken funkade som den skulle och koncentrationen var hög när det väl var dags att ta ton.
Efter ett tag blev det jobbigt att tänka på att sjunga högt, stå rätt och inte stampa i golvet, så då blev det paus för grimaser. 
Lite senare på eftermiddagen var det inte så lätt att stå stilla och lyssna på sångfröken längre.
Så dagen avslutades med ”milkshake-shake”-sången i full fräs. Fina barn som spelat in sin egen skiva. Det är inte kattskit. Det är stort.
Ovan molnen
Jag ligger hemma med influensa. Barnen fick den förra veckan och är inte helt friska än och i går var det min tur. Den är ingen lek, den här sjukan. Jag drar täcket över huvudet och sover bort det värsta. Ovan molnen är himlen alltid blå, men just nu känns det som en klen tröst. På återseende.
Äkta och oäkta barn
Jag är smått fascinerad av förritin. I mammas sovrum hänger bilder på nuvarande och dåvarande släktingar. Människor som lett fram till oss som lever nu. Till exempel morfars mamma, Olga, som som var så dum mot min mormor. Men vad hade hon själv för uppväxt? Inte för att det är en ursäkt för dåligt beteende, men det kan inte ha varit lätt för henne att växa upp som ”oäkting” på den tiden. Det formade henne säkert. Och det har i sin tur format min mormor, som fortfarande trots demens och 93 års ålder, tar upp hur hon aldrig dög i sin svärmors ögon.
Tack och lov för att jag och mina barn lever nu. Trots alla orättvisor som finns så räknas i alla fall inte mina döttrar som oäkta.
Endast det bästa är gott nog
Det har firats födelsedag med lunchbjudning på fin restaurang. 
Min syster som fyller år fick välja ställe och slog till med Viktoria. Ett utmärkt val då restaurangen för några dagar sedan fick omdömet ”Mycket god klass” i årets White Guide, och det är inte första gången restaurangen prisats för sin goda mat.
Det känns lyxigt att sätta sig och äta en vardagslunch här. 
Pasta med svamp blev det.
Inredningen och miljön är så genomtänkt och tjusig. 
Födelsedagsbarnet var nöjt, och så även sällskapet.
De tänker säga ja
Foto: Kenneth Sandelin
I morgondagens Folkbladet skriver jag om Marika Hjerpensköld och Ingvar Gustafson som ska gifta sig i Umeå stadskyrka i sommar. Läs här från och med lördag om hur han friade och hur de planerat sin bröllopsfest.
Förutom reportaget om det fina paret tipsar jag även om bra saker att ha koll på inför ett bröllop, som appar och hemsidor. Som de här till exempel:
– Allt om bröllop
– Bröllopsguiden
– Bröllopstorget
– Brud och bröllop
Hukande av sorg
Livet som vuxen blev inte som jag tänkte mig det när jag var tio-tolv år. Då kunde jag fantisera om hur jag skulle leva när jag var 18, 25 eller 33. Någon högre ålder än så funderade jag nog inte kring. Jag tänkte att jag skulle ha man, barn och ett vanligt Svenssonliv och mina föräldrar skulle bli mormor och morfar. Inget speciellt. Men jag var nöjd med den tanken. Det var nog en bild av en familj precis som den jag växte upp i. En mamma, pappa och två barn. Väldigt tryggt och bra.
En sak har jag sedan länge konstaterat och det är att om man planerar sitt liv i allt för mycket detaljer riskerar man att ofta bli besviken. Det finns alltid oförutsedda saker som dyker upp. Jag hade inte riktigt planerat mitt liv. Jag hade bara en självklar bild av hur det skulle bli, men så blev det inte alls.
När jag var 25 år gick min pappa bort i cancer. Han var 49 år gammal. Förutom all enorm sorg som hans sjukdom och död har inneburit så förde den även med sig en rubbning i min identitet. Pappa hade tagit kontakt med en präst som han ville skulle hålla i begravningen och han var hemma hos oss dagen efter att pappa gått bort. Han tittade på de här små figurerna på bilden, som mamma och pappa köpt. ”Det ser nästan ut som om de hukar sig lite av sorg”, sa han. Det var så tydligt att ett nytt kapitel började i mitt liv. Ett kapitel som jag inte alls ville vara med och skriva. Jag sa till prästen att ”Jag vill inte vara den där tjejen som har en pappa som dog i cancer. Jag vill inte vara hon!” Det stämde inte med min självklara bild av mitt liv.
Nu, tolv år senare, är jag mamma till världens bästa tjejer, men jag är en ensamstående mamma. Det stämmer inte heller med bilden jag hade.
Jag blev inte den jag tänkte att jag skulle bli. I vissa fall känns det bättre, och ibland sämre. Utmaningen är att se och njuta av solstrålarna när molnen dragit förbi.
Mat i Göteborg i Umeå
Jag var med mamma på Café Göteborg häromdan. Har ni som befinner er i Umeå inte varit här så kan jag rekommendera det starkt. De har en hejdundrande trevlig meny, inte minst efterrätterna, och man behöver aldrig gå hungrig härifrån.
Vi beställde fetaosttoast, och in kommer ett sådan här fat fullt med godsaker. På sommaren har de en fantastisk uteservering där man kan hänga hur länge som helst. Göteborg ligger bredvid Umeås gamla fängelse (som numera är hotell) och uteplatsen ligger på det som en gång var rastgården för fångarna. Jag lovar att göra ett besök när det blir lite varmare väder och ta bilder så att ni får se vad jag pratar om.
Det är hon som är källan
Mormor och morfar träffades på bussen till Skellefteå. Hon kom från Lövånger och jobbade som sömmerska. Han kom från Kusmark och var bondson. Det var tänkt att han skulle ta över jordbruket och gården från sina föräldrar.
Mormor flyttade så småningom in hos morfar och sina svärföräldrar. Hon ville absolut inte bli någon bondmora så morfar provade ett tag på andra jobb. ”Men jag såg ju hur olycklig han var, så då fick han börja gå i lagården igen.” har hon berättat. Men han fick aldrig mormor att hjälpa till där. Hon skötte allt annat med hus, hem, sömnad och barn. Barnen har alltid varit det viktigaste. Fyra stycken fick de. Först mamma, sedan mina två morbröder och sist min moster som är tio år äldre än mig.
Mormor och morfars bröllopsfoto hänger bredvid min mammas sovrumsfönster. De var så vackra och det är så kul att se henne bära sin bröllopsklänning. Under hänger ett porträtt av mamma som liten.
Nu är min mormor även gammelmormor. Om man räknar hennes barn, barnbarn och barnbarnsbarn så blir vi fjorton personer. Tänk att mormor är källan till oss alla.
Min andra familj
År 1994 åkte jag till Israel för att jobba som volontär på en kibbutz. Där träffade jag människor från hela världen som blev min andra familj och många av oss har fortfarande kontakt i dag. På bilden syns jag, Catharina och David. Vi hade hittat vintermössor för ortodoxa judar som vi provade. Vi skulle se tuffa ut på bilden och jag misslyckades som vanligt.
Att beskriva denna tid i mitt liv skulle kunna bli en bok. Jag nöjer mig här med ord som fantastiskt, inte som något annat och något av det bästa jag gjort.
Låt mig ändå dra en liten historia från denna tid i mitt liv. Det var nämligen så att arbetet i köket på dagarna avlöstes med partaj på kvällarna. Hade vi något att fira så gjorde vi det i dagarna tre. Åtminstone. Och varje kväll spelade vi ett kassettband. Det var en tidigare volontär från Sydafrika som gjort ett blandband han lämnat kvar. Där fanns låtar av Nirvana, U2, Pixies men även av Rodriguez. Känner du till honom? Om du sett filmen Searchin for Sugerman gör du det definitivt.
Hans låtar blev för oss ett soundtrack för vår tid på kibbutzen, men jag hade ingen aning om hans historia. Inte förrän nu – 2013. Jag må vara sist på bollen, men jag har nyligen sett dokumentären om honom, en helt otrolig historia, och jag blev helt fascinerad. Och extra speciellt blev det eftersom jag lyssnat så mycket till hans låtar.
Här är till er – min andra familj (minus Gommorah av Rodriguez som jag inte hittar). Kärlek!
