Vissnande blomma med hängbröst

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Jag tänkte länge att det hade med åldern att göra när jag insåg att min fysik inte var sig själv längre. Det var precis vid 30-strecket som jag helt plötsligt åldrades radikalt. Jag började tappa kronbladen kan man säga. Förut kunde jag bete mig hur som helst mot mig själv. Jag brydde mig inte om vad jag åt eller drack och jag motionerade verkligen aldrig. Kroppen var nöjd ändå. Ja. 30. Det var precis då det vände.

Nu har jag kommit fram till att det var nog inte siffran som hade betydelse. Det var snarare att jag två månader efter den födelsedagen födde mitt första barn. För när jag tänker efter är det ju helt ofattbart hur detta påverkar en. Inte konstigt att man förfaller i ljusets hastighet.

Först och främst ändrar ju en graviditet hela ens utseende för alltid. Men det är bara en fis i rymden i sammanhanget skulle jag vilja påstå. För det som tär, och som bara fortsätter och fortsätter och fortsätter att tära på kropp och psyke är främst
1. sömnbrist 2. stress 3. tjat. Är det bara jag som tänkt på vilket livstrauma det egentligen är att få barn? Det förändrar ju hela ens person, och nu pratar jag inte om känslor till barnet, att de är meningen med livet och blablabla. Det är en förändring som få talar om men som jag anser är så stor att jag tycker fler borde göra det. Ni som facebookar om er perfekta familj och ert lyckliga liv – jag vet att även ni har hängbröst.

Tur att de där barnen är gulliga i alla fall. Det väger ju upp en del.

Bitterfitta eller supersnippa?

Jag läste i början av april en intervju med Jennifer Åkerman i Aftonbladet. Hon porträtterades med anledning av att hon var med i Let’s dance. I intervjun fick hon frågan om hon är feminist och hon svarade att det var hon inte.

Va?

Jag blir så himla förvånad över detta svar! Jag blir förvånad varje gång en människa säger att hen inte är feminister. Vad tror hen att begreppet betyder? Det vill jag veta på riktigt.

Nationalencyklopedin skriver så här: feminism (franska féminisme, av latin fe´mina ’kvinna’), ursprungligen ett nedsättande ord; feminist var en person som inte anpassat sitt beteende till de förhärskande könskonventionerna. Ordet lanserades som benämning på kvinnosakskamp vid den internationella kvinnokonferensen i Paris 1892. Det avsåg då framför allt lika rättigheter, inte minst i ekonomiskt hänseende.

Enligt Svenska akademiens ordlista betyder feminism rörelse för kvinnors jämställdhet med män.

Så – de som inte kallar sig feminister, tycker de att kvinnor ska fortsätta vara underordnade män, inte ha samma rättigheter eller tjäna lika mycket för likvärdigt arbete? Tycker dessa människor att det var bättre år 1892?

Det finns en hemsida vars länk har delats över 21 000 gånger på sociala medier bland annat. Den heter 33 anledningar och tar upp varför feminism behövs. Nu har facebook valt att blocka alla länkar och stoppa all spridning av denna sida.

Va?

Dessutom. Folkbladet skriver i dag om tingrätten som friar tre killar från våldtäkt. ”Tjejen kanske inte särade på benen frivilligt för att hon var lite blyg.”

VA?

 

Att så sitt liv

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Jag hörde om en man som önskade sig en motorcykel när han var yngre. Pengarna saknades inte. Nu är han gammal men köpet blev aldrig av. Tänk om han gjort slag i saken. Tänk om han vågat. Han hade nog fått lite mer glädje i sitt liv. Så dumt att avstå från drömmar för att man inte vågar.

Jag tänker att man skördar det man sår. Säkerligen oftast utan att vara medveten om att det är så. Jag tror också att man kan få saker att hända, att det finns sätt att få bollar i rullning genom att ta saken i egna händer. Livet blir lite roligare så också. Går man bara runt i sina vardagsrutiner utan att sväva ut det minsta blir det inte så spännande. Är man nöjd med det så är det bra, men själv tycker jag om när det händer något överraskande.

Boka resan. Ordna festen. Prata med grannen. Gå på konserten. Bjud någon på middag. Sök nytt jobb. Börja måla. Cykla på vägar du aldrig trampat längst förut. Våga. Vad är det värsta som kan hända där bakom kröken?

En vab-tant, tack

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Jag har inte så många tydliga minnen från när jag växte upp och jag måste erkänna att jag fortfarande har jättedåligt minne. Jag har hört att de skapas i samband med känslor. Betyder det att jag är känslokall?

Ett svagt minne jag har är att det ett par gånger kom hem olika tanter till oss när jag och min syster var sjuka. Jag kommer inte ihåg att det var konstigt eller traumatiskt, utan kanske mer lite spännande. Mamma och pappa åkte till jobbet och tanten var där för att sköta om oss. En kommunal vab-tant. Jag har pratat med olika personer om detta fenomen, men har blivit skeptiskt bemött. Vab-tant? Va? Men nu har jag fått det bekräftat. En släkting till mig KÄNNER en före detta vab-tant. HA!

Det kan tyckas att det finns för-och nackdelar med denna tjänst. Jag vet inte om jag skulle vilja släppa in en främmande människa i mitt hem för att ta hand om mina barn medan jag jobbade, men det är ändå en fin idé tycker jag. Undrar när det yrket försvann och varför?

Jag har förstått att det är vanligt att föräldrar tjafsar om vem som ska vara hemma från jobbet när barnen är sjuka. Jag har alltid aktat mig för det. Jag har full förståelse för att de flesta har förpliktelser och viktiga saker för sig på jobbet, men jag tänker att när man bråkar om en sådan sak – när barnen hör – så förmedlar det att barnet är ett problem som varken mamma eller pappa vill ta tag i. Det kan inte vara en kul känsla för ett barn att känna. Det slapp vi 1970-talister med vab-tanter i närheten att uppleva och det var ju positivt.

En ovan men välbekant känsla

Jag har hittat en plats. Det är inte vackert där. Asfalt, tegel, industri och smuts. Men när jag blundar är det fantastiskt. På den här platsen skiner solen extra ljust och snön smälter i små pölar på marken.

När jag blundar känner jag värmen i ansiktet och hör dropparna som faller från taken och jag kommer ihåg den här känslan trots att den är så ovan. Jag har känt den förr. Varm sol – den är verkligt, den finns. I dag stod jag på den här platsen och blundade i 15 sekunder. Det räckte för att jag skulle bli alldeles lycklig och varm. Även inuti.

Äkta och oäkta barn

2-hos mamma 016-001
Jag är smått fascinerad av förritin. I mammas sovrum hänger bilder på nuvarande och dåvarande släktingar. Människor som lett fram till oss som lever nu. Till exempel morfars mamma, Olga, som som var så dum mot min mormor. Men vad hade hon själv för uppväxt? Inte för att det är en ursäkt för dåligt beteende, men det kan inte ha varit lätt för henne att växa upp som ”oäkting” på den tiden. Det formade henne säkert. Och det har i sin tur format min mormor, som fortfarande trots demens och 93 års ålder, tar upp hur hon aldrig dög i sin svärmors ögon.

Tack och lov för att jag och mina barn lever nu. Trots alla orättvisor som finns så räknas i alla fall inte mina döttrar som oäkta.

Hukande av sorg

8-hos mamma 063Livet som vuxen blev inte som jag tänkte mig det när jag var tio-tolv år. Då kunde jag fantisera om hur jag skulle leva när jag var 18, 25 eller 33. Någon högre ålder än så funderade jag nog inte kring. Jag tänkte att jag skulle ha man, barn och ett vanligt Svenssonliv och mina föräldrar skulle bli mormor och morfar. Inget speciellt. Men jag var nöjd med den tanken. Det var nog en bild av en familj precis som den jag växte upp i. En mamma, pappa och två barn. Väldigt tryggt och bra.

En sak har jag sedan länge konstaterat och det är att om man planerar sitt liv i allt för mycket detaljer riskerar man att ofta bli besviken. Det finns alltid oförutsedda saker som dyker upp. Jag hade inte riktigt planerat mitt liv. Jag hade bara en självklar bild av hur det skulle bli, men så blev det inte alls.

När jag var 25 år gick min pappa bort i cancer. Han var 49 år gammal. Förutom all enorm sorg som hans sjukdom och död har inneburit så förde den även med sig en rubbning i min identitet. Pappa hade tagit kontakt med en präst som han ville skulle hålla i begravningen och han var hemma hos oss dagen efter att pappa gått bort. Han tittade på de här små figurerna på bilden, som mamma och pappa köpt. ”Det ser nästan ut som om de hukar sig lite av sorg”, sa han. Det var så tydligt att ett nytt kapitel började i mitt liv. Ett kapitel som jag inte alls ville vara med och skriva. Jag sa till prästen att ”Jag vill inte vara den där tjejen som har en pappa som dog i cancer. Jag vill inte vara hon!” Det stämde inte med min självklara bild av mitt liv.

Nu, tolv år senare, är jag mamma till världens bästa tjejer, men jag är en ensamstående mamma. Det stämmer inte heller med bilden jag hade.

Jag blev inte den jag tänkte att jag skulle bli. I vissa fall känns det bättre, och ibland sämre. Utmaningen är att se och njuta av solstrålarna när molnen dragit förbi.

Prinsessor och queens

I måndags var det QX-galan i Stockholm. Kronprinsessan Victoria var där för att dela ut priset till ”Årets homo” som gick till Jonas Gardell. Läs Daniel Nordströms blogginlägg om det här och se prisutdelningen här.

På galan hyllades Victoria. Applåderna ville inte ta slut och det syntes hur rörd kronprinsessan blev. Jag kan förstå att det för gayvärlden sågs som en seger att hon var där. Det blev i media en massa halabaloo över att en kunglig person visade sin ståndpunkt i hbtq-frågan, det är tydligen världsunikt. Detta förvånar mig, eftersom det för mig är en sådan självklar åsikt.

Det pågår just nu en debatt i England huruvida homosexuella människor ska ha rätten att gifta sig och en omröstning skedde i parlamentet i går kväll. Premiärminister David Cameron stödjer förslaget vilket har orsakat bråk inom partiet men förslaget gick i alla fall igenom.

När jag hör detta slås jag av en tanke. Vi har kommit en bra bit på väg, men ändå inte långt alls. När jag tänker efter har vi bara tagit myrsteg när det gäller jämlikhet. Tänk dig om femtio år när vi blickar tillbaka och säger: ”2013 var det inte tillåtet för homosexuella att gifta sig i Europa.” För jag tror och hoppas att vi då ökat på myrstegen till elefantkliv mot insikten att alla människor är lika värda. Det måste jag tro. Att vi inte är där nu är för mig så märkligt att jag gapar när jag hör om bråket i England.

Alla som skriker och protesterar mot att människor som älskar varandra ska få vara tillsammans – vad är ni rädda för?

Konsten att göra ingenting

1-kakfat snölykta 110 2-kakfat snölykta 111
Ibland, ytterst sällan men ändå, kommer stunder då jag inte har några måsten eller borden. Mitt första sådant tillfälle på många år uppstod för ett tag sedan. Jag satte mig i soffan, stirrade på min bokhylla och tänkte: ”Vad ska jag göra nu?” Tanken var så ovan att jag blev helt ställd.

Livet som småbarnsförälder innebär ständig planering och skadereglering, men när de små barnen blir stora små barn klarar de sig en stund utan den flytväst, hjälm och reflex jag agerat som. Vi får se om några år hur det känns när de behöver mig i ännu mindre utsträckning. Kanske kommer jag att sakna tiden som ständigt behövd. Eller så läser jag vidare i ännu en bok.