— I helgen var jag på konfirmation och vi befinner oss också mitt i konfirmationstider. Jag slogs av hur nära politisk ideologi och religiös tro står varandra, hur sällan religion korsar mina vägar samtidigt som jag förvånas över det fortfarande är ungdomar som konfirmerar sig.
Att religion har genom tiderna varit ett sätt att hitta svar på frågor man inte har kunnat svara på själv är inget nytt. Det har varit ett sätt att få legitimitet att kunna lyfta blicken för att se sig själv i ett större sammanhang och få svar på de existentiella frågor som inte går att besvara själv. Idag tillhör Sverige (tillsammans med de andra nordiska länderna) de mest sekulariserade länderna i världen.
Vissa säger att sekulariseringen beror på det välfärdssystem som är väl inarbetat i Norden med en politik som aktivt avsäger sig en religiös koppling (men gärna förklarar politiken genom den kristna kulturen), vissa menar att den beror på ett allmänt ointresse hos befolkningen. Vissa menar på att starten till det sekulariserade samhället var genom den socialdemokratiska politiken som tickade i gång i början på nittonhundratalet.
Den kristna problembeskrivningen är inte helt olik den socialdemokratiska. Vi ser båda att vissa människor är rika, andra är fattiga. Vissa kan gå, vissa kan inte gå. Vissa kan se, vissa kan det inte. Vi tycker båda att solidaritet och medmänsklighet är två av de viktigaste värdena i samhället och att man ska respektera varandra. Skillnaden är att inom kristendomen accepteras skillnader med motiveringen att det finns alltid någon som har det sämre, inom socialdemokratin vill man ta bort den maktpositionering det innebär.—
