VM- karusellen är i full gång. Vid alla stora sportsammanhang reflekterar jag över exakt samma sak. Den där kulturen som verkar förfölja sporten. Den där kulturen som direkt placerar in mig i mitt kvinnliga fack och gör det omöjligt att ta mig in i den sportsliga världen.

Väljer jag att stå utanför är det också för att jag är kvinna, brudar gillar ju inte sport. Det vet ju alla. När fotbolls- VM är i full gång aktualiseras detta fenomen igen. Jag finner hela VM- karusellen fullkomligt ointressant. Det dock handlar inte om att jag inte gillar fotboll, tvärtom.

 

Det är spännande och intressant. Sport är roligt och det är en fin gemenskap kring sport. Det jag inte kan hantera är alla män. Det är så mycket män precis överallt. All sport som visas är av män, om män. Sedan för alltid har sport varit en arena där tjejer inte har varit välkomna i. Som i alla sammanhang där män är överrepresenterade skapar det en osynlig mur mellan könen.

 

Den osynliga muren har beskrivits som naturlig, att det bara är ett tecken på att män föddes för att gilla sport och kvinnor föddes för att inte gilla sport, som om det vore en gen som följde med i befruktningsögonblicket. Som vi märker är det ett resonemang som inte håller annat än i herrbastun efter tre öl för likasinnade.

 

Här kan du läsa hela inlägget.

Några av kommentarerna till inlägget:

Det måste vara oerhört jobbigt att vara så ung som du och så bitter.
Nej, det är faktiskt rätt uppfriskande.

Signaturen ”nu får du verkligen lägga ner”: Men snälla rara Linda. Hur tänkte du nu. Hantera alla män. Vad vill du att det ska könsfördelas på läktaren eller bland sportintresserade. Jag känner en kvinna som är så vidrigt intresserad av fotboll att min sambo som älskar fotboll är rena bottenskrapet i jämförelse. Så jag blir så förvånad över hur du tänker. Jag ser friidrott och skidor, skidskytte. Både män och kvinnor. Jag gillar inte fotboll för att det är SKIT trist. Sedan lyckas du skriva, Alla kvinnor tycker inte så här och alla män tycker heller inte så här. Ja, jag säger då det. Du måste skaffa lite erfarenheter och sluta kludda.
Så roligt för dig att du gillar sport, det gör jag med. Det är kulturen kring sporten som jag inte gillar då jag inte är välkommen i den. Mina erfarenheter är det inget fel på, de har jag många av och skaffar hela tiden fler. Jag kommer heller inte sluta skriva (för det antar jag menas med ”kludda”).

Linda, Linda. Linda…jag ber dig sluta. Du är ung och vilsen, verkar det som. Slänger dig ut i världen för att du ska hitta en snöre att fatta tag i. Sluta svamla nu. Dina senaste ledare har varit en ren bedrövelse. En bedrövelse på det sätt att du försöker dig på att skapa ett ämne runt något som inte är något. Någon håller med dig men det verkar mer vara en vän som ger dig stöd. Resten av oss, tycker det är dags att försöka hitta något som passar dig och inte ditt arga inre. Det luktar inte gott om dina insändare bara bittert och mögligt. Snälla Linda, hitta en tråd som du brinner för.
Tack, du bad verkligen snällt att jag skulle sluta skriva. Jag har inte skrivit så många insändare, utan håller mig till ledarkrönikor. Trådar som jag brinner för är just samhällelig kultur, feminism med mera, så det är kanske snarare det är att det är just jag som skriver som det inte gillas lukten av. Jag uppskattar även tipset om att hitta något som passar mig att skriva om. Well.

— I helgen var jag på konfirmation och vi befinner oss också mitt i konfirmationstider. Jag slogs av hur nära politisk ideologi och religiös tro står varandra, hur sällan religion korsar mina vägar samtidigt som jag förvånas över det fortfarande är ungdomar som konfirmerar sig.

Att religion har genom tiderna varit ett sätt att hitta svar på frågor man inte har kunnat svara på själv är inget nytt. Det har varit ett sätt att få legitimitet att kunna lyfta blicken för att se sig själv i ett större sammanhang och få svar på de existentiella frågor som inte går att besvara själv. Idag tillhör Sverige (tillsammans med de andra nordiska länderna) de mest sekulariserade länderna i världen.

Vissa säger att sekulariseringen beror på det välfärdssystem som är väl inarbetat i Norden med en politik som aktivt avsäger sig en religiös koppling (men gärna förklarar politiken genom den kristna kulturen), vissa menar att den beror på ett allmänt ointresse hos befolkningen. Vissa menar på att starten till det sekulariserade samhället var genom den socialdemokratiska politiken som tickade i gång i början på nittonhundratalet.

 

Den kristna problembeskrivningen är inte helt olik den socialdemokratiska. Vi ser båda att vissa människor är rika, andra är fattiga. Vissa kan gå, vissa kan inte gå. Vissa kan se, vissa kan det inte. Vi tycker båda att solidaritet och medmänsklighet är två av de viktigaste värdena i samhället och att man ska respektera varandra. Skillnaden är att inom kristendomen accepteras skillnader med motiveringen att det finns alltid någon som har det sämre, inom socialdemokratin vill man ta bort den maktpositionering det innebär.—

 

Läs hela här.