Måndag 22 november kl 13.35
Det svider förstås.
Men det verkar som om jag får ge mig.
I ett tidigare blogginlägg i dag hävdade jag bestämt att man bör skriva ”han är ingen dununge i sammanhanget” och inte duvunge.
Reaktionerna lät förstås inte vänta på sig.
Och det är väl bara att konstatera.
Jag får finna mig i att vara överbevisad.
Dels har jag fått en radiolänk sänd till mig, dels har jag fått höra vad Språkrådet säger i frågan:
”En ung och oerfaren person kan kallas både för duvunge och dununge, utan någon betydelseskillnad.
Duvunge är den äldre benämningen av de två, och möjligen anspelar den bildliga betydelsen på att duvan genom århundradena fått symbolisera det oskyldiga. Dununge är en något yngre benämning, belagt första gången 1871. Det är bekant från Selma Lagerlöfs novell Dunungen, som även finns som teaterstycke.”
Så, okej då.
Det är bara att erkänna även om det tar emot.
Jag hade fel.
Vem kan jag skylla på. Selma Lagerlöf?
