Torsdag 13 oktober kl 17.25
Två publiceringar i VF under veckan har lett fram till mejl från ett antal läsare.
Det handlar dels om en dömd radioprofil, dels om mamman till en misstänkt mördare som bloggar.
Här förklarar jag hur vi har resonerat.
Vi börjar med det första fallet.
I måndags publicerade vi en artikel om en känd radioprofil, som dömts till åtta månaders fängelse för sexuellt övergrepp mot barn. Efter att domen fallit avskedades han från Sveriges Radio.
Vi publicerade inte mannens namn och eftersom vi inte vill riskera att mannen ska namnges i kommentatorsfältet under artikeln finns det ingen möjlighet för läsare att kommentera den.
Varför valde vi att inte publicera namnet? Det är den fråga som ett par läsare har ställt.
”Det förefaller för många (även om det kanske inte är så) att mediafolk håller varandra om ryggen”, skriver till exempel en läsare.
Jag förstår till fullo frågeställningen, men VF behandlar inte människor på olika sätt. I varje unikt fall fattar vi beslut enligt våra pressetiska regler.
I det här fallet har vi inte valt att avstå att publicera namnet för att skydda den dömde mannen.
Det handlar istället om att visa hänsyn mot brottsoffret, en person som är under 15 år.
Det finns stor risk att en namnpublicering av den dömde mannen gör det lättare att identifiera brottsoffret. Därför avstod vi namnpublicering i detta fall.
Det andra fallet som lett fram till läsarreaktioner var den artikel vi hade i dagens tidning. Den handlar om mamman till den misstänkte mördaren på Teg. Hon bearbetar sina känslor genom att skriva en blogg.
I sammanhanget berättade vi också, i en annan artikel, att det blir allt vanligare att människor behandlar sina kriser via nätet.
Mamman gillar inte att vi skrev artikeln. I dag har hon till exempel publicerat ett blogginlägg med rubriken: ”Må fan ta VF”.
Ett par läsare är också upprörda över publiceringen:
”Tycker du inte att hon redan har nog i sitt liv? Tycker inte du att hon redan har nog att kämpa med? Tycker inte du att hon förtjänar att respekteras?”, skriver en läsare om mamman.
Naturligtvis tycker jag att hon förtjänar respekt. Jag tycker också att vi har skrivit om ämnet med respekt. Innan publiceringen hade jag och skicklige reportern Olov Antonsson en god dialog. Därefter beslutade jag, i min roll som utgivare, att vi skulle publicera artikeln på det sätt vi gjorde.
Det är inte VF som har dragit fram mammans blogg i offentlighetens ljus. Det har hon gjort själv gjort genom att välja att publicera sig på nätet. En blogg på nätet är offentlig, det bör var och en som väljer att publicera sig ha i åtanke innan de väljer att publicera sig i just offentligheten.
Mordet på Teg har ett stort allmänintresse och fenomenet som sådant, att många väljer att bearbeta sin sorg på nätet är ett relevant, intressant och viktigt ämne att skriva om.
Att ämnet som sådant river upp sår och väcker reaktioner har jag stor förståelse för.
Men det är en helt annan diskussion.
Ett fel gjorde vi i rapporteringen kring den bloggande mamman – och det är ett fel jag beklagar.
Tanken var att vi inte skulle nämna bloggens namn. Tyvärr stod ändå bloggens namn i den illustration vi hade till artikeln. Det är ett misstag som jag till fullo tar på mig ansvaret för.
Jag brast helt enkelt i kommunikationen med nyhetsdesken.
På grund av de skäl jag anger ovan går denna artikel inte att kommentera.
Om ni vill diskutera innehållet i detta blogginlägg är ni välkomna att kontakta mig.
[email protected]
