En stor förlorare

Håkan Juholt applåderar när Stefan Löfven utses till ny partiledare. En fin bild. Foto: ANDERS WIKLUND/SCANPIX

Tisdag 31 januari klockan 13.20
Den här bilden säger så oerhört mycket.
Håkan Juholt är kanske en förlorare.
Men han är en stor förlorare.
Historien om Håkan Juholts korta tid som partiledare, från 25 mars 2011 till 21 januari 2012, har diskuterats i oändlighet.
Allt blev fel redan från början.
Politiken hamnade i skuggan av misstag och klantigheter.
Till sist tvingades Juholt avgå. Han gjorde det inte frivilligt. Juholt har visat att han inte är den som viker ner sig i första taget.
Han tvingades gå som en förlorare.
Det är lätt att sådant föder bitterhet.
Men Håkan Juholt är en oerhört stor förlorare.
I torsdags avslöjade Folkbladet som första media i landet att Stefan Löfven skulle föreslås som ny partiledare. Samma dag presenterades han också som verkställande utskottets kandidat och i fredags valdes Löfven till ny ledare.
När Löfven utnämndes var Håkan Juholt på plats.
Han stod längst fram och applåderade när Löfven prisades med blommor.
– Jag är här för att ge mitt helhjärtade stöd, sade Juholt bland annat till Aftonbladet.
Det var stort att se och jag har sedan dess tänkt mycket på denna utmärkta bild, tagen av Anders Wiklund.
För den säger väldigt mycket.
Det finns många förlorare.
Men det finns ytterst få stora förlorare.
Om det enbart handlade om hjärta och vilja hade Håkan Juholt varit en stor politiker.

 

3 kommentarer

  1. Publicistiska uttryck för yttrandefrihetsfobi
    När Publicistklubbens ordförande Ulrika Knutson – som har till uppgift att slå vakt om det fria ordet – offentligt hånar Lars Vilks och fokuserar på de estetiska och konstnärliga aspekterna av hans rondellhund istället för på dödshoten mot yttrandefriheten och kallar konstverket ”en usel jycke” – då är det ett uttryck för yttrandefrihetsfobi och anpassning till islam.
    Petter Larsson heter en journalist på Sydsvenska Dagbladet som i likhet med alla andra journalister har yttrandefriheten som levebröd. Fast den poängen verkar han ha missat. När han i en surstinkande artikel hånar det nybildade Tryckfrihetssällskapet – som har tillkommit bland annat för att Publicistklubben ägnar sig mer åt att vara en klubb för inbördes beundran än om att värna yttrandefriheten – och skriver att det med gott samvete kan lägga ned verksamheten – då är han en av alla dem som bereder marken för anpassning till en kultur och ideologi som inte tillåter yttrandefrihet över huvud taget.
    Han har gott sällskap av Johannes Nesser, som i journalisternas fackförbundstidning Journalisten påstår att ”Det nystartade Tryckfrihetssällskapet, systersällskap till danska Trykkefrihedsselskabet som verkar för att stoppa ”islams växande inflytande i Europa”, tvångsrekryterar journalister till sin Facebookgrupp.”
    Tack, det räcker. Dessa båda herrars panikångestattacker över att någon i deras egna led (initiativtagaren heter Ingrid Carlqvist) slår ett slag för det fria ordet är ett bevis så gott som något för att Tryckfrihetssällskapet behövs, och har behövts länge.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *