Allt han behövde varen fin påse geléhallon

HAN VAR onekligen speciell.
Ett original som aldrig haft ett normalt liv.
När vi träffades skulle han snart fylla 80 år.
Han hade vårdats på institution sedan han var 18.
Han hade alltid betraktats som psykiskt sjuk.
Han levde i sin egen värld.
I tonåren hade han ertappats med att stå och spionera på sin lärarinna när hon duschade. Det räckte.
Efter det hamnade han på en låst avdelning och därifrån kom han aldrig någonsin mer ut.
Våra vägar korsades i slutet av 80-talet.
Under en kortare period arbetade jag på det ställe där han vårdades. Någonstans fann vi varandra, även om jag inte nådde längst in i hans värld.
Till den världen hade ingen människa tillträde.
I mångt och mycket var han som en föråldrad fyraåring. Han tyckte om att gå på utflykt och han älskade geléhallon. Dessa tuggade han så att hela ansiktet gungade. Han hade ont om tänder.
Inför varje promenad inträffade ungefär alltid scenario. Han stod där. Ivrig. Påklädd med mössan på sned och de stora fötterna pekandes åt var sitt håll. Likt en fyraåring tog han nämligen nästan alltid på sig skorna på fel fot.
När vi promenerade sade han inte mycket. Han betraktade intensivt det han såg och han ville gärna hålla mig i handen.
Han var ett 80-årigt barn.
I mångt och mycket var han att betrakta som en av samhällets stora förlorare. Ändå gav han mig någonting annat än vad många av de imponerande, briljanta, begåvade, framgångsrika, skärpta, vackra och högavlönade människor jag också mött under årens lopp.
Han gav en annan dimension. På sitt sätt.
Han var bara den han var. Ett original.

DET ÄR LÄTT att betrakta denne mans liv som en enda stor tragedi. Exakt vad han själv kände får jag aldrig veta, men jag tror inte att han upplevde sig som en misslyckad person. Han tycktes vara nöjd med det liv han levde. Han kände inte till något annat.
Det enda han behövde var sin trygghet, sina inrutade rutiner, sina skor och en fin påse geléhallon.
Han levde i en värld som var på gränsen mellan verklighet och fantasi. Det blev uppenbart de gånger han väl talade. Han såg saker som ingen annan kunde se. Fantasin blev hans verklighet och kanske var också verkligheten blott en fantasi i hans värld.
Han hade sin naturliga plats i båda världarna.
Med sin närvaro gjorde han min värld vacker.

DET FINNS original även år 2012.
Men min känsla är att det finns risk att de får allt mindre utrymme i det samhället vi nu lever i.
Vi har svårt att förhålla oss till de som inte passar in i den mall vi kallar för normal.
Det gör oss som är att betrakta som normala rädda. Det gör dem som inte passar in rädda.
Det riskerar att göra oss alla begränsade
Egentligen finns det ytterst lite som är att betrakta som normalt.
Det finns bara olika människor.
Alla dessa är helt unika.
Någonstans är det livets storhet.

JAG SÄGER som Pablo Picasso (1881–1973) en gång sade:
”Bland människor finns det långt fler kopior än original.”

VECKANS LISTA:
Johan Forsberg – Hockeyspelare och filosof i ett.
Frida Selander – Mycket begåvad musiker från Umeå.
Anja Pärson – Hon kommer alltid att vara en hjältinna.
Meshuggah – Nya albumet ”Koloss” har blivit hyllat.
Lönehelg – Trevligt.
Ebba Forsberg – Spelar i Umeå i helgen. Blir fint.

7 kommentarer

  1. Kul, mysigt, trevligt att läsa, men snälla ändra ’Likt en fyraåring tog han nämligen nästan alltid på sig fötterna på fel fot’ till ’_skorna_ på fel fot’…

  2. Tänkvärt.
    Den som identifieras som ”original” har inte samma rätt som andra att omfattas av konkret sekretess och ”gråzonssekretess”. Du blottar något sårbart som skulle skyddas, du upplevde det som vårdare och han var din patient. Det är inte okej att använda människor, inte heller människor, inte ens om de är svagbegåvade eller udda. Som anställd ska du värna om de gränser som din patient inte förmår upprätthålla, inte exponera honom – hur charmigt det än kan vara. Nej det är inte okej, även om det är fint skrivet. Trevlig helg!

  3. Ett fint minne Daniel. Har själv minnen från 80-talet av helt makalöst underbara människor med helt sagolika berättelser. Jag jobbade i hemtjänsten ute i byarna runt stan. Alla är vi lika men ändå så olika. Ha en fin helg!

  4. Fin krönika Daniel. Ja, det finns många människor som väckt frustration därför att omgivningen inte kunnat sätta etiketter på dem. Kanske är vi många av det slaget, tänker jag. Jag är glad över att man idag börjar se att begreppet ”normalt” är något mycket tvetydigt…

  5. Fint skrivet. Många begåvade människor har ett kallt känsloliv. De saknar helt enkelt kännslomässig kompetens. Att skildra en människa med små intellektuella resurser så att den människans förmåga att sprida glädje kommer fram tycker jag är fint.

  6. …ja, när man tänker efter så är det ju de minst utbildade som har den största kompetensen! eller hur? De som drivs av ett fantastiskt känsloliv och inte behöver bekymra sig om annat än det.
    Det är klart att man ska få skriva vad man vill om sånt man ser i sina jobb, har man bara rätt sorts varmt hjärta så är det ju okej. Och vi vet ju redan vilka som avgör vilka som har rätt sorts känslomässigt hjärta – de som har minst utbildning. Empati liksom skalas bort under utbildningstiden. Nej, bättre då ett samhälle som styrs av outbildade starka människor som styrs av sina känslor och som känner när det är rätt eller fel. Men så bra, och inga debatter heller, bara blablabla när något känns fel..
    Det är så jävla Umeå..

Lämna ett svar till blablabla Eva Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *