Anders Behring Breivik log när han fördes in i rättssalen i Oslo i dag. Foto: HÅKON MOSVOLD/SCANPIX (stora bilden) och HEIKO JUNGE/SCANPIX (lilla bilden)
Måndag 16 april klockan 17.25
Det där fruktansvärda leendet. Tårarna.
I dag inleddes rättegången mot massmördaren Anders Behring Breivik i Oslo.
Medieuppbådet är stort. Jag följer rättegången med många känslor.
Jag kan inte undgå att tänka att allt ingår i Breiviks sjuka plan och att mitt och alla andra journalisters intresse är en del av den.
Ja. Jag skriver ”sjuka plan”. Jag vet att Breivik bedömts som så pass psykiskt tillräknelig att han kan dömas till fängelse. Det spelar ingen roll. I det här finns ingenting som är friskt. Allt är bara sjukt.
Breiviks manifest. De fruktansvärda dåd han utfört. Rättegången. Allt känns overkligt. Och sjukt.
När Breivik fördes in i rättssalen log han mot kamerorna.
Under själva rättegången brast han i gråt när hans manifestfilm visades, vilket bland annat Aftonbladet rapporterar om här. Så här skriver Expressen.
Leendet. Tårarna. Ingår allt det i Breiviks uttänkta plan? Ja. Jag tror det. Hela tillställningen gör mig illa berörd och även mitt stora intresse för rättegången gör mig illa berörd.
Jag följer rättegången för att det helt enkelt är en del av mitt jobb.
Jag förstår dock till fullo att många läsare, tittare och lyssnare inte orkar och vill höra eller läsa ett ord till om Breivik.
Ett par norska medier, bland andra Dagbladet, har från och med i dag en knapp tillgänglig på sin sajt. Om man trycker på den kan all rapportering om Breivik filtreras bort. Läsarna får ett alternativ, en ”terrorfri zon”.
Alla anhöriga till Breiviks offer har betydligt svårare att filtrera bort känslorna och rättegången.
För dem måste det vara en chock att följa rättegången och att tvingas möta hela medieuppbådet.
800 journalister är på plats under rättegången. Sveriges Radio Ekot berättar att det finns fler platser för journalister än för anhöriga i rättegångssalen.
Det stora medieuppbådet gör att en del anhöriga till och med tvekar att komma till rättegången.
– Det har många uppmärksammat oss på. På grund av det så har vi tillverkat små klistermärken som ska ligga tillgängliga för alla berörda och som det står ”Don’t interview me please” på. Så de som inte vill bli intervjuade ska ha en sån lapp på sig och då hoppas vi på att det respekteras, säger John Hestnes i den nationella Stödgruppen till Sveriges Radio Ekot.
I centrum för allt detta finns Anders Behring Breivik. Den leende och gråtande terroristen och massmördaren.
Jag vet inte vad som rör sig i hans huvud.
Det vet förmodligen ingen.
Men jag kan inte släppa tanken på att han njuter av varje sekund av uppmärksamhet och att hela det bisarra skådespelet ingår i hans utstuderade plan.
Hela situationen är sjuk.
Ändå skriver jag detta inlägg. Ändå rapporterar Folkbladet om den.
Det är viktigt att berätta om rättegången. Trots allt.
Jag hoppas att den någonstans kan ge oss åtminstone ett litet svar på den fråga som kommer att följa oss i evigheten. Varför?
