Det är inte okej att gilla kungahuset

Johan T Lindwall är hovreporter på Expressen. Han skriver ivrigt och entusiastiskt om kungahuset. Många sport- och musikjournalister gör exakt samma sak om sina ämnen. Johan T Lindwall kallas ”en skam”. Det är skamligt. Foto: JESSICA GOW/SCANPIX

Fredag 25 maj klockan 22.45
Just nu pågår Eurovision song contest. Somliga är enormt intresserade. Andra bryr sig inte. I sommar avgörs fotbolls-EM. En fest för en många. Andra ägnar det inte en tanke. Även OS arrangeras i sommar. En fest för entusiasterna. Fullständigt ointressant för andra.
I tisdags döptes Sveriges tronarvinge, prinsessan Estelle Silvia Ewa Mary i Storkyrkan i Stockholm. För många var det en stor och historisk händelse. För andra var det ett jippo som man inte bör bry sig om.
Dessa fyra händelser går att jämföra på så sätt att de alla har stor mediebevakning. De går också att jämställa genom att de är enormt viktiga – men bara för en del människor.
Det finns uppenbarligen också en stor skillnad.
Det anses inte okej att vara genuint intresserad av kungahuset.

Under mina år som journalist har jag skrivit om både sport och musik. Jag har skrivit entusiaskt och insnöat om tekningsstatistik i elitserien i ishockey. Lika engagerad har jag varit när jag försökt analysera ett extremt metalband.
Jag har skrivit dessa texter för en smal publik. De som orkat läsa har varit ungefär lika intresserade av ämnet som jag. Andra har bara låtit bli att läsa. Just för dessa texter har jag i vilket fall inte blivit hånad eller utsatt för hatkampanjer.

Johan T Lindwall är hovreporter på Expressen. För honom var prinsessan Estelles dop enormt stort.
För det hånas han.
Roger Nordin kallade honom ”slemmig” i Rix Morronzoo. På twitter skrivs många elaka inlägg. Fotbollsspelaren i Kalmar FF skrev bland annat: ”Johan T Lindwall är en skam för alla som jobbar inom media. Pinsam journalistik.” Detta inlägg postades vidare, eller retweetades som det heter på twitterspråk av bland andra de kända politikerna Leif Pagrotsky (S) och Lars Ohly (V). Två män som uppenbarligen tyckte att det var en god idé att sprida de hårda orden vidare.

Johan T Lindwall skriver lika entusiastiskt om kungahuset som vissa sportjournalister skriver om sport. Skillnaden är att sportjournalistik, hur nördig den än må vara, är socialt accepterad.
Jag är själv inte speciellt intresserad av att läsa om hattar, klänningar och kostymer på Estelles dop. Men jag har full respekt för att det finns andra som är intresserade av ämnet.
För den som gillar att läsa om kungligheter är Johan T Lindwall garanterat den mest lästa reportern.
Han gör det jobb han har i uppdrag att utföra. Om man gillar den typen av journalistik är upp till var och en.
Johan T Lindwall är ingen skam.
Det enda skamliga är att han hånas så brutalt för det jobb han utför.

Jag säger som franske dramatikern Jean Cocteau (1889–1963):
”Det som publiken klagar på hos dig ska du odla: Det är det som är du.”

Veckans lista
Ryska gummorna. ”Party for everybody” är en sommarhit.
Jenny Strömstedt. Skriver briljanta krönikor i Expressen.
Vårruset. Folkfest.
Blodomloppet. En mil är långt. Jag gruvar redan.
Värmen. Varmt(!) välkommen till Västerbottens län!

10 kommentarer

  1. Nej jag bryr mig hellre inte om kungahuset,fullständigt ointressant i min värld,men jag håller med dig skribenten ska inte behöva ta emot sådan skit.Men det finns några företelser i det här landet där det anses fullt legitimt att vräka ur sig otidigheter,kungahuset är ett.

  2. Pingback: Chefredaktören som inte läst Johan T | Thomas Mattsson – Bloggen om Expressen

  3. Naturligtvis måste man respektera varandras intressen och vardag, vart hamnar man annars ? Sen börjar man snabbt inse att beroende på möjlighet försöker man styra utflödet av inriktningar obalanserat. Hur kan det komma sig att det skrivs så ofantligt mycket om manlig sport men inte om kvinnlig, hur kommer det sig att handikappidrottens resultat försvinner i någon skräpnotis då gärdsgårdsserien är på mittuppslaget ! Man kan till och med hemfalla till extra bilagor på grund av hel och halvsidesbilderna inte ryms i tidningen. Så det är bra att du är konsekven Daniel men VF är väldigt ensidig då det gäller spridningen av vad vi betraktar som sport och sporthändelser. Det bör finnas statestik hos tidningen som visar hur många kvadratmeter tryckt yta omfattar manlig fotboll och ishockey i förhållande till motorsport, konståkning, dressyr, skytte, …. listan kan göras lång. Tyvärr är det lika illa med musik och rapporteringen av den bredd där finns. Så det är bra med konstanta konsekvensanalyser över vardagens händelser men önskvärt är att det samtidigt gav förändrat beteende också.

  4. Ingen sportjournalist favoriserar väl ett lag uppenbart i texten? Det är den stora skillnaden i denna extremt haltande jämförelse. De som reservationslöst hyllar är inte journalister. Punkt.

  5. Bra skrivet!
    Älskar kungligheter och deras happenings, frossar i tiaror och klänningar.
    När jag ser ett gäng Bajensupporters på söder har jag ingen aning om de skall se fotboll eller hockey, men jag vet att det är grön/vita iallafall, alltid något!

  6. Vem bryr sig om vad Leif Pagrotsky och Lars Ohly tycker, sandlåde fasoner slår ju endast tillbaka på dem själva. De vill förmodligen kandidera till presidentposten. HUA mej.
    Maggan

  7. Jag har inte hört talas om Johan T Lindwall, kanske har jag läst något av honom i förbifarten. Oavsett, så är Daniels inlägg intressant och tankeväckande. Vad folk anser är värt att rapportera och skriva om, är en sak, vad som verkligen skrivs om är en annan. Nu handlar det oftast om att sälja och få uppmärksamhet, men i alla fall. Tycker Johan T Lindwall att det är intressant och han har fått tillåtelse och utrymme att få rapportera om hovligheters hattar på ett dop, så är det väl fantastiskt.
    Nu finns det emellertid ett problem, vilket även sår frö till debatten, nämligen skillnaden på vad som är mainstream och accepterat och vad som inte är det. Kungahuset är tydligen en sak som inte är accepterad. Den enda viktiga frågan blir vem eller vad som sätter agendan för vad som är accetperat och viktigt i detta samhälle. Det kanske finns en värld där sjuksköterskornas löner är lika med läkarnas och kungahuset är lika viktigt som en vunnen tekning med 15 sekunder kvar att spela…

  8. Påhoppen på Lindwall är givetvis orimliga.
    Beskrivningen och jämförande av de olika evenemangen håller nästan. I alla andra evenemang än kungahuset gäller det olika personers prestationer och framförande, något som vem som helst kan själva uppnå om man vill, orkar och har talangen.
    Kungahuset föds man till, en arvsinstitution som är finasierad med skattepengar. Där är knäckfrågan för mig. Ska vi ha det i ett modernt demokratiskt samhälle 2012? Ska vi hylla och glorifiera detta?

Lämna ett svar till Margareta Stenson Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *