Tisdag 29 maj klockan 14.25
Är alla barn i en syskonskara lika mycket älskade?
Ja, säger nog i princip alla föräldrar.
Forskning visar en annan sak. Den visar att vissa barn är mer älskade än andra.
Det som glöms bort är att kärleken är gränslös.
Den nya forskningen presenteras i en artikel i Dagens Nyheter.
Artikeln berättar att många föräldrar bär på en lögn, lögnen om att de älskar sina barn lika mycket. Forskningen visar att det oftast inte är så.
Artikeln tar sin utgångspunkt i ett inlägg som en kvinna postade på nätforumet Babble. Kvinnan skrev att hon trodde att hon älskade sin son lite mer än dottern. Hon möttes av kraftiga reaktioner och hennes inlägg skapade också tidningsrubriker.
Detta är ett känsligt ämne. Tänk om det är så att vi känner större känslor för ett av barnen? Vågar vi då erkänna det?
– Syskon föds med olika temperament som föräldrar har lättare eller svårare att samspela med, säger Per Johnsson, psykolog och prefekt vid institutionen för psykologi vid universitetet i Lund, till Dagens Nyheter.
Tidningen citerar också Katherine Conger, professor i mänsklig utveckling vid California-universitetet. Hon har under tre års tid följt 384 syskonpar och filmat deras konflikter med föräldrarna. Resultatet av hennes studier är att 65 procent av mammorna och 70 procent av papporna uttryckte en förkärlek för ett av barnen.
– Föräldrar tycker att det är enklare att relatera till ett barn som är mer likt dem själva i personlighet, intressen och ibland även till utseendet, säger Katherine Conger i artikeln.
Både Per Johnsson och Katherine Conger har garanterat helt rätt.
Men det de säger om relationer är en sak. Kärlek är någonting helt annat.
Ett förhållande mellan en förälder och ett barn är som andra relationer.
Vissa går man helt enkelt bättre ihop med, beroende på intressen, åsikter och en massa andra faktorer. Att fungera bättre ihop med vissa människor, även om dessa människor råkar vara ens egna barn, är ingenting att oroa sig för. Dessutom går, som alla föräldrar vet, detta ofta i perioder. Under vissa perioder fungerar relationen bättre med ett barn. Under andra perioder fungerar det bättre med ett annat.
Skillnaden från andra relationer är att det i detta fall är barnen som främst måste få styra detta. Ibland vill barnet vara nära. Ibland vill det hålla avstånd. Så måste det vara och det måste respekteras. Det viktiga är att föräldern ständigt står kvar med sin öppna famn.
Det faktum att man går bättre ihop med ett av barnen, innebär inte att man inte älskar syskonen lika mycket.
Jag har väldigt svårt med denna typ av forskning. Det enda den ger är i regel ett dåligt samvete som det inte finns någon anledning att ha.
Den kärlek en förälder i en sund relation känner är gränslös. Den kan ta sig olika uttryck, men den finns där oavsett om relationen med barnet är bra eller inte.
Det är det som är så förunderligt och vackert med både föräldraskapet och kärleken.
Det förunderliga och vackra kan ingen forskning begränsa.
