Konsten att leva utanför allt brus

Fredag 10 augusti klockan 22.45
Jo, jag vet. Jag är 45 år gammal. Jag borde ha lärt mig vid det här laget. Men trots att jag ständigt försöker går jag alldeles för ofta i samma fälla. Det är en form av missbruk och ett beteende som inte är sunt. Det är bara att inse.
Under semestern hände det. Igen. Vi befann oss i ett vackert land. Äntligen kände vi den varma solen smeka våra bleka norrländska kroppar. Sällskapet var kärt. Havet var ljummet. Vinden var varm. Maten var god.
Det fanns inga måsten, ingen klocka, ingen tid.
Trots det fanns det en barriär mellan mig och idyllen, en barriär som ständigt riskerar att bygga en mur mellan mig och de som är viktigast i livet.

När man är en nyhetsmänniska ingår det i ens person att man ständigt är intresserad av vad som sker i omgivningen. Det är inget fel i det, men det blir förstås fel när det upptar för mycket av ens lediga tid och uppmärksamhet.
Min mobiltelefon är ett fantastiskt verktyg. Den har förändrat mitt liv. Med den kan jag på ett enkelt sätt ständigt hålla mig uppdaterad och kommunicera med omvärlden. Men dessvärre har den också en tendens att växa ut och bli en ny del av min kropp.
Jag håller mobilen betydligt oftare i min hand än jag håller min frus och mina barns händer.

Min fru är luttrad vid det här laget. Hon vet hur jag är. Hon vet att jag behöver hålla mig uppdaterad och hon är van att mobiltelefonen ofta ringer. Men precis som jag själv också så väl känner till vet hon att jag inte alltid behöver vara uppkopplad när jag är ledig.
Arbetet på redaktionen flyter på. Med så duktiga medarbetare behöver jag inte oroa mig. Jag behöver inte heller ständigt läsa min mejl och följa med i nyhetsflödet på världens sajter och i sociala medier. Egentligen borde det vara så löjligt enkelt, ändå är det så märkligt svårt.
Jag tränar ännu på konsten att bara vara. Att bara befinna sig i nuet, alltet och intet. Att leva utanför bruset.

Efter ett par dagar i det paradis vi befann oss i hittade min fru en vacker sten vid strandkanten. Hon gav den till mig med orden:
”Prova att bära den här istället för mobiltelefonen.”
Jag inser att hon hade all rätt att vara less och irriterad på mig, men hon sade orden lika lent som stenen var formad.
Jag förstod gesten.
Trots en del återfall under semesterresan lät jag mobilen ligga längre stunder efter det.

Detta är en betraktelse från ett välfärdssamhälle där vi har allt, men ibland inte klarar av det mest primära. Konsten att bara vara tillsammans. Utan störande teknik.
Stenen tog jag med mig hem. Den kommer jag att plocka fram. Ofta.

Jag säger som österrikiske skådespelaren Helmut Qualtinger (1928–1986):
”Stress är de handbojor man bär runt hjärtat.”

Veckans lista
Usain Bolt. Störst.
Hösten. Vacker.
Refused. Kult.
Bloggarna. Följ Folkbladets alla olika intressanta bloggare på blogg.folkbladet.nu.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *