Jag släpper aldrig hoppet om ljuset

LJUS TÄNDS. I helgen lyser kyrkogårdarna upp av ljus. Vi minns dem vi älskade. Den svarta sorgen mildras endast av att ljuset från våra käras minnen alltid kommer att leva.  FOTO: FREDRIK SANDBERG/SCANPIX

Torsdag 1 november klockan 22.45
Då och då blickar jag nostalgiskt tillbaka på den tid när jag var ung. Jag önskar att jag hade kunnat skriva ung och lovande, men jag nöjer mig med ung. Det ligger närmast sanningen.
Jag minns att jag jag hade den härliga känslan av att hela världen låg öppen och att exakt allt var möjligt, även om jag sedan länge redan insett mina begränsningar.
Fotbollskarriären var körd. Jag var för vek, gänglig och långsam för att bli mer än bänknötare i division VI. Rockmusiker var också bara att glömma. Min musikaliska karriär sträckte sig till att jag blev inkastad att spela elbas på en övning med byns kör. Det blev aldrig en andra gång. Ett antal år senare sjöng jag den egenhändigt skrivna punkdängan ”Helikoptern kräks” – titeln var snodd från ett gammalt punkband – på en fest. Det blev inte direkt succé.

Det som återstod var skrivandet. Där levde drömmen fortsatt stark. Som så många andra ville jag bli en ny Ulf Lundell. Jag skrev en diktsamling som jag skickade till fyra bokförlag. Tack och lov refuserades jag av alla.
Jag började också skriva på en roman. Jag hann 120 A4-sidor innan frustrationen slog till. Jag ville skriva mörkt, dystert och svart, men allt blev bara gulligt och ljust.
Jag var ännu allt för mycket ett glatt skuttande barn i en kropp som försökte skriva om hjärta och smärta.
Det gick så långt att jag upplevde att ljuset stod mellan mig och genombrottet. I irritationen gav jag romanen namnet ”Det förbannade ljuset”. Inte ens titeln fungerade, så jag ändrade den till ”Det eviga ljuset”.

Min roman skrevs aldrig klart. Den var i ärlighetens namn så kass att inte ens en mor hade kunnat älska den. Trots det bär jag den ofta med mig – och då tänker jag inte på de patetiska ord som fyllde den utan processen. Lyckan. Ljuset.
Inte minst tänker jag på allt detta denna mörka årstid när dagarna är allt för korta och tröttheten är allt för stor.
Jag tänker också på ljuset när vi denna helg hedrar dem som inte längre lever i vår närhet. Alla ljus som lyser upp kyrkogårdarna. Den svarta sorgen som endast mildras av att ljuset av våra käras minnen alltid kommer att leva.
I det avseendet vill jag aldrig växa ifrån ungdomens drömmar.
Mitt i allt det som fyller en mörk höstdag, i den djupa botten av funderingarna kring vem jag egentligen är vill jag aldrig släppa ljuset.
Även om jag ibland har förtvivlat svårt att se det vill jag leva i förvissningen om att ljuset ständigt är närvarande.

Jag säger som Friedrich Wilhelm Nietzsche (1844–1900) en gång sade:
”Hoppet är regnbågen över en brusande flod”.

Veckans lista
Magdalena Fjällström. Tärnaby fortsätter att producera stjärnor. Se Torbhjörn Jakobssons intervju här.
Skin 4. Mehmet Ali Uysals klädnypa är en stor snackis i Umeå. Läs mer här.
Dubbla bilagor. I dag är det extra mycket härlig läsning i Folkbladet. Om du inte har papperstidningen rekommenderas vår e-tidning.
Kee Marcello. Har ett nytt projekt med komikern Thomas Järvheden. Läs mer här.
Javier Bardem. Läbbigaste Bond-skurken hittills. Här är filmens trailer.