Valet är stundtals en bisarr show

EN FAMILJEMAN. I slutfasen av valkampanjen hörde vi ofta Michelle Obama bedyra sin kärlek till sin man, USA:s president, Barack Obama. I USA regerar ännu kärnfamiljen och helst ska barnen upp på scenen också. FOTO: CAROLYN KASTER/SCANPIX

Fredag 9 november klockan 22.45
Jag är definitivt ingen expert på amerikansk politik. Jag är däremot oerhört fascinerad av den och i ärlighetens namn också väldigt skrämd av den.
För det finns en hel del runt en amerikansk presidentvalskampanj som inte är helt sund. Hela spelet runt den gigantiska showen är ett skådespel i Guds, Mammons och patriotismens namn.
Det som både retar och skrämmer mig är att USA så ofta framstår som världens samvete som tar sig rätten att bestämma över liv och död, vilken gud som är den rätte och hur övriga obetydliga världsmedborgare bör tycka och tänka.

Jag kan därför inte påstå att jag känner mig 100 procent trygg med USA:s 44:e president, Barack Obama, för helt trygg känner jag mig nog aldrig med någon amerikansk president.
Däremot är jag glad att han vann valet, för Republikanernas kandidat Mitt Romney (lilla bilden) hade varit ett betydligt värre alternativ. En ledare som är en kraftfull motståndare till abort och samkönade äktenskap och dessutom visat sig vara en stark vapenvän är inte en president som USA och världen behöver.
Barack Obama känns som en ödmjuk man med visioner. Han känns som en ledare för framtiden. Mitt Romney, som sägs ha en förmögenhet på 250 miljoner dollar, är gåtfull och har ytterst tveksamma värderingar. Han känns som en ledare från forntiden.

Observera att jag skriver ”känns”. Jag är som sagt en amatör på amerikansk politik och bygger mitt ställningstagande just på känslor och det jag läst mig till om Obama och Romney.
Eftersom jag har en förkärlek att utföra olika tester på tidningssajter under temat ”Hur mycket …. är du” – på den streckade linjen ska valfritt ämne skrivas in – klickade jag i veckan igenom Aftonbladets test. Frågeställningen gällde hur mycket Obama eller Romney jag är Jag kom fram till att jag är 71 procent Obama och 29 procent Romney när det gäller åsikter. Det kändes trots allt bra, även om det bara var ett betydelselöst test.

När det gäller amerikanska presidentvalskampanjer har vi också det här med familjer. Kan en ogift alternativt frånskild man eller kvinna på allvar ställa upp som kandidat? Och tänk om kandidaten skulle vara homosexuell? Fred Karger gjorde ett försök. Denna kampanj var han den förste öppet homosexuelle presidentkandidaten. Han var chanslös, men jag är glad att han kandiderade ändå.
I USA regerar ännu kärnfamiljen. I slutfasen har vi ofta hört Michelle Obama deklarera sin kärlek till sin man och Ann Romney har förstås hyllat sin man som världens bäste. Helst ska barnen upp på scenen också. Givetvis. Allt är en show. En stundtals bisarr show.

Jag avslutar med att citera Richard Nixons (1913–1994) ord efter Watergate-skandalen 1972–1974:
”Jag ljög inte, jag sa bara sånt som senare visade sig vara osant.”

Veckans lista
Magnus Uggla. ”Jag och min far”. Så briljant!
Mikael Lustig. En av hjältarna bakom Celtics skrällseger mot Barcelona.
Ausa Jonsson. Vill öppna en ny skola i Umeå för barn med autism.

http://www.youtube.com/watch?v=okJ4nHwiRxQ

1 kommentarer

  1. Ju mer jag läser av dina bloggar och dyligt, så blir jag än mer övertygad om att du har hjärtat på rätt ställe, och givetvis i mitt tycke har riktigt sunda värderingar.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *