Sportjournalisterna är lika viktiga

Skidkungen från Röbäck, Per Elofsson, uppdaterade sin Facebookstatus så här efter Uppdrag Gransknings program i SVT  i onsdags. Hur många väljer andra skidåkare väljer nu att följa hans goda exempel? Jag hoppas att det är många.

Fredag 1 mars klockan 20.00
Det som nästan alltid är mest intressant med Uppdrag Gransknings journalistik är diskussionen efteråt.
Programmet som sändes i SVT i onsdags har delat upp diskussionen i två delar.

Den ena är förstås hur det verkligen ligger till med blodvärdena och förekomsten av dopning bland skidåkarna på 90-talet. Den andra, som också är intressant, är diskussionen mellan så kallad allmän nyhetsjournalistik och sportjournalistik. Är den ena formen av journalistik bättre än den andra och finns det någon skillnad?

Låt oss börja med den första diskussionen.
Att det förekommit dopning inom skidåkningen är ingen nyhet. Det är heller ingen nyhet att det finns fall som ännu inte avslöjats. Med tanke på detta hade jag stora förväntningar när Uppdrag Granskning skulle granska just sportvärlden och i det här fallet skidåkningen. I sina bästa stunder har nämligen Uppdrag Granskning gjort helt avgörande, viktig och avslöjande granskande journalistik.
Onsdagen var ingen bra dag på jobbet för Uppdrag Granskning. Underlaget var oväntat tunt och i ärlighetens namn har jag väldigt svårt för journalistik som grumligt anklagar personer och där konsekvensen främst blir att allt enbart förvirrar mer än klargör och avslöjar.
Det är just detta jag ibland upplever som Uppdrag Gransknings problem. En tes drivs hela vägen, oavsett om den håller fullt ut eller inte. I sådana lägen är det helt enkelt bäst att vänta tills man har mer på fötterna innan det basuneras ut att ”programmet kommer att skaka skidvärlden”.
Men programmet hade trots detta ett viktigt syfte och det var just debatten efteråt. Finns det naturliga förklaringar till skidåkarnas höga blodvärden på 90-talet eller finns det något lurt bakom proverna? Det vet vi ännu inte. Per Elofsson går nu i täten för att lägga alla kort på borden. Det är bra.
Jag hoppas att alla följer honom.

En annan diskussion efter onsdagens program är debatten mellan klassisk nyhetsjournalistik – som av någon anledning alltid setts som finare – och sportjournalistik.
Programledaren Janne Josefsson spär på detta genom att hävda att många sportjournalister är partiska och att de därför har tagit skidåkarnas parti.
Jag blir bara trött när jag hör hans ord, för det viktiga jobb Josefsson gör är inte ett dugg viktigare än det lika viktiga jobb sportjournalisterna gör.
I grunden är det ingen skillnad. Journalistik är journalistik, oavsett inriktning. Det finns många exempel på god grävande sportjournalistik, men det kanske Janne Josefsson har missat.
En gnutta ödmjukhet skadar inte. Inte ens om man heter Janne Josefsson.

Jag säger som grekiske dramatikern Sophocles (497 f.Kr–406 f.Kr):
”Jag misslyckas hellre med heder än vinner genom fusk.”

Veckans lista
Petra Edström. Duktig general för House of Metal.
Per Elofsson. Han är ett föredöme.
Skellefteå AIK. Gräver hockeyguld.
Ralf Gyllenhammar. Bra i melodifestivalen.
Hästkött. Det känns som om det finns överallt just nu.

4 kommentarer

  1. For å dra en analogi til musikken: Det fins bare to slags journalistikk. God journalistikk og dårlig journalistikk

  2. Hasse svens hade vad man kunde förstå hållit på i fyra år med detta. Då måste det för effektens skull sänds när ämnet är som mest aktuellt (Skid-VM).
    Ett viktigt ämne, men för tunt. Det bästa är väl att det har fått stenar i rullning. Regelverket runt provtagningen visar ju på ett inbyggt fusk, så det finns nog många som vill dela med sig av uppbunden frustration gällande information.

    Detta program om programmet om barnfattigdom lever inte upp till UG:s standard..

Lämna ett svar till Christoffer Larson Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *