Som konsertrecensent blev jag i lördags utkommenderad att besöka Verket i Umeå. Ett ställe jag aldrig tidigare satt min fot på, så konstigt det kan bli. Nu är jag i alla fall glad att jag fick anledning att göra mig den erfarenheten. Inte för att Verket egentligen är ett så storslaget ställe, men det fanns helt klart en atmosfär där som stans andra livescener saknar.
”En bit Berlin mitt i Umeå” lyder en tagline på Verkets MySpace-sida. Det kanske stämmer, jag har aldrig varit i Berlin så jag har svårt att avgöra. För mig känns det mest som en levande rest från Hardcore-Umeås storhetstid, och det är fint i sig.
På Verket infann sig hos mig också en oväntad känsla av att vara främmande och malplacerad i sammanhanget. Inte på något negativt sätt, mer bara uppfriskande: jag blev liksom påmind om att det finns saker bortom det mediala livsstils-Sverige som vi vanligtvis finner oss nedsänkta i.
På samma sätt som ett trendigt café med fondvägg och designade lampskärmar har en uttänkt framtoning så ligger det säkert mer än en slump bakom den autentiskt punkiga squat-känslan på Verket. Men det spelar ingen roll, stället handlar inte om image utan om nåt annat mer djupgående. Något som uppstått på organisk väg, och inte som del av en affärsplan eller kommunala visioner.
När jag traskade hem från Verket var min första tanke ”Vilket schysst ställe!” och min andra ”Vilken resurs för Umeå!” Fast den där senare tanken tar jag kanske tillbaka. Det finns många saker i Umeås kulturliv som mår bra av att lyftas fram, dunkas i ryggen och maximeras till sin potential. Men just Verket tror jag vi ska låta slippa undan allt sånt, och låta det vara precis vad det är. Kanske borde jag till och med låta bli att gå dit igen och solka ner stället med min distanserade medelklassighet? Ja, vi får se hur det går med den saken.
