Letar ni efter en praktfull musikalisk julklapp? Då kan jag varmt rekommendera den nya jätteboxen med Olle Adolphson, ”Tystnaden smyger som en katt”: det är en lysande karriärsammanfattning av en stor visdiktare.
Olle Adolphson (1934-2004) tog onekligen trubadurrollen på allvar. På inspelningar och fotografier från sextiotalet tonar bilden av en sann perfektionist fram; alltid prydligt klädd, med välansat skägg och ett sätt att frasera orden som närmast påminde om en gammaldags radioröst.
Av de skälen har Adolphson ibland, och oförtjänt, hamnat i skuggan av bullrigare och lössläppta generationskamrater som Cornelis och Fred Åkerström. Den stilmedvetne traditionalisten Adolphson har kunnat uppfattas som både präktig och otidsenlig. Att det är en felaktig beskrivning understryker den nya boxen ”Tystnaden smyger som en katt”: på tio cd-skivor, en dvd (bestående av en konsert från 1973) och en drygt hundrasidig bok framvisas ett skapande som till bredd och djup är vansinnigt imponerande.
Här finns vemodet, de drastiska och märgfulla berättelserna – men också en spjuveraktig humoristisk sida i både tonträff och texter. Naturligtvis får vi de välkända numren, som ”Det gåtfulla folket”, ”Balladen om det stora slagsmålet på Tegelbacken” och ”Trubbel” (som både Monica Zetterlund och Håkan Hellström gjort versioner av), men den verkliga behållningen är mångsidigheten i de 283 sånger som boxen rymmer. Adolphson tolkade Taube och Ferlin på ett makalöst sätt, jobbade med både Beppe och Lars Forssell, samtidigt som han med sina egna kompositioner bidrog med en rad låtar som alltjämt utövar inflytande på svenskt musikliv.
I den medföljande boken formulerar, bland andra, Plura Jonsson och Tomas Andersson Wij tacksamhet över den musikaliska skatt Adolphson gett dem. Det finns ingen anledning att betvivla uppriktigheten bakom deras ord: det handlar trots allt om en av de främsta vissångare det här landet skådat.
