Jag gillar eldsjälar så jag blir lite ömsint när jag ser Umeå Filmstudios program för våren 2010.
Det är nu inte alldeles självklart att gå igång på en sketen filmstudioverksamhet. Det finns så klart hela generationer som tycker att nerladdning är svaret på livets samtliga problem men det är annorlunda för mig som fostrades av filmstudioverksamheten. (Jag har i kristallklart minne att min första film på Filmstudion i Umeå var ”Fruarna i Stepford” kl 15.00 en septemberdag 1983 vilket innebar att jag hoppade över 12.30-visningen av ”Rom – öppen stad”. Det var en konstig prioritering men jag var ung med outvecklad smak.)
Sedan kunde man under 80-talet se fyra filmer per vecka på Filmstudion i Umeå och två eller tre på Filmstudio Röda rummet.
Skulle man hålla det tempot gällde det att ligga i.
Så kunde det givetvis inte fortsätta. Med det expanderade videoutbudet och allt fler nya tv-kanaler minskade behovet av att se film i filmklubbar och det kan inga idealister i värden ändra på.
Nuvarande Umeå Filmstudio visar således bara nio filmer på hela terminen (torsdagar på Bio Marx,Umeå folkets hus) men det är ett rätt trevligt program.
De visar några klassiker som Bergmans gravt underkattade ångestskräckis ”Vargtimmen”, Tarkovskijs ”Offret” och söta ”Il Postino”.
De visar några hyfsat nya filmer med politiskt innehåll som ”Milk” (med Oscarsbelönade Sean Penn som gayaktivist) och ”Bloody Sunday” om Nordirland.
De visar några smala filmer från udda länder som Rumänien (”Så firade vi jordens undergång”), Turkiet (”De tre aporna”) samt Sydkorea (”I’m a cyborg but that’s ok”).
Samt danska ”Konsten att gråta i kör” som vann Nordiska rådets filmpris 2007. Och det priset vinner inte vad skit som helst utan har gått till ”Mannen utan minne”, ”Zozo”, ”Du levande” och ”Antichrist” så jag antar att ”Konsten att gråta i kör” tål att ses.
Sade jag att de startar 4 februari med ”Milk”? Jag tror att det är dags att köpa medlemskort igen. Det var ett tag sedan sist.
