Hon är besatt av astrologi, riffar lika hårt som Jimmy Page och har i flera år gett den avigt minimalistiska rocken ett perukinramat ansikte: Scout Niblett är en särling i ordets rätta mening. Och hennes nya skiva ”The calcination of Scout Niblett” är precis lika märklig som alla de föregående.
Jo, jag vet, ”särling” är ett hemskt slitet epitet. Men vad annars ska man kalla en soloartist som på fullt allvar hävdat att Neptunus rörelser styr musikutövandet, spelar gitarr och trummor så primitivt att klockorna stannar i pur förskräckelse och låter sin senaste skiva döpas efter alkemi?
Engelskfödda Niblett kommer – som ni förstått vid det här laget – aldrig bli en storsäljare. Men i amerikanska alternativrockkretsar har hon ändå rätt god renommé sedan flera år tillbaka: samarbeten med inspelningsgurun Steve Albini, samt duetter med Will Oldham och Jason Molina ger ju kreddpoäng – för den som nu gitter bry sig om sådana saker.
Betydligt viktigare är att Nibletts sånger har en svårbeskrivlig tyngd och dramatisk udd, som borrar sig inåt. Texterna är ömsom banala, ömsom existentiellt djuplodande och obehagliga, fast det osminkade sätt på vilka de framförs drabbar mig varje gång. Senaste fullängdaren, ”The calcination of Scout Niblett”, är den sjätte i ordningen – och en av de bästa hon gjort.
Det är en skitig, kantig och knappast angenäm upplevelse att lyssna. Men jag fastnar, likafullt och obönhörligen. Ur kollisionen av oljud, självbekännelser och andliga övertoner reser sig en unik vision som attraherar, trots allt det sjabbiga som ingår däri. Det må vara mörkt och sorgligt i Nibletts värld, men dörren dit in står alltid öppen.
