Gil Scott-Heron befinner sig åter i rampljuset, efter sexton tuffa år kantade av missbruk och fängelsedomar. Och med tanke på allt elände är comebackskivan, ”I’m new here”, förbluffande stark. Sporrad av denna glädjande återkomst ägnar jag veckans lista åt sju personliga favoritalbum med den funkige gatupoeten och hiphop-gudfadern.
1. Pieces of a man (1971)
En milstolpe, byggd på innovativa rytmer och tryfferad av själfulla politiska utspel. Scott-Heron imponerar både som sångare och kompositör i denna inflytelserika syntes av soul, jazz och tonsatt poesi. ”Home is where the hatred is” är en oöverträffad, kallsvettig skildring av en knarkares vardag, ”Lady Day and John Coltrane” är en svängig hyllning till de två jazzlegenderna medan den ordsmattrande och baspumpande ”The revolution will not be televised” gav hiphopen en tidig planritning. (Spotify-lyssna här)
2. 1980 (1979)
Inspelad ett knappt år innan Ronald Reagan äntrade Vita huset blev ”1980” ett förföriskt funkigt, dansant och agitatoriskt avsked till sjuttiotalet. Serverad med den underliggande farhågan att det annalkande decenniet skulle bli än värre. Alla får en släng av sleven: storkapitalet, det politiska etablissemanget, upprustningsivrarna och – förstås – rasisterna. Skivan kan ses som en kreativ topp för det långa och fruktbara samarbetet med arrangören, flöjtvirtuosen och keyboardisten Brian Jackson. (Spotify-lyssna här)
3. It’s your world (1976)
Och på tal om funkigt: denna höggradigt inspirerade dubbel, mestadels inspelad live i Boston under några heta julidagar 1976, formligen sjuder av grooves från ett band som spelar på toppen av sin förmåga. Men här finns också en latin-jazz-mentalitet i angreppssättet och instrumenteringen, vilket får de jambetonade inslagen att skrida fram med lätthet. Gil Scott-Heron själv smittas hörbart av den tillbakalutade atmosfären: hans röst låter varmare än någonsin, även då texterna är som mest envetet samhällskritiska. Och den tretton minuter långa liveversionen av ”The bottle” är definitiv. (Spotify-lyssna här)
4. From South Africa to South Carolina (1975)
Här sammanvävs två teman – motståndet mot kärnvapen respektive apartheid – till en kraftfull och lätt vemodig protestskiva, varvad med introspektiva sånger. Brian Jackson glänser både som flöjtist och arrangör, medan Scott-Heron sjunger jazziga och funkiga partier med oförneklig känsla. En ofta förbisedd pärla. (Spotify-lyssna här)
5. Winter in America (1974)
Som titeln antyder är stämningsläget frostigt i denna tirad, riktad mot allehanda företeelser i den amerikanska skandalepok som kulminerade med Watergate-affären. Jazz, poesi och ballader levereras med sedvanlig precision och ilska, mest framgångsrikt i satiriska ”H2O-gate blues” (som effektivt drar ner byxorna på Nixon-regimen) och ”The bottle”. (Spotify-lyssna här)
6. I’m new here (2010)
En remarkabel comeback, efter åratal bortkastade i en tjock drogdimma. Soundet och låtarna är snillrikt hopfogade av skärvor från electro, triphop och blues, och den sextioårige veteranen glöder i en magnifik tolkning av Robert Johnsons ”Me and the devil”. Rösten är visserligen svårt anfrätt av den hårda livsstilen, men poesin är rörande och fraseringarna vassa. (Spotify-lyssna här)
7. Small talk at 125th and Lenox (1970)
Det var här allt började. Ackompanjerad av bongotrumma och congas spottar den unge och arge gatupoeten ur sig rödglödgade fraser. Denna fyrtio år gamla nattklubbsinspelning har naturligtvis tappat i angelägenhetsgrad, men som ett tidsdokument är den alltjämt fascinerande – och i flera stycken lysande. ”Enough” och ”Evolution (and flashback)” låter närmast uppviglande, och ”Whitey on the moon” bekräftar att Scott-Herons black power-åsikter var djupt rotade. (Ojämnheten är dock slående: somligt är valpigt och homofobiska ”The subject was faggots” enbart korkad.) (Spotify-lyssna här)
