Vi lever i en tid när omedelbar tillfredställe av kulturella begär är något som allt mer kommit att tas för givet. Kanske är det just därför som intresset för det bortglömda, det ofullbordade och det oåtkomliga är så stort. (Ta till exempel den totalt ohejdade boken över Stanley Kubricks ofilmade storfilm om Napoleon som släpptes för en tid sedan. )
Jag trillade in i senaste numret av retrorock-magasinet Uncut häromdagen och ögnade igenom deras lista över de femtio bästa skivorna som inte kan köpas i dag. Några grejer jag inte alls var bekant med sedan tidigare fångade mitt intresse:
Bill Drummond – ”The man” (1986). KLF-medlemmen och konst-rabulisten Drummond släppte tydligen en folkrockig soloskiva med The Triffids som kompband i mitten av åttiotalet. Finns inte på iTunes och inte på Spotify, men på Youtube går det i alla fall att höra den soliga ”I’m the king of joy” och småmärkliga ”Julian Cope is dead”. Nån som känner till storyn bakom den låten? Henrik Lång kanske?
Virginia Astley – From gardens where we feel secure (1983). Mjuk instrumentalmusik, skulle man kanske kunna placera in henne någonstans halvvägs mellan Popol Vuh och Vashti Bunyan i sinnesstämningen. Även denna skiva befinner sig så långt ut i den långa svansen att den inte verkar gå att konsumera på något snabbt och lagligt sätt. Men titelspåret, frikostigt dekorerat med fågelkvitter, är bara ett klick bort här nedan.
Virginia Astley – ”From gardens where we feel secure” (Youtube-länk).
