Skelleftepopen – the (not so) golden years

Inledande varning: nostalginivåerna i detta blogginlägg kan verka besvärande. Vidare läsning sker på egen risk.  

Skivan ”Tomhet, idel tomhet” med [Ingenting] kom redan i september, men det var först för några veckor sedan som jag hörde låten ”Medan vi sov” genom en skrällig radio i en av Umeås godisaffärer. Låten prickade av nån sorts nerv hos mig den gången, och det gör den när jag lyssnar på den nu också. Efter en del detektivarbete vid datorn lyckades jag till slut lista ut vad det var för ett band jag hört den där kvällen.

Jag har svårt att avgöra om kopplingen har någon riktig bäring, men för mig gick associationerna till ”Medan vi sov” raka spåret till det nittiotalistiska skelleftepopbandet Hardy Nilsson. Jag tyckte mig ha en tydligt och levande minnesbild av Hardy Nilssons framträdande på den sedemera insomnade rockfestivalen hemma i Vindeln. I ett mygghål i skogsbrynet ett stenkast ifrån Renforsen. För en sexton, sjutton år sedan eller så.

Utan det där Hardy Nilsson-giget är det mycket möjligt att både The Posies, och lite senare Big Star, skulle ha haft en betydligt mindre framstående ställning i min cd-spelare de påföljande åren. Inte så att Hardy Nilsson bokstavligen öppnade nya världar för mig, men det var något speciellt som hände i och med att det befann sig där, i mitt mygghål, och spelade den popmusik de gjorde.

Men att något lämnar bestående avtryck är inte alltid en garanti för att det innehar stora och bestående kvalitér. I måndags när jag skulle tota ihop ett Veckans västerbotten”-inlägg var min plan först att skriva om [Ingenting] och Hardy Nilsson, och litegrann lyfta fram de sistnämnda som oförtjänt bortglömda föregångsmän inom den svenskspråkiga powerpopen. Problemet var bara att när jag började klicka igenom albumen i Spotify så lät alltihopa så chockartat, olidligt dåligt. För varje klick tonade bilden av de där, i och för sig tidsbundna, men ändå förtjusande poppärlorna ut i en kaskad av studiecirkelssväng, dålig sång och svinkonstiga låtskriverilösningar.

I kväll återvänder jag en sista gång till Hardy Nilsson-plattorna. Till slut landar jag ändå i att ”Gud i mikrofon” från 1994 har nånting av det som [Ingenting] realiserar fullt ut 2009. Och finner en sorts förtröstan, snarare än förstämning, i insikten om att saker verkligen inte alltid var bättre förr.

[Ingenting]: ”Medan vi sov” (Spotify-länk)

Hardy Nilsson: ”Gud i mikrofon” (Spotify-länk) 

(Fotnot: albumet ”Härifrån” med Hardy Nilsson från 1997 har jag inte lyssnat på. Jag reserverar mig för att den skulle kunna vara jättebra och helt oförtjänt av de hårda ord jag riktar mot de tidigare alstren. )

1 kommentarer

  1. På pricken! Tyvärr har mycket från den en gång hyllade Skelleftepopen, modell 90-tal, åldrats oerhört illa. (Jo, även TPD låter idag småtaffliga).

    Hardy N gillade jag inte ens då det begav sig, fortsättningen Tommy 16 var något roligare utan att vara märkvärdiga. Däremot verkade alla i bandet så sympatiska att man VILLE tycka om det.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *