Han når pensionsåldern nästa år, hans mest kända låtar är från 70-talet och har gjort tre skivor de senaste 20 åren.
Ola Magnell är så ohipp att han kunde klassas som antikvitet.
Ändå är hans senaste skiva en njutning.
Meningen var att jag skulle recensera Ola Magnells skiva ”Rolös” när den kom i våras men Henrik Lång är en snabb rackare så det blev han som gav skivan en trea i betyg och konstaterande att ”även en ojämn Magnell-platta är en begivenhet”. Jag höll med.
Men nu har det gått ytterligare några månader och jag konstaterar att jag återkommer till Magnells skiva med jämna mellanrum. Det visar sig att det här är en skiva som växer. En skiva som jag återkommer till när jag vill ha något lugnt och intelligent i tillvaron.
Ola Magnell har alltid varit en ordsnickrare av rang. Lite för rockig för visgenren, lite för visaktig för rockpubliken och alldeles för introvert för hitlistorna. Någon gång har han låtit för mycket Dylan men på ”Rolös” är det mesta välarrangerat, det är genomarbetade visor som inte passar de som hetsar efter ny musik. Man måste luta sig tillbaka för att höra kvalitéerna.
Men då låter det desto bättre.
Jag antar att jag i dag skulle ge den fyra i betyg men det är skönt att slippa tänka i betyg och istället luta sig tillbaka och njuta.
