The Divine Miss M

bette.jpg

Året är 1972. Bette Midler har ännu inte knackat på porten till drömfabriken Hollywood, men väl gjort sig bemärkt som musikalartist på Broadway. I det läget beslutar hon sig för att ta sikte på musikbranschen med hjälp av en djärv och varierad coverplatta. Resultatet – ”The Divine Miss M” – blev alldeles glimrande: skivan utgör fortfarande en av de absoluta höjdpunkterna i ärkedivans karriär.

Och det förtjänar att understrykas att inspelningen var ett risktagande. Under det tidiga sjuttiotalet var nämligen den spretiga coverskivan ett perifert koncept, nästan helt förbehållet vokaljazzrävar och andra traditionalister. Bette Midler struntade dock högaktningsfullt i rådande ideal, och hade rentav fräckheten att återuppväcka evergreens från Andrew Sisters och Ethel Waters: ”Boogie woogie bugle boy” och ”Am I blue”var låtar som starkt förknippades med en mossig föräldrageneration. Och att ge sig på Shangri-Las ”Leader of the pack” var inte heller ett särdeles säkert drag (det kom att dröja till det sena åttiotalet innan girlgroupgenren klassikerstämplades av rockens smakpoliser).

Ändå är det inte själva urvalsprocessen som imponerar mest – det är utförandet. Med en ohöljd och pampig stämma, växlande från högstämda toner till viskningar, omformar Midler den brokiga paletten av sånger till en stark enhet. Kitschfaktorn och smetighetsgraden må vara hög (vad annat kan man vänta sig när Barry Manilow agerar både pianist och producent?), men känsligheten i uttrycket övervinner allt. Den djupa sorgen i ”Superstar”och den lågmälda hanteringen av John Prines ”Hello in there” kan få även en förhärdad cyniker att greppa efter näsduken. Det är sådant stoff som gör ”The Divine Miss M” till ett dokument över en stjärnas födelse.

Lyssna mer: Spotify-användare kan lyssna på ”The Divine Miss M” här.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *