För några veckor sedan anlände den med posten: ”Talking to girls about Duran Duran”, musikskribenten Rob Sheffields uppföljare till den unisont hyllade ”Livet är ett blandband”. Och jag behövde inte bli besviken; även denna bok skildrar på ett träffsäkert och inkännande sätt hur liv, musik och minnen hänger ihop.
Bokens undertitel – ”One young man’s quest for true love and a cooler haircut” – är ganska talande: det är en coming of age-historia, baserad på Sheffields eget identitetssökande åttiotal, fyllt av axelvadderade kavajer, hårsprayade stjärnor och ouppnåeliga flickor som gärna pratade om Duran Duran. För Rob Sheffield, född 1967, sammanföll nämligen åttiotalet med hela hans tonårstid samt stegen in i vuxenvärlden.
Underhållande minnesskärvor från denna utveckling får läsaren förstås, men bokens verkliga storhet är att de 25 kapitlen – som vart och ett kretsar kring en specifik låt – också lyckas häfta fast en tidsera, med drastisk humor som grepp. (Och för mig, som är född 1972, blir det både en nostalgisk och halvt obehaglig tidsresa. Igenkänningsfaktorn är, som det brukar heta, oroande hög.)
Den unge, gänglige nörden Rob som står i händelsernas centrum uppnår, bevars, inte sina mål (coolheten är en bra bit bort, tjejerna måttligt intresserade och frisyren alldaglig) men den självbiografiska berättelsen bekräftar åtminstone att musikrelaterade minnen inte tvättas bort i brådrasket.
Beskrivningar av hur vissa låtar känns, och vad detta säger om oss själva, finns det många av. Men just den här skildringen är sällsynt läs- och tänkvärd. Och vissa formuleringar framstår redan som klassiker (”Prince is the Joe Strummer of orgasms”; ”I was yearning to become the Thin White Duke, but ended up being a Thin white douche”).
Lyssna: Den som vill ha ett ljudspår till boken kan lyssna på denna Spotify-lista
