Alla har träffat honom: den besatte och detaljfixerade Dylanmannen. Han som tror sig veta och förstå allt om sin evige artisthjälte. Hanna Fahl har skrivit en rolig och vass artikel om fenomenet i DN. Läsvärt, för fans och tvivlare tillika. Det är heller inte fel med en intressant, avvikande röst inför den svärm av hyllningsartiklar som kommer att anlända i samband med Dylans 70-årsdag i morgon.
Och det är inte utan att jag själv känner mig lite träffad – om än bara lite. Jag är, gubevars, ingen Dylan-fanatiker – äger inte alla officiella album, har bara sett honom spela live två gånger och deltar inte i något av de bootlegspridande eller textdiskuterande forumen på nätet – men det råder inget tvivel om att åtskilliga av Dylans inspelningar varit en fast punkt i mitt liv som musiklyssnare, alltsedan jag köpte och hörde ”Blonde on blonde” för första gången (det torde ha varit på hösten 1990). Och tillsammans med en annan av den här tidningens medarbetare (vi kan kalla honom ”Lektorn”) gjorde jag för några år sedan en rangordning av alla studioalbumen, där dessutom bästa och sämsta låt på varje utgåva angavs.
Jag är alltså bekant med nördighetsbacillens verkningar. Och kanske är det just därför Fahls artikel – ”Män som missbrukar Dylan” – är så uppfriskande. Hon klär av fanatikerna med hjälp av roande och dråpliga exempel från den egna bekantskapskretsen, och plötsligt känner man sig högst balanserad i jämförelse med de män (för det är alltid män) som är självutnämnda Dylan-kännare.
Hängivenhet är det förstås inget fel på, men det blir bara tröttsamt då det slår över i besserwissermentalitet med vidhörande oändliga diskussioner om Dylans olika plattor och faser (turordningen är förutsägbar: äppelkindad protestsångare-elförstärkt avfälling-hipp rocker-mc-kraschande grubblare-countrynisse-familjefar på landet-skilsmässorocker-nyfrälst gospelrocker-evighetsturnerande föredetting-kritikergunstling på ålderns höst).
Visst har det sagts och skrivits mycket klokt om Bob Dylan genom åren – men det finns heller ingen artist vars liv och verk blivit föremål för så många (och långa) skitnödiga analyser. Hyllningsobjektet själv skulle alldeles säkert hålla med om det.
Så otroligt tröttsamt att vissa ”journalister” sitter fast i vaneföreställningar att det bara är män som gillar Dylan.Var kommer denna myt i från? Jag uppmanar Hanna Fahl och Henrik Lång att gå och se en Dylankonsert!
Dom lär både få haksläpp och långnäsa när de skådar publiken!
Fredrik: Jag har aldrig påstått att det bara är män som gillar Dylan. Självklart är det massvis av människor av bägge kön – däribland jag själv och många kvinnor i min bekantskapskrets – som tycker väldigt mycket om Bob Dylan.
Och på de två Dylankonserter jag varit på fanns det en hel del kvinnor i publiken, vilket inte alls var överraskande.
Vad jag (och framför allt Hanna Fahl) menar med ”Dylanmännen” är däremot något helt annat: det är de fans som blivit helt besatta i sin dyrkan. Alltså de jag kallar för ”fanatikerna” och som (i alla fall nästan) alltid är män.
Om någon undrar vem ”Lektorn” som rangordnade Dylans skivor tillsammans med Henrik så var det jag. Jo, det var en stimulerande uppgift som inte alltid mottogs med entusiasm av omgivniningen, en del tyckte till och med att det var lite nördigt. Själv tyckte jag det var en viktig uppgift att lyssna igenom ”Down in the groove” och ”Selfportrait” för att hitta bästa och sämsta låt. Två komplicerade ärenden för övrigt.
Det är som ni inte kan ta att människor berörs av en konstnärs verk och står för det. Låt allt vara ballt och lättflytande så skall ni se världen blir lättare att ta. Men blir den bättre, eller era liv? Tragiskt med alla dessa som försvarar sig emot Dylans konst i Dn, svenskan mm i stället för att ge något positivt tillbaka för allt artisteri han givit oss.
fm: Jo, visst kan jag ta det! Det här blogginlägget var inte ett försök att vara distanserat blasé och blunda för det positiva. För som jag skriver: ”Hängivenhet är det förstås inget fel på”. Däremot är flera olika perspektiv på den betydelsefulle konstnären Dylan uppfriskande, inte sant?
Och vore jag inte själv i närheten av samma hängivenhet inför Dylans artistskap hade jag aldrig skrivit den här texten till att börja med (jag skuggboxas delvis mot min egen roll som fan).
Och jag läste för övrigt Dylanologen Fredrik Wikingssons text med stor behållning. Rekommenderas:
http://www.dn.se/kultur-noje/musik/fredrik-wikingsson-nagonstans-finns-en-kapp