Det påstås att folk rörs till tårar av ”Jag saknar dig”. I så fall måste det vara för att det gör ont ända in i själen av att se det stela agerandet.
För det jag såg i går på bio var bland det mest taffliga och stelbenta jag sett på en duk sedan… ja, någonting jag redan förträngt. Men att ”Jag saknar dig” domineras av stela blickar och pauser i väntan på att medspelaren är klar med sin replik är inte bara skådespelarnas fel. Det är resultatet av dålig regi, litterära repliker och en klippning som hoppas att lågt tempo ska släppa lös känslorna.
Jag ser på recensionerna att de flesta håller med mig till en liten del men att de sedan ursäktar det hela med att det är kämslostarkt och modigt att trots allt göra en film om sorg. Det är ett snällt resonemang som jag inte förstår. Uselt är uselt – även om det görs med gott syfte.
De personer som tycker om att hacka på Colin Nutley och Kjell Sundvall för att de är gubbar och allmänt trista har en del att förklara. De kan åtminstone hantverket. Det Anders Grönros (manus och regi) visar upp är ett storstilat haveri som är betydligt grövre än exempelvis Colin Nutleys utskällda ”Angel”. Att Grönros film handlar om tonårsflickor och sorg hjälper inte ett dugg.
