”Play” har fått filmkritikernas pris som förra årets bästa svenska film och när jag läser regissören Ruben Östlunds reaktion kommer jag att tänka på Ace of Base.
Ace of Base skördade nämligen massiva framgång ett tag på 1990-talet och man tyckte att de borde ha hur kul som helst. Men i intervjuer återkom de rätt ofta till att svenska musikkritiker var så sura. De fick inte det beröm de ansåg sig förtjäna.
Kanske är det så. Vi vill hellre ha beröm av folk som vi misstänker har bra koll än av den stora massan. Vi vill ha beröm av folk som kan värdera svårigheterna i det vi gör.
Som när Helena Bergström ilskande till för att Colin Nutley fick så få Guldbaggenomineringar. Hon ville inte att han ”bara” skulle få publikpriset, hon ville att han skulle få en ”riktig” Guldbagge som en jury delar ut.
Därför är det så roligt att Ruben Östlund erkänner denna elitism när han får Svenska Filmkritikerförbundets pris Greta för årets bästa film:
”Fantastiskt kul! Många regissörer brukar ju säga att publikpriset är det finaste, det tycker inte jag! Jag vill allra helst ha bekräftelse från en liten expertgrupp som jobbar med att se på film och som bara delar ut ett pris om året! 2009 fick jag ju en Greta för De ofrivilliga men i år vågade jag inte riktigt hoppas, jag trodde nog att Apflickorna skulle bli svårslagen.”
