Befria kulturen från politiker!

Att kommunala politiker i Umeå tejpar över ett citat av Sara Lidman kan man se på många sätt.
Man kan se det administrativt. Det vill säga att det var klantigt att kommunen inte i ett tidigare skede upptäckte att ”Skriv något på väggen så att andra får veta hur du har det” var subversivt. Då kunde politikerna lite diskret ha bytt ut citatet i den nya gång- och cykeltunneln.

Man kan se det satiriskt. Att den blivande kulturhuvudstaden vill hylla en författare men samtidigt gallra i hennes åsikter är som upplagt för satiriska elakheter.

Man kan se det glädjande. Det är roligt att Sara Lidman faktiskt är kontroversiell. Ett tag trodde jag att hon var på väg att kramas ihjäl och bli menlös men hon kan alltså fortfarande uppfattas som störande. Det är ett gott betyg för henne.

Man kan se det som censur. Det betyder att politikerna ska hålla sina fingrar borta från konsten. När politiker som Hans Lindberg (S) tycker att en stor författares ord är felaktiga betyder det inte att han bara ska klampa in och förstöra en gestaltning som konstnärsgruppen FA+ har beslutat om. Politiker ska fatta vägledande beslut men inte klampa in och detaljstyra kulturen. Det är dags att de kommunala politikerna förstår det.

Svensk sexism möter motstånd i Kuba

Behöver man sex för att sälja musik?
Inte alls, kanske du svarar.
Men då har du inte träffat Michel Miglis. I hans värld behövs det lättklädda tjejer för att sälja musik.

Michel Miglis är en av huvudpersonerna i Daniel Fridells underhållande dokumentär ”El Medico – The Cubaton Story” som just nu går på bio. Han är en svensk som bor på Kuba där han upptäcker talangen Raynier Casamayor, alias El Medico och för att nå ut till massorna behövs det många skakande rumpor.
Tyvärr för Michel Miglis är alla på Kuba inte lika övertygade om sexismens förträfflighet. El Medico vill lyfta fram den kubanska kulturen och hans mamma som är trogen revolutionen vill att hennes son ska fortsätta jobba som den doktor han utbildat sig för att vara. Inte ens Michel Miglis dotter är riktigt road av att se lättklädda kvinnor dansa.

Det hela blir en roande kollision mellan kapitalism och kommunism, kommersialism och kultur, ideal och pengar. Vill man göra en feministisk analys går det lätt, och Michel Miglis vinner inga pluspoäng när han säger att problemet med svenska feminister är att de får för lite kuk.

Nora Ephron skapade roliga klassiker

En stor filmskapare har dött. Nora Ephron var en smart och fyndig person som skapade några klassiska komedier.

Att tala om Nora Ephron som en stor filmskapare är ovanligt. Hon hade nämligen två saker emot sig. Dels var hon kvinna i den extremt mansdominerade filmbranschen, dels arbetade hon med komedier och sådana blir sällan lika klassikerstämplade som mer svårmodiga filmer.

Men hon skrev ”När Harry träffade Sally” och det är ju på alla sätt och vis en briljant film om relationer. Sedan både skrev och regisserade hon ”Sömnlös i Seattle”, ”Du har mail” och ”Julie och Julia” och det är tre fyndiga och insiktsfulla komedier om det vanskliga och märkligt mänskliga. Hon skrev bra dialog men hade också insikten att film behöver bra miljöer. Empire state building är en väsentlig del av ”Sömnlös i Seattle”, det hyfsat moderna mejlandet var en skarp kontrast till den gamla bokhandeln i ”Du har mail” och i ”När Harry träffade Sally” placeras vi i flera vardagligt minnesvärda miljöer, och då menar jag inte bara orgasmscenen i restaurangen.

Men framför allt höll hon sig i sina bästa stunder hos människor i vardagen. Det är varma och roande filmer och några av dem har blivit moderna klassiker som folk återkommer till. Det är en bragd.