Syrien och USA har egentligen aldrig haft någon bra relation mellan varandra. Detta beror speciellt på Syriens ställning gentemot Israel, men också av andra omständigheter som varit av avgörande betydelse. Till att börja med så styrs de två länderna av helt olika ideologier. Syriens socialistiska, panarabiska och antisionistiska ställningstagande gentemot USA:s kapitalistiska, prosionistiska och imperialistiska ståndpunkt. Dessa två helt skilda ideologier står helt i motpol till varandra och därför blir en kollaboration mellan länderna svårt. Dessutom har USA under en lång period försökt påverka den syriska politiken båda indirekt och direkt. Redan under 50-talet försökte USA genom sin underrättelsetjänst CIA störta den dåvarande syriske presidenten Adib Shishakli genom att stötta militanta krafter i landet. Detta försök misslyckades och Syriens reaktion till USA:s imperialistiska politik var att utvisa den amerikanske ambassadören som var verksam i landet. Relationen skulle bli än mer frostigare när 1967:s sexdagarskrig utbröt. USA hjälpte Israels militärmakt att slå tillbaka de arabiska trupperna och den antiamerikanska inställningen hos ett flertal arabiska nationers medborgare började frodas rejält. Jag har också i tidigare inlägg nämnt att Syrien haft en väldigt nära relation till dåvarande Sovjetunionen och nuvarande Ryssland och detta gjorde givetvis att Syrien blev svartlistat av USA.

Om vi tar ett kliv fram i historien närmare bestämt 1988-1991 och tar oss till Gulfkriget, så skedde en islossning mellan dessa två nationer. Som jag tidigare förklarat så hade en av grundarna till det Syriska Baathpartiet, Michel Aflaq flytt till Irak där han grundade Irakiska Baathpartiet. Detta irakiska parti var betydligt mer högerorienterat och konservativt än det Syriska Baathpartiet. Partiledaren för Irakiska Baathpartiet och presidenten för Irak hette Saddam Hussein. Syrien och Irak som nationer hade på grund av dessa motsättningar mellan de två olika partierna dålig relation till varandra. När Gulfkriget utbröt ställde sig Syrien på koalitionstruppernas sida och stred tillsammans med amerikanska soldater mot Saddam Hussein. Två år tidigare hade Syrien också hjälpt Iran när landet blev attackerat av Irak. Direkt efter att Gulfkriget hade stoppats, så utbröt ett våldsamt sekteristiskt inbördeskrig i Libanon. Syrien spelade en stor roll i medlingen under detta inbördeskrig. När slutligen Taif-avtalet skrevs på, som innebar slutet på inbördeskriget hade bland annat Syrien och USA varit drivande till att de stridande parterna i Libanon skrev på detta avtal.

Relationen mellan Syrien och USA fortsatte sakta men säkert förbättras under Bill Clintons tid vid makten och än idag är han respekterad i Syrien, även om relationerna numera är sämre än någonsin. Anledningen till Bill Clintons popularitet var hans sätt att bemöta den syriska ledningen och det sätt han talade om Mellanöstern. Jag har hört frasen ”Han var resonabel, för att vara amerikan” ett flertal gånger under mina tidigare resor till Syrien.

När George W Bush kom till makten försämrades relationerna radikalt. Efter 11 september tragedin kallade George W Bush Syrien, Iran och Nordkorea för ondskans axelmakter. Det säger sig själv att med ett sådant tillvägagångssätt så skapar man sig inte vänner. Bush använde också frasen, ’antingen är ni med oss eller så är ni emot oss’ i sin agitationskampanj för att starta krig mot Irak. Enligt USA så hade Saddam Hussein kärnvapen, tränade och finansierade Al-Qaida medlemmar och var ett hot mot västvärlden. Alla dessa anklagelser har visat sig vara lögner. Syrien, med den nya presidenten Bashar Al-Assad hade vid ett flertal tillfällen innan kriget i Irak påbörjades förkastat dessa anklagelser mot grannlandet som nonsens. Bashar Al-Assad förklarade också att USA bara var ute efter två saker i Irak och det var oljan, samt att sätta press på Iraks grannländer, tillika Syrien och Iran. Under kriget i Irak anklagade USA Syrien för att tillåta rebeller korsa landet till Irak om de skulle kriga mot de amerikanska trupperna. USA krävde att den syriska regeringen hade hårdare kontroller vid syrisk-irakiska landsgränsen. Den syriske presidenten besvarade detta krav genom att ställa den ironiska frågan; ”Om amerikanarna inte kan stoppa den illegala flyktingströmmen från Mexiko. Hur ska vi då kunna hålla koll på en lika lång landsgräns?” Detta retade upp USA ännu mer och hot om sanktioner yttrades. Från 2003 till idag beräknas Syrien ha tagit emot 1-2 miljoner flyktingar från Irak.

Hotet om sanktioner skulle realiseras när Libanons premiärminister mördades. USA pekade direkt fingret på Syrien. Att Syrien skulle ha legat bakom detta har dock aldrig bevisats. Syrien förnekar bestämt att de låg bakom mordet. I samband med dessa anklagelser, så kom fler beskyllningar mot Syrien och nu var det att Syrien finansierade militanta grupper i Palestina och Libanon. Detta har aldrig heller kunnat bevisas, men sannolikheten är mycket stor att så är fallet. Dock är det hyckleri från USA:s sida då de gör precis samma sak. En tredje beskyllning var också att Syrien försökte framställa kärnvapen. Alltså samma retorik som orsakade kriget i Irak.

Syrien och USA har alltså en mycket negativ historia bakom sig och det har bara blivit sämre. Enligt Wikileaks har USA i hemlighet finansierat militanta oppositionsgrupper i Syrien i flera år. Detta skulle betyda att oroligheterna som sker nu inte är en slump. USA är också en av del länderna som trycker hårdast för en militär intervention. Amerikanerna har redan försökt en gång tidigare att störta en syrisk sittande president och sannolikheten är väldigt stor att man också idag försöker göra det.

Något som också är intressant att ta upp är att amerikanska och israeliska företag inte är tillåtna att etablera sig i Syrien. Därför har landet exempelvis egen Coca-Cola, egna hamburgarkedjor etc. Den kulturimperialism som USA implementerat i synnerhet i västvärlden har inte bitit sig fast i Syrien. På så vis är de amerikanska sanktionerna mot Syrien i princip verkningslösa. Man ska dessutom komma ihåg att det syriska folket aldrig skulle acceptera ett amerikaniserat nykolonialistiskt övertagande precis som i Irak och Afghanistan. Nykolonialism har Syrien redan erfarenhet av när Frankrikes ockupation av landet var över och det tillsattes franska lakejer i regeringsställning i Syrien (Läs mer om detta i Del 2). En sista del jag vill ta upp är att när flera länder i Mellanöstern hade stora förhoppningar på Barack Obama, så var det syriska folket väldigt skeptiska. I nyhetssändningar och i folkmun kallas han för kapitalismens hantlangare. Har de rätt? Ny ledare, men samma politik? Istället för att försöka skapa fred så uppviglar USA våld i Syrien.

Nästa del: Den antisaudiska ställningen

Källor

http://rt.com/usa/news/wikileaks-usa-syria-opposition-barada/

http://www.washingtonpost.com/world/us-secretly-backed-syrian-opposition-groups-cables-released-by-wikileaks-show/2011/04/14/AF1p9hwD_story.html

Del 2 – Baathpartiets grundande och väg till makten.

Efter att Frankrike ockupation upphörde stod Syrien utan karakteristiska politiska ledartyper som kunde ena alla fraktioner som fanns i landet. Ledarna som ledde upproren mot osmanerna och senare mot fransmännen hade antingen stupat eller blivit för gamla för att ta en ledande roll för nationen. De som var kvar hade varken karisman eller erfarenheten att ena det syriska folket. Den regering som fick makten efter fransmännens tillbakadragande var livréklädda betjänter åt Frankrike. Dessa individer hade inte folkets stöd. Två år efter självständigheten utropades en judisk stat i palestinskt territorium som självständigt land. Israel hade grundats. Ett Syrien med inre konflikter förklarade krig tillsammans med andra arabiska länder mot den sionistiska staten. Hela världen stod bakom den israeliska staten och kriget kunde bara sluta på ett sätt. Syriens oorganiserade militär kombinerat med en inkompetent nationell ledning och uråldrade vapen hade ingenting att sätta emot. De syriska soldater som överlevde kom hem besvikna och förargade på den syriska ledningen och fick stöd av det syriska folket. Militärens högste general Husni Za’im utropade sig som högste befälhavare, men den syriska politiska ledningen satte sig emot och Syriens inrikespolitik blev helt handlingsförlamat. Efter många år av denna politiska handlingsförlamning vände sig militären mot Husni Za’im och han halshöggs kallblodigt av sin närmaste vän, Hinnawi som avsatte alla politiska ledare och den totala militärkuppen var ett faktum. Husni Za’im var en av kurdernas stora profiler och ett inbördeskrig var att vänta. Detta inbördeskrig var inte det enda, utan inbördeskrigen avlöste varandra, likaså de olika ledarna som periodvis tog över makten i Syrien.

Under dessa pågående inbördeskrig och miserabla förhållandena satt tre män från olika tre olika minoriteter och grundade ett parti som skulle bli det parti som bringade stabilitet i Syrien. Detta parti grundades redan 1940, men under en lång period reformerades det. De tre männen som grundade detta parti var:

–          Michel Aflaq representant för den kristna ortodoxa minoriteten i Syrien.

–          Salah Alladin Bitar representant för den sunnimuslimska majoriteten i Syrien.

–          Zaki Al-Arzuzi representant för den alawitiska minoriteten.

Dessa tre män hade studerat i Frankrike tillsammans och var väldigt inspirerade av socialismen. Med tre ledord ville de reformera Syrien. Dessa ledord var sammanhållning, frihet och socialism. Denna ideologi blev fundamentet i Baathpartiet. Kritiker hävdade att detta parti var kommunistiskt, men grundarna tillbakavisade detta bestämt. En annan viktig del och en grundsten i ideologin var att partiet skulle vila på en panarabisk tanke. Ledarna för partiet menade att uppdelningen av de arabiska länderna var ett påhitt av de imperialistiska staterna och förespråkade därför att alla dessa uppdelade länder slutligen skulle bli ett enda stort land. Partiet uttalade sig också som ett antisionistiskt parti som innebar att man motsade sig en israelisk stat.

Fler och fler syrier anslöt sig till Baathpartiet. I takt med att partiet växte sig starkare, så växte också meningsskiljaktigheterna inom partiet. En av meningsskiljaktigheterna var om Syrien skulle ingå i en union med Irak eller med Egypten och på så vis påbörja den panarabiska idén om en enad arabvärld. Irak och Egypten på den tiden var svurna fiender. Denna meningsskiljaktighet fick dock ett slut när den syriske hemvändaren och kurden Shukri Al-Quwatli återvände från Egypten och blev president för Syrien och ledare för Baathpartiet. 1958 hölls en folkomröstning i Syrien och en folkomröstning i Egypten om länderna skulle ingå i en union tillsammans. Både det syriska folket och det egyptiska folket sade ja till denna union och unionen fick namnet Förenade Arabrepubliken. Länderna instiftade en ny flagga och den flaggan är än idag den syriska flaggan, även fast unionen upplöstes några år senare. Upplösningen av unionen skedde på grund av de egyptiska ledarnas motvilja att dela med sig av makten. Unionen styrdes från Egyptens huvudstad Kairo och Syriens ekonomi drabbades hårt av den centraliserade egyptiska politiken. Syrierna revolterade och utropade sig som självständig stat igen. Detta accepterades omedelbart av omvärlden och Syrien blev medlem i FN samma år. De panarabiska tankarna Baathpartiet drömde om tog inte slut med unionen, utan nu vände man sig åt Irak och försökte få till stånd en ny union. Detta misslyckades dock då Baathpartiet som hade grundats i Irak störtades innan beslut kunde tas.

När det kommer till inrikespolitiken var Baathpartiet desto mer lyckosamma och åren 1963 och 1964 förstatligas bankerna och den viktiga textilindustrin. Baathpartiet lyckades också ena arbetareklassen oavsett folktillhörighet genom att underlätta arbetet för bland annat bönder. Dessa förstatliganden fortsatte ända in till 70-talet.

Baathpartiet skakades dock av interna konflikter i slutet av 60-talet då en av grundarna, Michel Aflaq övergav de socialistiska tankarna och blev alltmer konservativ. Det bildades en vänster- och högerfalang inom partiet. Efter hårda interna diskussioner och konflikter vann vänsterfalangen. Vänsterfalangen sökte snabbt stöd hos Sovjetunionen och ett väldigt nära samarbete upprättades. Sovjetunionen finansierade bland annat bygget av den berömda dammen Tabqa som skulle inom en tjugoårsperiod dubblera den konstbevattnade ytan i landet. Detta steg mottogs väl av det syriska folket. Michel Aflaq var inte nöjd med samarbetet med Sovjet och försökte kuppa till sig makten. Detta försök misslyckades och Michel Aflaq tvingades fly till Irak, där han blev en av förgrundsgestalterna för Irakiska Baathpartiet som senare banade väg för Saddam Husseins maktvälde.

Samarbetet med Sovjetunionen var en vital del i uppbyggnaden av infrastrukturen i landet. Många hävdade dock att Sovjet hade fått för stort inflytande i Syrien och var oroliga över utvecklingen. En av personerna som var orolig var Hafez Al-Assad. Denne Hafez Al-Assad föddes i hamnstaden Latakia och kom från en enkel alawitisk bondefamilj. Han blev medlem i Baathpartiet när han var sexton år och vid tjugoett års ålder blev han ordförande för partiets studentorganisation. Året efter utnämningen tog han värvning i armén och blev stridspilot. Han var vältalig, pragmatisk och kom från enkla förhållanden som andra syriska medborgare kunde relatera till. Hafez Al-Assads popularitet inom partiet ökade stadigt och han övertog sedan makten i Syrien 1970.

En av Hafez Al-Assads första uppgifter som ny president för Syrien var att skapa en folkförsamling som skulle representera olika etniciteter i samhället. Oavsett etnisk grupp så skulle man ha en talan i denna folkförsamling. Folkförsamlingens uppgift var bland annat att utfärda lagar, diskutera regeringens framlagda politik, godkänna statsbudgeten och godkänna utvecklingsplaner. På så vis försökte Hafez Al-Assad ena det syriska folket efter flera år av oroligheter. Folkförsamlingen kunde dessutom kräva regeringens avsked om man ansåg att regeringen misskött sitt arbete. Denna folkförsamling hade en mandatperiod på två år.

Hafez Al-Assad fortsatte reformeringen av Syrien och tillsammans med sin nygrundade folkförsamling beslöts det att Syrien skulle delas upp i olika län och skapa lokala administrationer för att folket lättare skulle kunna delta i det politiska rummet. Presidenten och folkförsamlingen röstade dessutom igenom att Syrien skulle vara en sekulär stat. Idén med en sekulär stat gav Hafez Al-Assad enorm respekt hos de olika minoriteterna, speciellt hos den syriska kristna minoriteten som hela tiden varit oroliga för att islamistisk revolt.

Om vi hoppar till nutiden, så är Hafez Al-Assads son Bashar Al-Assad president. Hans presidentperiod började år 2000 och han har alltså nu suttit 12 år vid makten. I Syrien är det presidentomröstning var sjunde år och Bashar Al-Assad är alltså inne på sin andra mandatperiod. Under sina år vid makten har Bashar Al-Assad bland annat sökt ett djupare samarbete med Ryssland och Iran. Hållit en fortsatt hård ton mot Israel och uppmanat att internetevolutionen ska få ha sin gång i Syrien. Det sistnämnda mötte visst motstånd inom partiet till en början. Han har också tillåtit att privata aktörer etablerar sig i Syrien, med vissa restriktioner som exempelvis att amerikanska och israeliska företag inte är välkomna.

Efter denna korta beskrivning av partiet så kan man fråga sig hur detta parti lyckats hålla sig kvar vid makten så länge och varför två miljoner vanliga människor har sökt medlemskap i partiet? Det finns många aspekter att väga in när man besvarar dessa två frågor. Personligen tror jag att partiets panarabiska och antisionistiska ställning är en av de stora orsakerna till det folkliga stöd som finns. Det finns många som hävdar att Baathpartiet i allmänhet och Bashar Al-Assad i synnerhet inte har något folkligt stöd. Detta är givetvis en missvisande bild. Skulle presidenten och partiet inte ha det stöd de har så skulle vi ha sett ett folkligt uppror likt Egypten. Vi skulle också sett en militärapparat passiva likt Egypten. Men det går inte att jämföra Egypten och Syrien på grund av många skäl. Det viktigaste skälet är att Egyptens befolkning består av över 90 % sunnimuslimer, medan i Syrien existerar ett flertal olika minoriteter. Utrikespolitiska institutet gav ut en bok 2011 som heter Världspolitikens dagsfrågor där de sammanställer en del av de minoriteter som existerar i Syrien. De skriver att flera syriska minoriteter som alawiter, kristna, druser och kurder är rädda att ett sunnimuslimskt regeringsstyre skulle kunna innebära ett islamistiskt maktövertagande som skulle omkullkasta hela det sekulära systemet Syrien vilar på. Utrikespolitiska institutet betonar också att det finns en majoritet sekulära sunnimuslimer som också är rädd för en sådan utveckling. Jag tror att befolkningen i Syrien fortfarande minns och är ärrade av 1980-talets stora kris med det Muslimska brödraskapet som försökte genom våld ta över landet och extremislamisera det. Jag ska hinna med att skriva ett inlägg om det Muslimska brödraskapet och varför det är ett hot mot sekularism, ett hot mot frihet och en illegitim demokratirörelse i synnerhet i Syrien innan jag åker till landet.

Något som också ger Baathpartiet legitimitet och förtroende hos folket i Syrien är att det alltid varit byggt på ett enande av minoriteter. Vissa tidningar i västvärlden, bland annat i Sverige har lyft fram att den alawitiska minoriteten styr Baathpartiet i ett envåldsstyre. Detta stämmer väldigt dåligt med verkligheten. Baathpartiet grundades av representanter från olika etniska grupper och har en sådan ledning än idag. En av de viktigaste posterna i Syrien, försvarsministerposten tillhandahålls av den kristna ortodoxa politikern och generalen, Dawoud Rajiha. En annan mycket tung post innehar sunnimuslimske Riyad Farid Hijab som är premiärminister. Presidenten Bashar Al-Assad är alawit, men First Ladyn i Syrien, tillika presidentens fru är sunnimuslim. Genom denna mångfaldsrepresentation finns ett stort stöd för ledningen i Syrien än idag. Det går inte heller att säga att det inte existerar fler partier i Syrien då det finns cirka 10 andra partier som är aktiva i landet. Dessa partier har inte lika stort stöd och det ska sägas att partierna borde få betydligt mer utrymme att verka fritt än hur det tidigare har varit. Anledningen till att man tycks tro att det inte existerar andra partier i Syrien är för att alla dessa tio partier är vänster- eller extremvänster partier, som till viss del stöder Baathpartiet i ideologin.

Det finns mycket mer att skriva om detta som ni säkert förstår.

Nästa del: Den antiamerikanska ställningen

Källor

Utrikespolitiska institutets bok Världspolitikens Dagsfrågor

Philippe Rondots bok Vad jag vet om Syrien

David Downings bok Mellanöstern igår och idag

Denna blogg kommer att handla om de oroligheter som pågått i Syrien i nästan femton månader. Men för att förstå nutidens smärtsamma och svåra konflikt måste man också förstå landets förflutna. Syrien liknar inget annat land i Mellanöstern och är inblandat i princip i alla kriser och konflikter i regionen. Varför är en militär intervention en vansinnig lösning på oroligheterna i Syrien?  Varför lobbar vissa länder hårt för en militär intervention? Varför har två miljoner helt vanliga människor ansökt medlemskap i Syriens styrande parti, Baathpartiet? Hur har detta parti kunnat hålla sig kvar vid makten i över fyra decennier? Dessa frågor när några av frågorna jag ska försöka klarlägga i en förstudie innan min resa till oroligheternas centrum den 10 juli.

Del 1 – Befrielsen från Osmanska riket och den franska imperialismen.

Syriens geografiska läge har gjort att landet i över 2000 år varit en plats för konflikter. Den viktigaste handelsvägen mellan Orienten och Occidenten, Sidenvägen har varit utav intresse att kontrollera för ett flertal stormakter genom årtusenden. I cirka sexhundra år tillhörde Syrien Osmanska riket och var ett av de viktigaste fundamenten till rikets stormaktsperiod. Turkarna kunde genom förfogandet av Syrien kontrollera Sidenvägen och på så vis skapa sig en unik position mellan Occidenten och Orienten.

I historieböckerna förklaras ofta Osmanska riket som en plats som inrymde flera kulturella och religiösa grupper som var fri från förföljelse. Detta är en modifierad sanning. I Osmanska riket uppehöll sig visserligen ett flertal etniska grupper och kunde under lång period ägna sig åt sina egna kulturella och religiösa seder utan att bli förföljda. Under början av 1900-talet förändrades dock detta radikalt. Fler och fler i Osmanska riket motsatte sig sultanen Abdul Hamid II:s envåldsstyre och slutligen skapades en reformrörelse vid namn Ungturkarna. Denna reformrörelse hade två mål. Det första målet var att störta sultanen och det andra målet var att befria turkarna från minoriteter. Denna frigörelse från minoriteterna skulle ske genom etnisk rensning. Under första världskriget massmördades, våldtogs och torterades 1.2 miljoner armenier, 84 000 greker och 750 000 assyrier, syrianer och kaldeiser. Det ska sägas att forskare är oeniga om antalet som mördades. Det ska också sägas att redan under 1800-talet hade mycket förändrats i Osmanska riket och det bedrevs förföljelse av minoriteter under hela detta sekel. Nu spelar det förvisso mindre roll hur många som dock, utan det faktum att människor mördades och förföljdes. Intressant är att Adolf Hitler kopierade många av Ungturkarnas idéer i andra världskriget.

Ett flertal av dessa folkmord skedde i nuvarande Syrien där flera av dessa minoriteter uppehöll sig. Dessa folkmord som tagits upp är välkända för västvärlden, men det var betydligt fler minoriteter som förföljdes och mördades under denna period. Tre av minoriteterna som tycks falla i glömska är förföljelsen på shiamuslimer, kurder och alawiter. De två sistnämnda kommer beröras i ett flertal inlägg framöver. Anledningen till att folkmorden är viktiga är för att de är centrala för Syriens utformning, styre och senare Baathpartiets popularitet efter Osmanska rikets fall och efter den franska imperialistska ockupationen.

Under första världskriget började fler och fler röster höjas i Syrien om självständighet. Landet hade, som tidigare tagits upp varit en plats för ett flertal folkmord och en av de etniska grupper som drabbades hårdast var alawiterna. Min morfar har berättat hur hans mor talade om hur de ottomanska soldaterna brukade komma till de byar alawiterna bodde i och våldta kvinnorna. Under denna period fick inte alawiterna gå i skola eller vistas i städer, utan var tvungna att uppehålla sig i sina byar. Alawiterna instiftade egna skolor i tysthet, vilket förstås var förbjudet. För att läsa mer om Ungturkarnas och Osmanska rikets folkmord på minoriteter rekommenderar jag Anna Melles bok Fyra kvinnor under svärdets år som publicerades 2009.

Osmanska riket föll efter första världskriget efter striden mot bland andra Frankrike, mycket tack vare den försvagade militärkapaciteten. Detta gjorde att Syrien föll under franskt-brittiskt NF-mandat (anm. Nationernas Förbund, idag Förenta nationerna). Redan under första världskriget, närmare bestämt 1916 hade det slutits ett hemligt avtal mellan Frankrike, Storbritannien och Ryssland om hur Osmanska riket skulle delas upp efter första världskriget. Detta avtal är känt som Sykes-Picot avtalet. Enligt detta avtal skulle Frankrike ta över Syrien, Kurdistan, Libanon och delar av Irak. Dessa gränsdragningar är precis vad de imperialistiska makterna gjorde i Afrika.

En av Syriens nationalhjältar, alawiten Shejk Saleh Al-Ali hade redan gjort ett väpnat uppror mot ottomanerna med hjälp av den kurdiske revolutionären Ibrahim Hanan och var en av de bidragande krafterna till Frankrikes seger över ottomanerna. Västmakterna Storbritannien och Frankrike hade lovat syrierna självständighet om man hjälpte dem i kampen mot Nazisterna under andra världskriget. Detta löfte hölls inte. Shejk Saleh Al-Ali var dock inte redo att ge upp striden för ett självständigt Syrien och fortsatte sin kamp mot fransmännen. Under ockupationstiden hade dock fransmännen egna planer på hur Syrien skulle utformas. Frankrikes plan var att dela upp Syrien i mindre stater som skulle ha självstyre. Detta skulle ha inneburit att alawiterna skulle ha ett eget land, kurderna ett eget land, druserna ett eget land, de kristna ortodoxa ett eget land etc. Shejk Saleh Al-Ali och Ibrahim Hanan, tillsammans med fler minoritetsledare, bland annat drusernas ledare Sultan Al-Atrash anslöt sig till upproret och ville inte ha denna uppdelning. Syrien hade alltid varit en plats för mångkultur och så skulle det förbli. Konflikten med fransmännen fortsatte ända till 1943 och Syrien blev slutligen självständigt 1946 efter att de sista franska soldaterna lämnat Syrien. Det ska sägas att det existerar en hel del kvarlevor från Frankrikes ockupation. Hotell som Le Meridien, namn på platser som Krak de Chevaliers och det franska språket är några av de resterna från ockupationen.

Det som gör denna historiska tillbakablick intressant är kopplingen till nutidens oroligheter. Vilka länder propagerar hårdast för en militär intervention? De gamla imperialistska ockupationsstaterna det vill säga Frankrike, Storbritannien och Turkiet, tillsammans med USA och Saudiarabien. De två sistnämnda kommer det enskilda inlägg om. Att historien påverkar nutiden kan aldrig och får aldrig negligeras. Detta får mig att tänka på Winston Churchill som var högst delaktig i Syriens angelägenheter under lång tid. Churchill sa en gång ”Politisk skicklighet är att förutsäga vad som kommer hända imorgon, nästa vecka, nästa månad och nästa år. Och att efteråt förklara varför det inte inträffade”. Är demokrati i Syrien Frankrikes och Storbritanniens högsta önskan? Hur kommer det sig att samma påtryckningar inte görs på Bahrain, Saudiarabien eller andra länder som styrs med järnhand av diktaturer? Hur kommer det sig att de nämnda länderna har ett väldigt nära samarbete med de tidigare ockupationsmakterna? Och det kanske viktigaste av allt; Varför var inte införandet av demokrati på agendan under ockupationstiden?

Slutligen är det lätt att förkasta britternas och fransmännens förflutna i Syrien som just det förflutna, men vi behöver bara gå tillbaka till 80-talet och under hela 90-talet för att hitta samma mönster och samma idéer till att dela Syrien till mindre stater. När dåvarande presidenten Hafez Al-Assad hade hjärtproblem under 80-talet försökte dennes bror, Rifaat Al-Assad kuppa sig till makten genom att mobilisera den del av armén som han hade tillförfogande.  Till hjälp hade han stöd av Storbritannien. Rifaats vision var att upprätta en alawitisk stat. Hafez Al-Assad återhämtade sig dock och broderns vision om en alawitisk stat tynade bort när dennes armé återigen valde att stötta Hafez Al-Assad. Under 90-talet försökte Rifaat Al-Assad ännu en gång kuppa sig till makten och även denna gång misslyckades detta. President Hafez Al-Assad var inte lika förlåtande denna gång och utvisade brodern från Syrien. Rifaat Al-Assad flyttade till Frankrike där han än idag lever i exil. Är detta ännu ett försök från britternas och fransmännens sida att dela Syrien i mindre stater?  En kollaps av stabiliteten i Syrien skulle leda till ett krigstillstånd som skulle få kriget i Jugoslavien se ut som en chartersemester. Det är just därför oppositionens anspelningar på det sekteristiska våldet är förödande för framtida Syrien. Ställer man grupper mot varandra är risken stor att ett våldsamt inbördeskrig utbryter. När kyrkor blir nedbrända av oppositionens sunnimuslimska fundamentalister som stolt visar upp vandaliseringen de åstadkommit skapas en misstänksamhet och ett hat mellan olika etniska grupper (Se källa nedan). När alawiter massakeras och massakrerna sedan skylls på regimen är ännu ett sätt att skapa spänningar mellan olika etniska grupper (Se källor nedan). Syrien, minoriteternas land är hotat.

Detta är ett inledande inlägg om Syriens historia. Det ska sägas att mycket mer kan skrivas om både Osmanska riket och Frankrikes, samt Storbritanniens imperialistiska ockupation av Syrien och andra länder i Mellanöstern. Jag har dock försökt skriva så fördjupat möjligt.

Nästa del: Baathpartiets grundande och väg till makten.

—-

När kyrkor blir nedbrända av oppositionens sunnimuslimska fundamentalister som stolt visar upp vandaliseringen de åstadkommit skapas en misstänksamhet och ett hat mellan olika etniska grupper (Se källa nedan).

Källa: http://www.rt.com/news/syrian-rebels-desecrate-christian-churches-897/

När alawiter massakeras och massakrerna sedan skylls på regimen är ännu ett sätt att skapa spänningar mellan olika etniska grupper (Se källor nedan).

Källor:

http://english.farsnews.com/newstext.php?nn=9103081106

http://www.sott.net/articles/show/246203-The-Houla-Massacre-US-Sponsored-Terrorists-Killed-Families-Loyal-to-the-Government-

http://www.sana.sy/eng/337/2012/06/02/422915.htm

http://www.liveleak.com/view?i=cee_1338505931&comments=1 VIDEO

http://www.rt.com/news/syrian-family-massacre-rebels-936/ VIDEO