Jag tror att de flesta är medvetna om problemet med det s k ”stödköpet”, situationen då man egentligen bara behöver toalettpapper men gärna skarvar på med några extra varor för att visa både kassör(ska) och kökompisar att butiksbesöket minsann inte handlar om dålig mage (läs; nu jävlar är det panik!). I grund och botten består problemet av två sub-problem, nämligen 1) hur många varor behövs innan jag kamouflerat dasspapperet? och 2) hitta varor som inte förstärker syftet med mitt köp. Några exempel:

* Du får under inga omständigheter lägga upp t ex ett glossigt månadsmagasin och en dricka. Kan räknas som ett kardinalfel då du bryter mot både punkt ett och två. Tidningar må vara ett oskyldigt inköp men tillsammans med toapapper skriker det ”Långsittning!”. För att inte tala om drickan som du ska svalka dig med efteråt.

* Bönor, plommon och Läkerol bör undvikas då det är allmänt känt att dessa produkter har en laxerande effekt och du bryter mot punkt två.

* Lättast är att kombinera med dagligvaror t ex mjölk, grädde, en och annan tomat samt spaghetti då det snarare skvallrar om att det blir italienskt ikväll. Detta benämns som en fake target switch, du låter helt enkelt folk tro att det blir krämig tomatsås med pasta al dente när du i själva verket ska hem och leva rövare på muggen.

* Den orutinerade kommer att uppleva matbutiksbesöken som oekonomiska till en början. Detta då det kan vara svårt att planera meny då nöden tränger på och man tänker kvantitet istället för kvalitet, vilket gör att det kan dra iväg på matkontot. Fördelen med kvantitet är dock att man ganska fort löser sub-problem nummer ett, vilket gör att mindre priskänsliga aktörer kan föredra den approachen.

Nu ska jag handla frukost!