Prix d’Amerique 2011 var stor och rysningsframkallande travsport när den är som bäst, även om man givetvis hade önskat att utgången hade blivit den omvända – d.v.s. Ready Cash tvåa och Maharajah etta. Den första spontana känslan var ”j***a skit!”, men ganska snabbt efteråt kunde jag lägga mina patriotiskt sårade känslor åt sidan, och inse att Maharajah och Örjan svarade för kanoninsatser båda två, men att vinnaren stod i en klass för sig och vann väldigt rättvist.
Ska erkänna att jag inte har varit så imponerad av Ready Cash tidigare, och jag trodde nog att han var mer snack än verkstad. Så jag blev snopen över hur sinnessjukt bra han var i söndags. Framförallt över hur stark han var. Att han har enorma speedresurser och är extremt snabb, var ingen nyhet. Men att han skulle knäcka Maharajah på det viset, det trodde jag definitivt inte.
Det hade kanske inte spelat så stor roll, men frågan såhär i efterhand är om inte Örjan skulle ha dragit ännu hårdare där framme i täten. Maharajah är ju som bekant sårbar på speed, och har svårt att takta om. Nu är det lätt att vara efterklok, och det sannolika är att han inte slagit Ready Cash ändå, men han hade nog varit närmare vinnaren i mål.
En sak är jag dock tämligen säker på. Maharajah kommer att bli hårdare och tuffare av att möta den här typen av motstånd, och med den hårdheten får nog alla inklusive Ready Cash se upp så småningom. Den ”elit” som han mött hittills har till stor del bestått av diverse svenska gulddivisionshästar, och det är trots allt viss skillnad att spöa Intoxicated eller Calamara Donna mot att tvåla till Ready Cash, Oyonnax och company i Prix d’Amerique.
Avslutningsvis, läste någonstans att Stefan Hultman bara timmar efter målgång börjat prata om Prix d’Amerique 2012. Skön inställning.
