Heinz Rogersson utövade en brutalitet jag aldrig sett varken tidigare eller senare i mitt liv. Visserligen såg jag honom aldrig ge sig på någon liten plugghäst. De personer jag såg honom ge sig på var, till att börja med, oss killar och de större av oss. Men även om hans offer tillhörde de större och starkare var de så gott som försvarslösa. Jag ska återkomma till tjejerna i ett annat blogginlägg.

Heinz var tidigare kroppsligt utvecklad än oss andra. Han var inte väldigt lång men tillhörde de längre. Däremot var han väldigt muskulös redan i sjuan. Och mycket stark. Jag vet eftersom vi hade gymnastik tillsammans. Han måste ha gått i den parallellklass som vi i 7F hade gymnastik med, killarna med den andra klassens killar, och tjejerna med den andra klassens tjejer. Samtidigt kan jag inte svära på detta. Heinz Rogersson försvann från skolan under nian efter ett otal illdåd. Kanske hamnade han i OBS-klassen under resan genom Mimers tre årsklasser. Jag vet inte riktigt eftersom jag gjorde allt för att hålla mig undan honom. Det jag däremot kan redogöra för är vad han gjorde mot andra killar som jag hade koll på. Och hur detta påverkade mig. Jag var själv ingen ängel. Det fanns få änglar på Mimer. Däremot var det gott om djävlar.

Heinz verkade leva för att förnedra andra. Och i åttan blev han helt vansinnig – i mina ögon. De killar jag såg honom ge sig på under sjuan och åttan tillhörde själva de större och starkare. Men ingen var i Heinz division. Kroppsligt var han en ung man medan vi andra var småpojkar. Men detta var långtifrån allt. De flesta av oss har spärrar. När vi slogs höll vi oss till brottning eller till kroppsslag. Det finns något som tar emot när det gäller att slå någon rakt i ansiktet. För att bryta den spärren måste något speciellt ha hänt som rättfärdigar detta. Som att du själv har fått en smäll på käften. Så var det inte för Heinz. Han saknade den spärren.

För dig som sällan eller aldrig slagits i grundskolan, eller senare, låter säkert min ”saklighet” väldigt främmande. Men jag måste vara ”saklig” för att orka skriva detta. Det handlar om år som jag aldrig kunnat glömma och som gör att jag fortfarande bär på ett raseri och ett självförakt. Varför skriver jag detta och varför just nu? Jag ska återkomma till detta senare.

”Ställ dig på knä, knäpp händerna och be om ursäkt för att du är så djävla ful”!

Exakt så var det Heinz sa till de helt oförstående killarna, i hans ålder, på Mimers skolgård. Det var på den stora skolgården som vette mot vad som idag kallas ”vänortsparken”, och som låg mellan själva skolbyggnaden och Kungsgatan. Det var där nästan alla elever höll till. Vi var många som försökte gömma oss på olika ställen inne i skolan, eller hitta en anledning att ta rast på baksidan, mot den gamla fotbollsplanen där badet nu ligger. Men det var på framsidan som 90 procent eleverna höll till mellan lexionerna. I sjuan var vi 6 parallellklasser. Det måste ha varit så eftersom jag gick i 7F (det fanns inget G). Jag gick även i 8F. Det blir tolv klasser. Jag tror att vi var cirka 25 elever i varje klass. Jag vet inte hur många niorna var. På den tiden kunde du sluta efter åttan och börja jobba. (Snygga Barbro gjorde det). Till detta kom de killar som gick på Tekniska gymnasiet. Åtminstone i sjuan. De höll till i baracker som låg mellan själva Mimerskolan och det som idag är P-huset Nanna. Poängen är att det var ganska många som såg din förnedring. Och de som inte såg fick höra om den ryktesvägen.

Jag slapp uppleva denna valsituation. Jag ska strax berätta varför. Men en av mina bästa kompisar slapp inte. Och jag svek honom. Jag har föraktat mig själv sedan den dagen. Jag ska ta upp detta i ett annat blogginlägg.

Som jag minns det slog Heinz andra killar mest på kroppen, brottade ned och hotade oss under sjuan. Och det kunde jag leva med. Detta var vad jag, och många i den krets av killar jag tillhörde (som kom från Sofiehemsskolan) var vana vid. Fast slagen var tyngre och gjorde mer skada i högstadiet, speciellt när de levererades av Heinz. När jag tänker på vad som hände i efterhand var det som om Heinz etablerade sitt herravälde över skolan under sjuan. Men i åttan räckte inte detta för honom. Det var då som han började han slå ned folk på allvar. Med träffar i ansiktet. Och med att tvinga andra killar att förnedra sig på ett sätt som ingen varit med om tidigare. Eller ens hört talas om.

Jag inser, återigen, att detta kan låta väldigt främmande och ”sakligt”. Men jag kan inte berätta om jag inte håller känslorna så långt borta som jag bara kan. Därför denna stundtals sakliga ton. Men för mig började våldet på skolgårdarna, i omklädningsrummen och på toaletterna redan under lågstadiet, eskalerade under mellanstadiet och slog ut i fullt raseri under högstadiet. Så fysiskt våld var, och är, inget främmande för mig. Inte så att jag slåss. Men jag tror att jag förstår mig på våldets natur.

Valet mellan att ställa sig på knä, knäppa händerna och säga ”jag ber om ursäkt för att jag är så djävla ful” mitt på skolgården, inför den du är kär i, eller inför dina bästa kompisar, är inte kul. Faktiskt är det ett helvete. Jag tror att du får men för livet. Det går helt enkelt inte att glömma.

Alla såg lika oförstående ut när de ställdes inför valet att gå ned på knä eller slås blodiga.
Båda alternativen är, till en början, otänkbara. Det är inte roligt att bli slagen blodig, utan skrämmande. Mer än skrämmande. Det andra alternativet, att gå ned på knä, knäppa händerna och be om ursäkt för att du är så djävla ful – i närvaro av hela skolan – är overkligt. Ingen som börjar grundskolan tror sig bli ställd inför en sådan situation. Det du talade om, med kompisar och föräldrar, var vilka ämnen som skulle bli en pest och om de definitivt spännande tjejerna på högstadiet. Du tror inte att du någonsin kommer att tvingas till ett sådant val. Men på hösten 1967 på Mimer i Umeå var detta val en brutalt påtaglig realitet. Du tänkte på risken att bli slagen blodig, eller tvingas stå på knä inför bödeln Heinz, på vägen till skolan, under skoldagen och på vägen till och från ”matan”. Och som kille besökte du aldrig toaletten – om du behövde sitta ned. Aldrig. Du kommer aldrig över det val som Heinz gav dig. Eller dina kompisar. Det påverkar ditt liv. Troligen mer än du vill erkänna. Ens för dig själv. Personen som plötsligt dök upp framför dig och, med våldet lysande ur ögonen och i röstens tonfall, gav dig dessa två otänkbara alternativ var inte ens din fiende. Du visste självklart vem han var. Han hette Heinz, och var den som styrde skolgården, killtoaletten och korridorerna (när lärarna inte såg – och lärarna var alltid blinda). Och du hade inte gjort honom något för att försättas i denna situation med två ofattbara alternativ.

Jag tror att Heinz valde sina offer efter två kriterier.
Som sagt: han gick på andra som var stora eller såg starka ut. Eller, om du hade gymnastik med Heinz som jag hade, var bra i idrott. Det första inslaget var att det var lite av en merit att spöa dig. Eller genom att förnedra dig om du lät dig skrämmas ned på knä. Det andra kriteriet var att Heinz kände på sig din svaghet. Din mentala svaghet. Du var inte beredd att slåss med honom för att försvara dig. Han insåg att du skulle låta dig bli slagen. Eller bli förnedrad. Eller både slagen och förnedrad. Även om du hellre ville slåss, än att gå ned på knä med knäppte händer, visste ingen var gränsen gick för Heinz. Ingen visste om det fanns någon gräns för hur mycket våld Heinz skulle komma att utöva. Hade han någon spärr över huvud taget? Denna oberäknelighet gjorde honom ännu mer skrämmande. Så Heinz slog, eller tvingade ned killar på knä, och skapade ett formidabelt skräckregemente på Mimer.

Den som fick de två alternativen hamnade alltid i ett chocktillstånd.
Först kunde ingen fatta att han hörde det han hörde. Och försökte skratta bort det. Men ett kroppsslag rådde bot på detta. Sedan försökte ofta offret snacka sig ur situationen. Men en ytterligare smäll rådde bot även på detta. Sedan gick vissa ned på knä direkt. Andra försökte slåss. Fast halvhjärtat. Eller mycket halvhjärtat. Eller spelade slagsmål. Jag minns en kille som varken tillhörde min klass eller den parallellklass som vi hade gymnastik med. Han försökte slå tillbaka mot Heinz med en sorts scarf många killar hade. Jag glömmer aldrig denna gest. Jag har sett den om och om igen under hela mitt liv. I mitt huvud. Jag förstår nu att gesten var skrämmande – i sin kombination av desperation och svaghet. Killen hade inte en aning om vad gesten skulle resultera i. Låtsasslaget med låtsastillhygget visade att han inte ville ställa sig på knä men att han inte heller vågade slå. Fäktandet med en tygbit ökade endast blodtörsten. När scarfen nuddade Heinz ansikte skrattade han. Killen var rätt stor, men det riktigt lyste svaghet, och offer, om honom. Heinz slog, tror jag, både mot kroppen och ansiktet. Och sedan gick killen ned på knä. Han knäppte händerna och bad om ursäkt för att han var så djävla ful. Hans förnedring var total. Vad spelade det sedan för roll hur det hade gått på provräkningen, som det hette, när du inte kunde tänka på något annat än denna obeskrivliga förnedring.

Vad gjorde vi andra på den skolgård som vid dessa tillfällen förvandlades till en gladiatorarena. Med publik, fast utan nåd. Det fanns huvudsakligen två grupper av åskådare. Den grupp jag hörde till var den som måste följa med i vad som hände i hack-ordningen på skolan. Vi visste att vi själva kunde hamna i denna valsituation. Men vi kunde även tvingas att slåss med någon annan. Det fanns en pyramid under Heinz. Och varken du ville det eller inte blev du en del av pyramiden – eller hackordningen – på skolan. Du måste vara beredd på att tvingas slåss mot andra än Heinz. Du kunde tvingas delta i riktiga slagsmål där utgången var oviss. Så min krets måste vara där för att ha koll på andra som måste vara där för att hålla koll på oss. Den andra gruppen på gladiatorarenan var Heinz hejarklack. Eller fanclub. De som uppmuntrade honom. Vissa blev kompis med Heinz. Jag vet inte hur. Men de blev det och hängde på. Hans kompisar blev fler när det drog ihop sig till slagsmål. Eller, rättare sagt, till ensidig misshandel.

För när Heinz gav sig på någon var vi alla för rädda för att gripa in. Och glada över att det inte var vi som stod där. Ibland drabbades offret av både och. Det var straffet för att du inte valt knästående med knäppta händer snabbt nog. Och då stod offret där, på knäna, blodig i ansiktet och med tårarna rinnande efter att ha bett om ursäkt för sin fulhet. Eller för att han var så djävla dum. (Heinz visste att variera sig). Jag tror aldrig att det självförakt som sådana situationer skapar går över. Det kunde krossa killar mentalt. Det kunde också skapa farliga killar.

Stor T har jag berättat om tidigare. Han och jag hade haft ett kurr (brottning) på Sofiehemsskolan. Han var ju kompis med grabben som kört in en cigarett i kinden på mig, i fyran, då jag var ny på Sofiehemsskolan. Stor T hade en egen, mindre, hejarklack. Eller fanclub. Det var därför endast en tidsfråga innan Heinz skulle ”klippa” Stor T. Jag blev vittne till händelsen. Vi hade just kommit ut från ”matan”. Den låg i första huset på andra sidan ÖK, i korsningen ÖK och Norrlandsgatan, på en innergård. Där fanns inga lärare som rastvakter. Endast mattanterna. Och dom var ingen rädd för. Jag gillade inte Stor T. Han slog en av mina bästa kompisar – Sam – i magen nedanför trappen till Mimers huvudingång. Det var ett hårt slag som träffade perfekt mitt i solar plexus. Min kompis höll på att gå ned för räkning, men höll sig uppe, och log. Obekymrat. Det är så du slipper få nästa slag. En av skolgårdens mest värdefulla lärdomar. Visa aldrig svaghet. Aldrig. Aldrig. Aldrig.

Jag hade ingen anledning att tycka synd om Stor T. Han försökte ofta mucka gräl med mig och min krets. Men saknade både Heinz styrka och mentala brutalitet. Stor T hade som sagt ett eget rykte att försvara. Men jag tyckte synd om Stor T. Just då. Hans ansikte genomgick precis samma förändringar som alla andras. Först förvåning och sedan skräck. Därefter försöket att snacka sig ur situationen vilket avbröts av den fysiska smärtan som följer av ett kroppsslag. Detta var så nära huvudmatchen som det gick att komma. Just då. Men det var ingen match. Stor T valde att ta ett antal slag och sedan falla. Inte utslagen. Men som en hund som böjer på nacken inför ”the top dog”. Han låg framför fötterna på Heinz. Detta var tecknet på undergivelse. Alla visste att ryktet skulle sprida sig fort. Heinz var inte ensam. Ett mindre antal ur hans fanclub var med. Som vanligt. Även jag skulle sprida ryktet genom att varna killarna från min krets. Heinz var väldigt farlig då. Det gällde att vara på helspänn.

Heinz bar även kniv på skolan. Om jag minns rätt var det en butterfly. Han kunde skära bort en bit hår från andra killar. Både från de som han spöat. Och från killar som bara råkade stå nära honom på skolgården. Jag fick intrycket att han gjorde det av två skäl. Den som inte protesterade genom att börja slåss accepterade. Och VEM skulle börja slåss med Heinz – beväpnad med en kniv? Jag fick också intrycket av att det var en sorts souvenir. Han hade tagit din skalp.

Skälet till att jag aldrig ställdes inför valet mellan att stå på knä eller bli slagen blodig, var att jag, och den andre av mina två bästa kompisar, gjorde upp en plan. Vi kan kalla min kompis för Linn. Han var, möjligtvis, lika stark som Heinz. Linn var faktiskt övernaturligt stark. Stor T skulle inte ha haft en chans mot Linn. Men Linn ville inte slå någon rakt i ansiktet. Inte jag heller. Varken Linn eller jag skulle ha klarat oss mot Heinz. Men tillsammans skulle vi det. Det visste vi. Det visste även Heinz. Vi hade ju gymnastik ihop. Planen gick ut på att jag och Linn alltid skulle hålla ihop under varje rast. Jag tror att vi nästan aldrig var mer än en meter ifrån varandra på rasterna under hela åttan. I alla fall inte när vi befann oss i trakter där Heinz kunde tänkas dyka upp. Och vi gick nästan alltid till och från ”matan” tillsammans.

Trots det höll det på att gå illa för mig vid två tillfällen.
Den ena gången överraskade Heinz mig ensam i omklädningsrummet strax innan en gymnastiklektion skulle börja. Jag hade dragit benen efter mig. Heinz tvekade inte. Med ett par snabba steg var han framme och tog struptag. Han kramade åt, hårt, men på sidorna om halsen där musklerna sitter. Och trots att jag inte var kraftig på överkroppen, då, hade jag en mycket kraftig hals. Heinz var inte expert på strypning. Om han hade satt tummarna på struphuvudet hade det gått illa. Nu grep jag tag i hans armar och höll emot för allt vad livet var kärt. Mina hals- och armmuskler mot hans armmuskler. Vi stod i denna ”omfamning”, jag vet inte hur länge, en halv minut kan vara en evighet. Plötsligt dök gymnastikläraren upp. Heinz och jag saknades på uppställningen. Detta räddade mig. Jag minns att Heinz flinade. Flinet betydde att detta bara hade varit ett test. För att se vad jag gick för. Om jag skulle bryta ihop och börja gråta. Eller kämpa emot. Jag hade kämpat. Jag hade varit mentalt förberedd. Förr eller senare skulle jag kunna hamna i en sådan här situation. Hade du gymnastik med Heinz regelbundet, ett par gånger i veckan, kunde du både spela handboll i samma lag som honom, vilket var positivt, men du var också i närheten av honom på farliga ställen som omklädningsrummen. Och det var inte positivt alls. Bäst var det när Heinz skolkade. Det gjorde han ofta.

Den andra gången var när jag trodde Heinz skulle ge sig på min tjej Linda. Hade Heinz gjort det hade det gått riktig illa. Då skulle det ha blivit en strid på liv och död. Min död. Jag återkomma även till detta. Någon kanske undrar varför ingen gick till lärarna. Sanningen är att jag aldrig ansåg dom vara ett alternativ. Det känns konstigt idag när jag tänker på det. Med tanke på allt som hände. Men dom var verkligen aldrig ett alternativ. Kanske för att de alltid tittade bort. Kanske för att det fanns oskrivna regler för killar som tillhörde det skikt som måste slåss, åtminstone då och då. Och jag hörde till dom.

Hederskoden sa att en kille som jag måste dö i strid för att försvara sin tjej. Även om det var mot Heinz. Samma hederskod sa att jag aldrig skulle kunna gå till en lärare och beklaga mig. För något. Jag kände ingen som ens talade om att vända sig till lärarna. Ju mer jag nu tänker på saken desto säkrare blir jag. Vi hade oskrivna regler. Du tjallade inte för lärarna. Mimer var som ett fängelse. San Quentin. På många sätt.

Tyvärr lämnade min och Linns uppgörelse, om ömsesidigt beskydd, min andre kompis Sam oskyddad mot Heinz. Med katastrofala konsekvenser.

Fortsättning följer

Detta var det andra blogginlägget från min tid på Mimer. Det första publicerades 25 aug. Jag har fått mycket respons. Bland annat i form av privata e-mail och privata sms. De förblir privata. Gamla kompisar har hört av sig. För detta är jag mycket, mycket tacksam.

Detta kommer att handla om Mimerskolans högstadium.
Jag började där hösten 1966 och jag lämnade detta helvete på jorden i början av juni 1969. Men Mimerskolans skugga är lång. Jag vandrar fortfarande omkring i Mimerskolans skugga. Och jag kommer aldrig att komma ut ur denna skugga. Men innan jag berättar mer om Mimer vill jag visa hur lång skuggan faktiskt är. För mig. Och för så många andra.

Om att be om förlåtelse efter 38 år.
Hösten 2004 ringde jag upp rektorn på ett av högstadierna i Umeå. Jag hade något på hjärtat som jag burit på under nästa fyra årtionden. Min dotter hade, precis som jag 38 år tidigare, lämnat mellanstadiet för att börja på en skrämmande stor högstadieskola. Som alla jobbiga föräldrar frågade jag en massa och fick några svar. Bland annat namnet på hennes rektor. Han jobbade en termin extra trots uppnådd pensionsålder. Då jag hörde hans namn vräkte sig  minnet, alltid så nära ytan, över mig och vrålade ”du vet vad ni gjorde, du vet vad du gjorde”.

Jag visste. Vi hade honom i matte och fysik. Han var ny som lärare och hade en lätt läspning. Och var snäll. Klassen, eller klassens tongivande, anade en svaghet. Pennalismen tog sig inte uttryck i form att vi kastade suddgummin eller papper. Det fick många lärare utstå när de vände ryggen till. Det vi gjorde var långt värre. Det var i början på höstterminen i sjuan. Han kom ut ur klassrummet på väg mot lärarrummet, glad och fylld av tro på godheten hos oss, små 13-åriga elever. Vi stod utanför klassrummet och väntade på att rasten skulle ta slut. Då han passerade oss sa den elev som stod närmast dörren: ”Hej Bert-Åke”, högt och glatt, med ett – nästan – omärkligt läspljud som fick det att låta som ”Hej, Bett-Åke”. Hej, svarade han glatt. Sedan sa nästa elev ”Hej-Bert-Åke” högt och glatt men utan läspljud. ”Hej, svarade han, nu ännu gladare. Han tyckte vi var trevliga och positiva elever.

Vi var nästa 30 stycken! Jag vet inte hur många av oss som uttalade hans namn med läspljud. Kanske varannan. Men det verkligt grymma var inte läspljudet utan att vi tvingade honom att svara oss, en och en, och att vi visste att han skulle göra det. Trots att vi drev med honom. Då han fick den höga glada hälsningen från de sista av oss nickade han bara. Hans ansikte var inte glatt längre. Han såg ledsen ut. Jag orkar inte tänka på hur många gånger vi utsatte honom för detta. Men vi hade honom både i matte och fysik. Det jag aldrig kan komma över är vad vi åstadkom. Under mindre än en minut tog vi ifrån honom något. Han kom ut neutral till sinnet. Vi gjorde honom först glad, sedan gladare och slutligen jätteglad. Men sedan tog vi tillbaka alltihopa. Och sedan tog vi ifrån honom mycket, mycket, mer. Han var en nykläckt och ledsen lärare då han kom in i lärarrummet. Och detta skedde många gånger.

Jag ringde honom på hösten 2004. Då jag sa mitt namn visste han vem jag var. Jag hade besökt skolan under 90-talet för att tala politik med eleverna, och då gått via honom för att få låna ett bord samt få mig tilldelad en plats att hålla till på. Han hade också sett min bild i tidningen. Jag berättade för honom att min dotter just hade börjat i ”hans” skola. Han tyckte att detta var roligt. Efter att ha ”värmt upp” gick jag över till mitt egentliga ärende. Med bultande hjärta. Jag inledde med att berätta även han och jag hade gått på samma högstadium. Fast på Mimer. Han som lärare och jag som elev. Naturligtvis. Det var möjligt, sa han, att han kom ihåg detta. Sedan berätta jag att mitt egentliga skäl att ringa honom var att jag ville be om ursäkt för det som hänt 38 år tidigare och som plågat mig under alla dessa år! ”Vad då”, sa han förvånat. Med skrovlig röst, och under långa pauser (för att orka), berättade jag vad vi hade gjort mot honom. Han var tyst. Jag trodde att han hämtade kraft för att ge mig det straff jag förtjänar. Hans tystnad tog verkligen hårt på mig. För att få igång samtalet varierade jag mitt uttalande. Jag sa att jag aldrig hade kommit över hur fruktansvärt illa vi hade behandlat honom. Jag sa, sanningsenligt, att jag inte kunde låta bli att tänka på detta – och på mycket annat som ägt rum på Mimer – nästan varje dag. Om inte varje dag.

Slutligen bröt han tystnaden. Han skrattade och sa: ”Du, Janne, om det verkligen var som du säger så har jag glömt det hela för länge sen. Jag minns inget sådant. Ni var ju en trevlig klass”. Nu var det min tur att vara tyst. ”Ni var ju en trevlig klass”. Han mindes oss alltså, tänkte jag. Jag sa ”ja, det hände precis som jag berättade det, och nu vill jag be om ursäkt”. (Det är en skillnad mellan att be om ursäkt och att be om förlåtelse. Och jag borde ha bett om förlåtelse, men jag fick helt enkelt inte ur mig det rätta ordet). Jag fortsatte: ”det har faktiskt knappt gått en enda dag under alla dessa 38 år som jag inte har ångrat det vi gjorde. Mot dig. Jag skämts fruktansvärt”.  Han avbröt mig. ”Inte behöver du be om ursäkt, Janne, om det nu var som du säger” sa han lättsamt. Ni var ju så små,13-14 år, kanske. Och jag minns verkligen inget sådant”. Jag kontrade med skrovlig röst: ”Men om det var som jag berättade, kan du då förlåta mig, och oss allihop”? Jag fick pressa ur mig det rätta ordet ”förlåt”. ”Självklart” svarade han, ”jag hör ju att det här är viktigt för dig”.

Han hade inte glömt.
Efteråt var jag alldeles blöt av svett. Kall svett. Samtalet hade övertygat mig om att han inte hade glömt. Men för att skydda sig själv, eller mig, eller både sig själv och mig, förnekade han att det hade inträffat. Inför mig. Han hämnades aldrig på oss för vår grymhet under hela högstadiet. Han förlät då. Han förlät nu. Han var och han är en fin människa. Men då jag gick på Mimer var denna egenskap en svaghet. Och svagheter bestraffades. Skoningslöst.

Jag hoppas att hans liv kom att formas av andra elever, från andra klasser, än vår. Av elever som var mindre grymma – utan att själva förstå det – än vi var. Vi förstod verkligen inte hur grymma vi var. Min ursäkt och mitt förlåt kom först efter 38 år. Det kom för alldeles för sent för att ge honom upprättelse. Jag hoppas verkligen att hans liv inte kom att formas av Mimer. Som mitt liv.

Vi som kom från Sofiehemsskolan till högstadiet på Mimerskolan hösten 1966 var rädda. Vi var bara sjätteklassare för vilka sommarlovet hade tagit slut dagen före. Under den första månaden samlades vi alltid, ängsligt, tillsammans på samma plats. Det var längst nere i hörnet på skolgården – det som bildades mellan ÖK och Kungsgatan. Där fick vi vara ensamma och samla kraft innan det ”ringde in” i den ”ringhörna” som bildades av det vinklade järnstaket som även fungerade som cykelställ.

Nu befann vi oss på en hotfull skola med alla stora och hotfulla killar som ägde skolgården. De såg farliga ut. Men ingen av oss visste ännu hur farliga de var. Eller hur farlig speciellt en av dom skulle visa sig vara – för hela skolan. Vi kände heller inte till hur fruktansvärt lärarna skulle komma att svika oss. Genom att titta bort precis vad som än hände. Men allt detta skulle vi tvingas lära oss. Väldigt ofta på ett sätt som var så brutalt att det är mycket svårt att bli trodd på sitt ord.

Fortsättning följer.

Efter att först blivit nekad att bevaka sd:s landsdagar ändrades detta till en inbjudan. Denna svängning kom i samband med ett större bråk kring om en journalist på Aftonbladet skulle få delta på landsdagarna eller inte.

Väl på plats ville jag ställa en seriös fråga av strategisk natur: Hur tror SD att de kan få inflytande över rikspolitiken? Ska partiet anpassa sig och bli rumsrent nog för att exempelvis ingå i det borgerliga blocket? Eller ska SD satsa på att bli landets största parti – och därmed slå ut ett eller två borgerliga partier på vägen – samt på så sätt göra sig oumbärliga för en moderatledd regering?

På fredagens kväll stötte jag på en ”ledig” Mattias Karlsson. Jag presenterade mig och ställde frågan. Karlsson svarade förvånansvärt öppenhjärtligt. Han sa att det inte rådde någon motsättning mellan att sträva efter att bli ett så stort parti som möjligt och att hålla dörrarna öppna för olika former av samarbeten med andra partier. Tvärtom var det lättare att få till stånd diskussioner, med andra partier, om man själv utgjorde ett parti på 25 % än på bara 15 %.

När det gällde frågan om att SD:s växande skulle drabba andra var det något som både Karlsson höll med om och ansåg gynnade SD. Det låg inte i partiets intresse att det fanns två liberala partier i riksdagen. Karlsson ansåg att det skulle gynna SD om centern åkte ut ur riksdagen.

Den partikonstellation som han och SD siktade på var en bestående av M, KD samt SD. Därför låg det även i SD:s intresse att hjälpa det andra socialkonservativa partiet KD att hålla sig kvar.

Det var tydligt att det Mattias Karlsson redogjorde för speglade en genomtänkt strategi för hur SD skulle kunna få ett rejält inflytande över svensk politik. Han berättar också att han trodde på en ”normalisering” av SD:s förhållande till övriga partier senast efter valet 2018.

Detta sa alltså Mattias Karlsson under fredagens kväll.

Idag lördag bekräftade Jimmie Åkesson att det just var en mitten-högerregering partiet siktade på i form av en regering bestående av M, KD och SD. Åkesson sa att sådana regeringar var naturliga i flera nordiska länder.

Partiledaren sa sig också uppfatta SD som garanten mot att en sådan mitten-högerregering skulle bedriva alltför mycket av högerpolitik. Åkesson sa också att när vändningen kommer – syftande på att andra partier skulle komma att acceptera SD – kan det gå väldigt fort. Åkesson avslutade sitt huvudanförande med: ”Sverigevänner vi är på väg att vinna”.

Detta är en nyhet. Kommentarer kommer senare.

Tyvärr har Holmlund svårt att uttrycka sanningen på ett nyanserat sätt. Men under Tamara Spirics ledning har Vänsterpartiet förvandlats till ett hänsynslöshetens parti. På fler än ett sätt. Tamara Spiric har varit den direkt orsaken till att den mycket kompetenta Charlotta Gustavsson, som skulle bygga upp det Kvinnohistoriska Museet i Umeå, gav upp det Kvinnohistoriska projektet och åkte hem till Stockholm. De borde ha haft stora möjligheter att samarbeta. De tillhörde samma parti. Men enligt Charlotta Gustavsson kunde inte kommunalrådet Tamara Spiric hålla den ”armlängds lucka” som en politiker ska göra till tjänstemän i chefsställning inom kulturen (som det var fråga om här). Gustavsson ansåg att kommunalrådet Spiric försökte detaljstyra utformningen av det kvinnohistoriska museet.

Kommunalrådet Tamara Spiric har målmedvetet utnyttjat det faktum att hon är en relativt ung kvinna med invandrarbakgrund för att slippa granskas. Men för oss i Arbetarpartiet är hon ett av tre kommunalråd som sitter i ”Umeå kommuns regering”. Det är allt som betyder något för att hon ska granskas som alla andra makthavare. Och felen ska uppmärksammas.

Under mina 23 år i Umeå kommunfullmäktige har ingen enda politiker, från Moderaterna till Arbetarpartiet, gett sig på tjänstemän i utsatta positioner på samma brutala sätt som maktpolitikern Tamara Spiric har gjort.

En hänsynslös maktmissbrukare. Hon anklagade de två ytterst kompetenta kvinnor, dåvarande ekonomi- samt budgetchefen, för att ha vilselett hela kommunfullmäktige genom att ha framställt kommunens ekonomi i ett sämre skick än den var. Detta kunde ha krossat dessa två personer både som yrkesföreträdare och som människor. Det är en sak att politiker tolkar ett underlag på olika sätt utifrån skilda ideologiska uppfattningar. Så ska det vara. Men den som anklagar en ekonomi- och budgetchef för att förfalska ett budgetunderlag som uppgår (i Umeås fall) till nio-tio miljarder brutto för fram en anklagelse som är så allvarlig att det kan leda till två saker: ett informellt yrkesförbud i form av svartlistning i hela kommun-Sverige samt ett civilrättsligt straff. Det var en fruktansvärd anklagelse – som sedan visade sig vara helt osann. Det är bara att titta på årets budget. Denna innehåller ca 130 miljoner i nedskärningar – i förhållande till de växande behoven inom för- och grundskolan, äldreomsorgen samt individ- och familjeomsorgen. Så nog hade ekonomi- och budgetchefen rätt. Men tror någon Tamara Spiric erkänner det. Nej. Hon är helt oförmögen till en reträtt. Istället så kallar hon dessa nedskärningar för att ”ha satt stopp för årtionden av nedskärningar”. Det var troligen denna direkta lögn på busskurerna som ledde till att Lennart Holmlund tog bladet från munnen. Tyvärr genom att kalla Spiric för kärring istället för maktmissbrukare. Detta är nämligen vad kommunalrådet Spiric (V) är. En hänsynslös maktmissbrukare.

Hennes anklagelser mot de två kvinnliga tjänstemännen slog tillbaka mot henne. Två andra kvinnliga chefer inom Umeå kommun, personal- och rekryteringschefen, gjorde en utredning av vad som hänt. Det fanns elva vittnen till Spirics anklagelser. Utredning överlämnades sedan till en av Sveriges ledande arbetsrättsjurister. Denna ansåg att kommunalrådet Tamara Spiric (V) åtminstone hade gjort sig skyldig till ”kränkande särbehandling” av de två kvinnliga cheferna för kommunens ekonomi- och budgetarbete.

Vissa vill helt enkelt inte tro på sanningen eftersom den är för hemsk när det gäller Spiric (V). Och Holmlunds ordval underlättar inte. Även om han har rätt när det gäller Spirics metod att ljuga rakt av. Men det spelar ingen roll om du är relativt ung, kvinna och har invandrarbakgrund. Är du beredd att ljuga systematiskt och krossa oskyldiga ska du granskas som den makthavare du är. Tamara Spiric blev granskad. Och utslaget var inte smickrande för henne. Det finns ingen annan politiker, från något annat parti, som uppträtt så brutalt mot våra kompetenta kvinnliga chefer som Spiric. Vissa människor väljer att tro att Vänsterpartiet är i opposition – samt leds av en person som skulle kämpa för rättvisa och för kvinnor. Men tyvärr har detta blivit undersökts av experter. Och Spiric skulle ha tvingats avgå som kommunalråd om hon representerat något annat parti. Sanningen är att Vänsterpartiet har styrt Umeå kommun i fyra år tillsammans med Socialdemokraterna. Alla negativa beslut som fattats är Vänsterpartiet ansvariga för – i precis samma utsträckning som Socialdemokraterna. Men här kommer Tamara Spiric största lögn. Hon har systematiskt gjort utspel som gjort att många umebor inte trott att Vänsterpartiet delat regeringsansvaret för Umeå kommun med Socialdemokraterna.

Två färska exempel på denna Spirics metod att ljuga. 1. Hon påstod i VK:s porträttet att hon varit emot Kulturhuset väven nere på Kajen (för 915 miljoner varav kommunen ska betala hälften). Hon påstår att hon och (V) har ”ärvt” denna enorma felsatsning med kommunens pengar. 2. Kommunalrådet Spiric (V) påstår att den senaste budgeten innebar en satsning på äldreomsorgen och därmed på kvinnorna i detta kvinnodominerade yrke.

Sanningen är att Vänsterpartiet har stött Kulturväven från första stund. Det var därför de svek sitt vallöfte från år 2010 att kämpa för att Stadsbiblioteket skulle få bli kvar vid Vasagatan. Stadsbiblioteket utgör fortfarande det huvudsakliga innehållet i ”väven”. Men (V) inte bara röstade för att anslå pengar samt för att anta den detaljplan som gjorde kulturväven möjlig. (V) lämnade på eget bevåg in en protokollsanteckning för att ytterligare understryka sitt stöd för ”kulturväven”. Denna protokollsanteckning från mötet med Umeå kommunfullmäktige den 29/8-2011 lyder:

”1. Till att börja med: Vänsterpartiet står bakom projekterande och byggande av det planerade Kulturhuset. Inte enbart utifrån en passiv position, utan (V) har genom att vara aktivt och pådrivande i beslutsprocessen verksamt dragit sitt strå till stacken… ”!

Denna protokollsanteckning visar både att (V) hela tiden varit för ”väven”. Istället för att motvilligt ha ärvt detta projekt har partiet, som de själva skriver, varit”.. aktivt och pådrivande i beslutsprocessen…” och därmed  ”… verksamt dragit sitt strå till stacken…” vad gäller förverkligandet av detta ekonomiska hot mot äldreomsorg, skola, personaltäthet och Umeås kulturliv.

När det gäller satsningen på äldreomsorgen, som Tamara Spiric talar om, så ljuger Spirics hänsynslöst även i detta fall. Det hade krävt ett tillskott på 55 miljoner för att bevara samma arbetsförhållanden för de anställda och samma servicenivå för brukarna inom äldreomsorgen. Men (S) och (V) tillsköt endast 32,7 miljoner. Socialnämndens ordförande Eva Andersson (S) erkände att detta var beklagligt. Vilket det var (se här de första effekterna av skrytprojekten). Men Eva Anderson sa ärligt som det var. Tamara Spiric kallade däremot en nedskärning på 22,3 miljoner för en satsning. Så dålig är inte Tamara Spiric i matte. Det är en medveten lögn. Denna nedskärning innebär en attack på de anställda i den kvinnodominerade äldreomsorgen. Spiric kallar sig feminist. Det borde hon inte göra. Hon angriper just kvinnorna. Både duktiga kvinnor i chefsställning och duktiga kvinnor inom äldreomsorgen. Och även inom för- och grundskola. Angreppen sker på olika sätt. Men det är likafullt angrepp. Mot kvinnor i både chefs- och arbetarställning. Från ett överbetalt kommunalråd och makthavare.

 Spiric är en hänsynslös maktpolitiker. Hennes mål är riksdagen. Personligen tror jag att hon är ute efter positionen som ledare inom Vänsterpartiet. Då Jonas Sjöstedt fördes fram som kandidat första gången var Spiric spontana reaktion att (V) skulle ledas av en kvinna eftersom det var ett feministiskt parti. Detta direktsändes i riksradion.

Det finns många bra vänsterpartister i Umeå. Men flera av dessa har antingen lämnat den aktiva kommunalpolitiken eller skrämts till tystnad. För Spiric har gått lika hårt fram i sitt eget parti som mot kommunens kvinnor. Detta om man får tro insändare i lokalpressen skrivna av folk från vänsterpartiet. Spiric skrämmer många. Men hon är inte skrämmande alls. Hon är bara en av många hänsynslösa karriärister. Det enda annorlunda med henne är att hon råkar vara från Bosnien. Men en maktmänniska ska avslöjas oavsett var de kommer ifrån. I Jugoslavien störtades maktmänniskorna. Naturligtvis ger en bakgrund därifrån inget frikort att brutalisera omgivningen i Umeå.

Det naturliga vore att de vänsterpartister som tryckts ned av Spirics hårda regim röstar på Arbetarpartiet i Umeå kommunalval.