I. Nödvändigt bojkotta rasbiologiska och nazistiska uppfattningar i fullmäktige
Den politiske vilden Henrik Agerhäll hade lagt en motion till Umeå kommunfullmäktige som ledamöterna, på grund av lagens utformning, tvingades behandla i måndags (27/11). Genom motionens utformning, och sina muntliga kommentarer till sin motion, överskred Henrik Agerhäll i mina ögon en politisk gräns.
Jag anser därför att Henrik Agerhäll måste bojkottas – av alla ledamöter i Umeå kommunfullmäktige. Detta är inte min personliga uppfattning. Arbetarpartiets grupp i fullmäktige (som jag tillhör) hade ett blixtsammanträde varvid uppfattningen förankrades.
Det finns goda skäl för alla demokratiskt sinnade ledamöter i Umeå kommunfullmäktige att bojkotta Agerhäll. Själv ville jag ta en sista strid mot hans uppfattningar i samband med fullmäktiges novembermöte. Detta då det inte fanns någon gemensam linje föreslagen.
Men nu finns tid att föra fram ett sådant förslag. Och vårt förslag är en bojkott av rasbiologen Agerhäll – de nazistiska uppfattningarnas springpojke.
Bojkottens utformning.
Bojkottens första del.
Det är vår mening att kommunledning ska uppfylla de krav som lagen kräver när det gäller skriftliga beredningar, och eventuella muntliga kommentarer, till Henrik Agerhälls framtida motioner, interpellationer och enkla frågor. Detsamma gäller om Agerhäll för fram ett yrkande exempelvis när det gäller antagandet av en ny översiktsplan. Lagen säger att ett yrkande måste ställas under klubban. Men i övrigt anser vi inte att Agerhäll ska få ett enda ord från kommunledningen eller från fullmäktiges presidium som inte lagen kräver.
Bojkottens andra del.
Ingen ledamot i Umeå kommunfullmäktige ska kommentera något som Henrik Agerhäll säger. Denne individ, en politisk vilde som uteslutits från det parti på vars valsedel han invaldes, förtjänar endast en iskall tystnad under de tio möten med Umeå kommunfullmäktige som återstår för hans del.
Bakgrunden till förslaget till bojkott beror på Henrik Agerhälls avsikter, åsikter och formuleringar. Låt oss studera dessa nedan.
II. Rasbiologen Henrik Agerhäll: de nazistiska uppfattningarnas springpojke
Agerhäll skriver att han med sin motion vill minska det han kallar ”…det ensidiga fokuset på Förintelsen i skolan… eftersom detta ”…riskerar att i onödan skuldbelägga de barn som har nordisk/nordgermansk härstamning.
Här syns rasbiologen Agerhäll tydligt.
Omedelbart därefter fortsätter Agerhäll med följande formulering ”Genom att skuldbelägga barnen riskerar man att de förlorar sin naturliga motvilja mot att ge bort sitt land till människor från andra länder och därmed medverkar till sin egen förintelse…”
(mina kursiveringar och understrykning / JH).
Agerhäll ser Förintelsen som en politisk-historisk gungbräda.
Och han stör sig oerhört mycket på att skolan tillmäter Förintelsen – av sex miljoner judar, en miljon romer, många miljoner slaver samt massor av nazismens motståndare – för stor tyngd. Den tyngd Förintelsen tillmäts av skolan innebär att denna ände av den politiska-historiska gungbrädan tyngs ned i marken.
Det andra som Agerhäll stör sig oerhört mycket på är att skolan tar för lätt på risken att barn av ”nordisk/nordgermansk” härstamning känner skuld för Förintelsen. Eftersom skolan tar för lätt på den risk som skuldkänslor hos nordisk/nordgermanska barn känner, pekar denna ände av den politiska-historiska gungbrädan upp i luften. Långt från marken. Lättviktigt.
Jag ber alla läsare att försöka se en gungbräda framför sig
På den ena sidan av brädan finns alltså Förintelsen som skolan har tillmätt en för stor tyngd, enligt Agerhäll. På den andra sidan av brädan finns risken att barn med ”nordisk /nordgermansk” härstamning har dåligt samvete för Förintelsen, en risk som Agerhäll anser att skolan tar för lätt på. Detta misstag av skolan har medfört att den historisk-politiska gungbrädan inte befinner sig i rätt balans, enligt Agerhäll.
III. Nordiska/nordgermanska barn påstås medverka till sin egen förintelse
Risken med denna obalans är så stor, skriver Agerhäll i sin motion, att barnen med nordisk/nordgermansk härstamning riskerar att förlora ”… sin naturliga motvilja mot att ge bort sitt land till människor från andra länder och därmed medverkar till sin egen förintelse…”
Skälet till att Henrik Agerhäll har skrivit motionen är alltså risken att de barn som har nordisk/nordgermansk härstamning kommer att medverka till sin egen förintelse! Henrik Agerhäll är verkligen intresserad av förintelsen – men inte den som judar och romer utsattes för.
Med den syn som rasbiologen Agerhäll har är det naturligt att vilja förbättra balansen på den politiska-historiska gungbrädan. Metoden för att skapa denna bättre balans är, enligt Agerhälls motion, att minska ”…det ensidiga fokuset på Förintelsen i skolan…”.
Henrik Agerhäll vill alltså minska kunskapen om Förintelsen – och därmed också kunskapen om nazisternas brott. Det är svårt att hitta ett tydligare exempel på en ledamot, i något av Sveriges 290 kommunfullmäktigen, som så uppenbart agerar springpojke för nazistiska uppfattningar som Henrik Agerhäll i Umeå.
De marscher som nazisterna genomför på olika ställen i Sverige (de flesta av läsarna minns Göteborg denna höst) gör att jag ser Agerhälls agerande som en del av den nazistiska miljön i Sverige. Detta oavsett om Agerhäll är organiserad nazist eller bara en springpojke. Oavsett vilket utgör han en del av den nazistiska miljön. Speciellt i Umeå.
IV. Skolans roll ökar – utan föräldrar med egna berättelser om nazismens brott
Jag anser, tillsammans med en överväldigande majoritet av landets befolkning, att skolan borde ges större resurser för att kunna öka sin information till eleverna om Förintelsen och nazisternas brott. Detta behov understryks av nazisternas marscher runt om i Sverige.
Min uppfattning är att den generation som jag tillhör (född 1953) kunde betydligt mer om nazismens brott och om Förintelsen än senare generationer. Skälet till detta är att jag föddes endast åtta år efter andra världskrigets slut. Den fulla omfattningen av nazismens förbrytelser var ett av dåtidens mest brännande ämnen. Mina egna, och mina kompisars, föräldrarna berättade för oss om nazismen och om dödslägren. Min farsa hade varit inkallad båda perioderna under beredskapsåren och legat så nära gränsen att han med egna ögon sett tyska soldater i uniform. Han brukade också berätta för mig, utan att kunna undertrycka sin vrede, om de kända hemmanazisterna i Umeå före och under kriget. Sonen till en av dessa hemmanazister gick i min klass på Östermalmsskolan under min tid i lågstadiet åren 1960-63.
En annan källa till kunskap på den tiden utgjordes av medias täta rapporter om rättvisans jakt på nazistiska krigsförbrytare. Jag minns speciellt gripandet av Adolf Eichmann trots min låga ålder. Denne högt uppsatte SS-officer hade spelat en avgörande roll när det gällde förberedelserna och genomförandet av de tyska nazisternas förintelsepolitik. Nazisten Eichmann greps våren 1960 i Argentina, ställdes inför rätta för folkmord och brott mot mänskligheten året därpå samt avrättades våren 1962. Detta utspelades från det att jag fyllt sju år till dess att jag fyllt nio. Mina föräldrar och andra vuxna kommenterade hela tiden Eichmanns väg till galgen. På den tiden ansågs det viktigt, inte bara i mitt hem, att ungarna fick ta del av denna del av verkligheten – genom de vuxnas förklaringar.
Min poäng är denna: Då jag växte upp låg inte hela bördan av att berätta om nazisternas brott och om Förintelsens dödsläger på skolan. Men idag ligger nästa hela ansvaret för att förmedla denna fruktansvärda del av historien på just skolan. Det är denna bakgrund vi ska ha klar för oss då vi bedömer Henrik Agerhälls strävan att, med hans egna ord, minska skolans ”ensidiga fokusering på Förintelsen”.
Jag upprepar: Henrik Agerhäll agerar springpojke åt nazistiska uppfattningar.
V. Ett smakprov på Agerhälls formuleringskonst
Så här beskriver Henrik Agerhäll hur han kom i kontakt med Förintelsen: ”Jag minns själv hur min mellanstadielärare Marianne berättade för oss barn om hur nazisterna gjorde tvålar och lampskärmar av judar. Det var verkligen inte snällt…”.
Under sin uppläsning av motionen lade Agerhäll här till ”Det tycker inte ens jag”.
Detta muntliga tillägg (Det tycker inte ens jag) av Agerhäll får mig att undra vilken typ av behandling av judarna som Agerhäll anser vara ”snällt”.
VI. Bojkott och aktiviteter – inte polisanmälningar
Det är du och jag, partierna i och utanför fullmäktige, fackföreningsrörelsen, umeborna i gemen som måste agera.
En polisanmälan ger helt fel signaler. Det är fel att skjuta ifrån sig ansvaret på andra hela tiden. Exempelvis på polisen – som inte kan inte vara överallt. Den kan definitivt inte bevaka vad ledamöterna säger i Umeå kommunfullmäktige.
Personligen anser jag inte att Agerhäll ska polisanmälas. Jag tror inte att det finns något som han kommer att fällas för. Frias han innebär detta en sorts seger för honom.
Presidiet i Umeå kommunfullmäktige har skött sig mycket bra i kampen mot rasbiologen Henrik Agerhäll. Men nu krävs det att vi övriga ledamöter backar upp presidiet.
Detta sker bäst genom en bojkott av Henrik Agerhäll – de nazistiska uppfattningarnas springpojke.