Denna blogg kommer att handla om de oroligheter som pågått i Syrien i nästan femton månader. Men för att förstå nutidens smärtsamma och svåra konflikt måste man också förstå landets förflutna. Syrien liknar inget annat land i Mellanöstern och är inblandat i princip i alla kriser och konflikter i regionen. Varför är en militär intervention en vansinnig lösning på oroligheterna i Syrien? Varför lobbar vissa länder hårt för en militär intervention? Varför har två miljoner helt vanliga människor ansökt medlemskap i Syriens styrande parti, Baathpartiet? Hur har detta parti kunnat hålla sig kvar vid makten i över fyra decennier? Dessa frågor när några av frågorna jag ska försöka klarlägga i en förstudie innan min resa till oroligheternas centrum den 10 juli.
Del 1 – Befrielsen från Osmanska riket och den franska imperialismen.
Syriens geografiska läge har gjort att landet i över 2000 år varit en plats för konflikter. Den viktigaste handelsvägen mellan Orienten och Occidenten, Sidenvägen har varit utav intresse att kontrollera för ett flertal stormakter genom årtusenden. I cirka sexhundra år tillhörde Syrien Osmanska riket och var ett av de viktigaste fundamenten till rikets stormaktsperiod. Turkarna kunde genom förfogandet av Syrien kontrollera Sidenvägen och på så vis skapa sig en unik position mellan Occidenten och Orienten.
I historieböckerna förklaras ofta Osmanska riket som en plats som inrymde flera kulturella och religiösa grupper som var fri från förföljelse. Detta är en modifierad sanning. I Osmanska riket uppehöll sig visserligen ett flertal etniska grupper och kunde under lång period ägna sig åt sina egna kulturella och religiösa seder utan att bli förföljda. Under början av 1900-talet förändrades dock detta radikalt. Fler och fler i Osmanska riket motsatte sig sultanen Abdul Hamid II:s envåldsstyre och slutligen skapades en reformrörelse vid namn Ungturkarna. Denna reformrörelse hade två mål. Det första målet var att störta sultanen och det andra målet var att befria turkarna från minoriteter. Denna frigörelse från minoriteterna skulle ske genom etnisk rensning. Under första världskriget massmördades, våldtogs och torterades 1.2 miljoner armenier, 84 000 greker och 750 000 assyrier, syrianer och kaldeiser. Det ska sägas att forskare är oeniga om antalet som mördades. Det ska också sägas att redan under 1800-talet hade mycket förändrats i Osmanska riket och det bedrevs förföljelse av minoriteter under hela detta sekel. Nu spelar det förvisso mindre roll hur många som dock, utan det faktum att människor mördades och förföljdes. Intressant är att Adolf Hitler kopierade många av Ungturkarnas idéer i andra världskriget.
Ett flertal av dessa folkmord skedde i nuvarande Syrien där flera av dessa minoriteter uppehöll sig. Dessa folkmord som tagits upp är välkända för västvärlden, men det var betydligt fler minoriteter som förföljdes och mördades under denna period. Tre av minoriteterna som tycks falla i glömska är förföljelsen på shiamuslimer, kurder och alawiter. De två sistnämnda kommer beröras i ett flertal inlägg framöver. Anledningen till att folkmorden är viktiga är för att de är centrala för Syriens utformning, styre och senare Baathpartiets popularitet efter Osmanska rikets fall och efter den franska imperialistska ockupationen.
Under första världskriget började fler och fler röster höjas i Syrien om självständighet. Landet hade, som tidigare tagits upp varit en plats för ett flertal folkmord och en av de etniska grupper som drabbades hårdast var alawiterna. Min morfar har berättat hur hans mor talade om hur de ottomanska soldaterna brukade komma till de byar alawiterna bodde i och våldta kvinnorna. Under denna period fick inte alawiterna gå i skola eller vistas i städer, utan var tvungna att uppehålla sig i sina byar. Alawiterna instiftade egna skolor i tysthet, vilket förstås var förbjudet. För att läsa mer om Ungturkarnas och Osmanska rikets folkmord på minoriteter rekommenderar jag Anna Melles bok Fyra kvinnor under svärdets år som publicerades 2009.
Osmanska riket föll efter första världskriget efter striden mot bland andra Frankrike, mycket tack vare den försvagade militärkapaciteten. Detta gjorde att Syrien föll under franskt-brittiskt NF-mandat (anm. Nationernas Förbund, idag Förenta nationerna). Redan under första världskriget, närmare bestämt 1916 hade det slutits ett hemligt avtal mellan Frankrike, Storbritannien och Ryssland om hur Osmanska riket skulle delas upp efter första världskriget. Detta avtal är känt som Sykes-Picot avtalet. Enligt detta avtal skulle Frankrike ta över Syrien, Kurdistan, Libanon och delar av Irak. Dessa gränsdragningar är precis vad de imperialistiska makterna gjorde i Afrika.
En av Syriens nationalhjältar, alawiten Shejk Saleh Al-Ali hade redan gjort ett väpnat uppror mot ottomanerna med hjälp av den kurdiske revolutionären Ibrahim Hanan och var en av de bidragande krafterna till Frankrikes seger över ottomanerna. Västmakterna Storbritannien och Frankrike hade lovat syrierna självständighet om man hjälpte dem i kampen mot Nazisterna under andra världskriget. Detta löfte hölls inte. Shejk Saleh Al-Ali var dock inte redo att ge upp striden för ett självständigt Syrien och fortsatte sin kamp mot fransmännen. Under ockupationstiden hade dock fransmännen egna planer på hur Syrien skulle utformas. Frankrikes plan var att dela upp Syrien i mindre stater som skulle ha självstyre. Detta skulle ha inneburit att alawiterna skulle ha ett eget land, kurderna ett eget land, druserna ett eget land, de kristna ortodoxa ett eget land etc. Shejk Saleh Al-Ali och Ibrahim Hanan, tillsammans med fler minoritetsledare, bland annat drusernas ledare Sultan Al-Atrash anslöt sig till upproret och ville inte ha denna uppdelning. Syrien hade alltid varit en plats för mångkultur och så skulle det förbli. Konflikten med fransmännen fortsatte ända till 1943 och Syrien blev slutligen självständigt 1946 efter att de sista franska soldaterna lämnat Syrien. Det ska sägas att det existerar en hel del kvarlevor från Frankrikes ockupation. Hotell som Le Meridien, namn på platser som Krak de Chevaliers och det franska språket är några av de resterna från ockupationen.
Det som gör denna historiska tillbakablick intressant är kopplingen till nutidens oroligheter. Vilka länder propagerar hårdast för en militär intervention? De gamla imperialistska ockupationsstaterna det vill säga Frankrike, Storbritannien och Turkiet, tillsammans med USA och Saudiarabien. De två sistnämnda kommer det enskilda inlägg om. Att historien påverkar nutiden kan aldrig och får aldrig negligeras. Detta får mig att tänka på Winston Churchill som var högst delaktig i Syriens angelägenheter under lång tid. Churchill sa en gång ”Politisk skicklighet är att förutsäga vad som kommer hända imorgon, nästa vecka, nästa månad och nästa år. Och att efteråt förklara varför det inte inträffade”. Är demokrati i Syrien Frankrikes och Storbritanniens högsta önskan? Hur kommer det sig att samma påtryckningar inte görs på Bahrain, Saudiarabien eller andra länder som styrs med järnhand av diktaturer? Hur kommer det sig att de nämnda länderna har ett väldigt nära samarbete med de tidigare ockupationsmakterna? Och det kanske viktigaste av allt; Varför var inte införandet av demokrati på agendan under ockupationstiden?
Slutligen är det lätt att förkasta britternas och fransmännens förflutna i Syrien som just det förflutna, men vi behöver bara gå tillbaka till 80-talet och under hela 90-talet för att hitta samma mönster och samma idéer till att dela Syrien till mindre stater. När dåvarande presidenten Hafez Al-Assad hade hjärtproblem under 80-talet försökte dennes bror, Rifaat Al-Assad kuppa sig till makten genom att mobilisera den del av armén som han hade tillförfogande. Till hjälp hade han stöd av Storbritannien. Rifaats vision var att upprätta en alawitisk stat. Hafez Al-Assad återhämtade sig dock och broderns vision om en alawitisk stat tynade bort när dennes armé återigen valde att stötta Hafez Al-Assad. Under 90-talet försökte Rifaat Al-Assad ännu en gång kuppa sig till makten och även denna gång misslyckades detta. President Hafez Al-Assad var inte lika förlåtande denna gång och utvisade brodern från Syrien. Rifaat Al-Assad flyttade till Frankrike där han än idag lever i exil. Är detta ännu ett försök från britternas och fransmännens sida att dela Syrien i mindre stater? 
En kollaps av stabiliteten i Syrien skulle leda till ett krigstillstånd som skulle få kriget i Jugoslavien se ut som en chartersemester. Det är just därför oppositionens anspelningar på det sekteristiska våldet är förödande för framtida Syrien. Ställer man grupper mot varandra är risken stor att ett våldsamt inbördeskrig utbryter. När kyrkor blir nedbrända av oppositionens sunnimuslimska fundamentalister som stolt visar upp vandaliseringen de åstadkommit skapas en misstänksamhet och ett hat mellan olika etniska grupper (Se källa nedan). När alawiter massakeras och massakrerna sedan skylls på regimen är ännu ett sätt att skapa spänningar mellan olika etniska grupper (Se källor nedan). Syrien, minoriteternas land är hotat.
Detta är ett inledande inlägg om Syriens historia. Det ska sägas att mycket mer kan skrivas om både Osmanska riket och Frankrikes, samt Storbritanniens imperialistiska ockupation av Syrien och andra länder i Mellanöstern. Jag har dock försökt skriva så fördjupat möjligt.
Nästa del: Baathpartiets grundande och väg till makten.
—-
När kyrkor blir nedbrända av oppositionens sunnimuslimska fundamentalister som stolt visar upp vandaliseringen de åstadkommit skapas en misstänksamhet och ett hat mellan olika etniska grupper (Se källa nedan).
Källa: http://www.rt.com/news/syrian-rebels-desecrate-christian-churches-897/
När alawiter massakeras och massakrerna sedan skylls på regimen är ännu ett sätt att skapa spänningar mellan olika etniska grupper (Se källor nedan).
Källor:
http://english.farsnews.com/newstext.php?nn=9103081106
http://www.sana.sy/eng/337/2012/06/02/422915.htm
http://www.liveleak.com/view?i=cee_1338505931&comments=1 VIDEO
http://www.rt.com/news/syrian-family-massacre-rebels-936/ VIDEO
