Oroligheternas offer

Oroligheternas offer
Den 12 juli 2012 är en dag jag aldrig kommer att glömma. Detta var en dag av sorg och är en dag som fått mig att tänka på alla döda i ett nytt perspektiv. Vissa kallar dem för frihetens änglar. Andra kallar dem för despotens martyrer. Jag väljer att kalla dem för oroligheternas offer. Offer av politikens och religionens makt över människan. Offer för fåtalets intressen över flertalet.

Du som läser detta ska nu få ta del av en historia om en mor och hennes son. Sonen, fyllda 21 år var stationerad i Homs under sin värnplikt. En värnplikt han helst hade sluppit för att hjälpa sin mor efter att pappan hade gått bort. Sonen hade till uppgift att skydda ett sjukhus som tidigare hade blivit attackerat av rebeller. Tillsammans med tre andra värnpliktiga stod de och skämtade, talade om tjejer och om livet efter värnplikten. Dessa unga män hade bara en månad kvar av sin värnplikt. De längtade efter den frihet som västvärldens länder avfärdar som förtryck. För dessa unga män var frihet att kunna gå till ett arbete utan att vara rädd för att dö, att träffa sina nära och kära utan att oroa sig om det skulle vara sista gången de skulle träffas, att de en dag skulle kunna gifta sig och skaffa barn i ett land som var i harmoni precis som det en gång hade varit.

En dag som alla andra. En dag där de skämtade i allvarets ögonblick. En dag av drömmar. Detta skulle beklagligtvis också vara en dag av smärta. En dag av mardrömmar. Sonen och hans vänner stod i mörkret, vägarna var tomma och det enda ljudet som ekade var syrsorna som sjöng sin kvällssång. Några timmar kvar till vi får sova muttrade sonen. De tre andra värnpliktiga nickade instämmandes. Minuter senare lystes mörkret upp av ett starkt ljus som kom närmare och närmare. Sonen och hans vänner förstod allvaret på en gång. Genom varningsskott och senare, avlossningar mot det okända ljuset hoppades de att stoppa hotet. Kulorna som avlossades träffade inte. Vad som dock träffades var säkerhetsporten där sonen och hans vänner stod. Explosionen var ett faktum. En månad kvar av värnplikten och döden var ett faktum. En av de unga männen klarade sig.

Den unge mannens drömmar om sin beskrivna frihet var ett minne blott. Sjukhuset som de skulle vakta blev nu den unge mannens nya hem. Ett amputerat ben och en amputerad arm blev resultatet, men det som gör ondast för honom är minnet av hans stupade vänner. Vad som gör ondast för hans mor är att hennes sons drömmar krossades. Två själar som sedan denna dag levt i sorg stod nu bredvid mig och tittade på gravarna till oroligheternas offer. Två liv som raserades. För vad? För frihet? För demokrati? Var det denna soldat som förtyckte sina landsmän som de förklarade på tv? Vem talar om oroligheternas offer? Det sägs att sonens vänner dog för rättvisan. Säg mig: Vilken rättvisa?

Denna berättelse ni fått ta del av är bara en av flera. Barn dör. Kvinnor dör. Män dör. Oskyldiga dör. Vad gör världens politiker åt detta? Vissa länders politiker talar om en militär intervention. Är skapandet av fler sådana skildringar lösningen? Jag önskar att vi kunde fråga familjerna till de drygt 15 000 döda syrier om mer våld är lösningen. Jag önskar att vi kunde fråga familjerna till de drygt 150 000 omkomna libyer detsamma. Jag önskar att ni skulle fått se det jag sett.

Offer av politikens och religionens makt över människan. Offer för fåtalets intressen över flertalet. Att bestämma att någon annan ska döda är enkelt. Att leva med hotet om döden är det som är svårt. Det är inte västvärldens politikers fruar, män, döttrar och söner som dör. Hur understår ni er att uppvigla våld på det sätt ni gör? Att tala om demokrati och samtidigt beväpna fundamentalister är vad hyckleri innebär. Demokrati skapas genom dialog och inte genom dödande.

Den enda lösningen är att Kofi Annans plan får genuint äkta stöd från alla länder som önskar demokrati i Syrien. Planen är att det bildas en övergångsregering med oppositionella och politiker från regimen. Det innebär först och främst att sluta beväpna dessa fundamentalister. Detta innebär också att om det nu existerar en verklig opposition i Syrien som önskar demokrati så måste de presentera sina lösningar, visioner och idéer för landet. Konflikten handlar inte om president Bashar Al-Assads vara eller icke vara. Det är just nu en icke fråga. Vill oppositionen skapa demokrati i Syrien måste de också välja demokratins väg, dialog. Slutligen så vill jag berätta något min moster sade till mig när vi talade om oppositionens våldanvändning och påstådda kamp för demokrati. Om mitt kök är trasigt river jag väl inte ned hela huset för att sedan laga köket?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *