På Mimer fick du välja – slås blodig eller rulla en halv kilometer i snön fram till ÖK. Jag borde ha stoppa Heinz – men svek

Hur upprätthåller du din mänskliga värdighet?
Ska du låta dig slås blodig – eller ska du gå ned på knä, knäppa händerna och be om ursäkt för att du finns? Inför en stor publik. Hur upprätthåller du din mänskliga värdighet efter att du har gått ned på knä – efter denna omänskliga förnedring? Hur klarar du av att leva vidare: Inför andra. Inför dig själv?

Du var för ung för att kunna formulera dessa frågor. Men du var inte för ung för att, sedan chocken och smärtan klingat av, oroa dig för hur dina kompisar skulle reagera. Skulle de ta avstånd från dig. Eller skulle de söka upp dig och säga att den där Heinz borde dödas? Och hur skulle HON reagera? Hon du var kär i. Skulle hon dra sig undan. Dra sig undan för att du var en fegis som inte hade slagits? Du kunde inte veta.

 

Min kompis tvingades rulla på marken, från Mimer, runt det som idag är Navet, över ÖK och ett halvt kvarter till
Jag märkte att något ovanligt var på gång eftersom så många elever gick i en så tät klunga och var så högljudda. Det jag ska berätta hände i åttan. Det var då som Heinz vansinne slog ut i full blom. Han hade etablerat sitt terrorvälde i sjuan. Åtminstone över oss andra sjundeklassare. Men i åttan räckte inte detta längre. Det var då han började ställa oss killar inför ett ”omöjligt” valet: att bli slagna blodiga – eller gå ned på knä, knäppa händerna och be om ursäkt för att vi fanns. Eller både och. Och helst inför en så stor publik som möjligt. Detta skolår inleddes hösten 1967 och avslutades våren 1968.

Situationen gjorde att jag och den ena av mina bästisar ”Linn” hade ingått en allians som innebar att vi strävade efter att aldrig gå mer än en meter ifrån varandra vid farliga tider och på farliga platser. Det vill säga då vi riskerade att träffa på Heinz. Min allians med Linn inkluderade inte Sam. Jag vet inte varför. Jag och Linn brukade träna tillsammans. Jag och Sam brukade tävla om vem som fick högst betyg. Speciellt i historia. Vi brukade spela ”Risk” och diskutera andra världskriget. Men i åttan drog jag mig undan från alla killkompisar. På fritiden. Det var inget medvetet beslut. Det var ett resultat av att jag var ihop med Linda. För att vara i högstadiet räckte vårt förhållande väldigt länge. Vi blev ihop i mars i sjuan och höll ihop ända till någon gång på hösten i nian efter valet (som vi nervöst lyssnade på tillsammans i radion). Så under hela åttan, då många andra killar skaffade moped – som de trimmade och sedan greps av polisen för – umgicks jag huvudsakligen med Linda.

Den där dagen fick det plötsligt stor betydelse att alliansen inte omfattade Sam. Jag minns inte om Linn var med. Jag minns bara det sjuka och skräckinjagande övergrepp som jag såg. Sam låg på marken framför fötterna på Heinz. ”Helvete”, tänkte jag. Sedan insåg jag att Sam inte låg framför fötterna på Heinz. Det hela var mycket värre än så. Sam rullade framför fötterna på Heinz! Han hade tvingats ned på marken, som var täckt med snö, eftersom detta utspelades i februari eller i mars 1968.

Min kompis tvingades sedan att rulla från baksidan av Mimerskolan, över Skolgatan, rakt ned efter Västra Kyrkogatan (inte Östra som i ÖK) ända fram till Nygatan, sedan tvingades han svänga, fortfarande liggande på marken, och fortsätta att rulla i snön längs efter Nygatan ända fram till ÖK, sedan över ÖK, och vidare ett halvt kvarter ytterligare längs efter Nygatan tills vi var framme vid ”matan”. Alternativt uttryckt: Sam tvingades att rulla från Mimerskolans baksida, runt den gamla grusplanen där äventyrsbadet Navet nu är beläget, över ÖK och sedan ett halvt kvarter till. I snö som var blöt. För tyvärr lyste solen den dagen. Om jag minns rätt. Och allt utspelade sig inför en mycket stor och mycket högljudd publik.

Jag följde efter i ett chocktillstånd.

Det enda riktiga hade varit att gå ifatt pöbeln – bestående av Heinz, hans skrikande fan club, och alla andra högljutt nyfikna – för att tränga sig fram för att sätta stopp för det mest utdragna och förnedrande övergrepp jag någonsin har sett med egna ögon. I en skola. För även om jag just då nästan bara umgicks med min tjej Linda så var Sam och jag fortfarande bästisar. Vi gick i samma klass och diskuterade ständigt: musik, andra världskriget och allt mer om Vietnam. Det var min skyldighet att hjälpa honom. Det övergrepp han utsattes för var oacceptabelt. Det kunde vara fysiskt skadligt. Men främst var det psykiskt skadligt. Jag borde ha satt stopp för detta även för att kunna bevara min egen självrespekt. Och för att visa alla andra på Mimer att det fanns någon djävla gräns. Men jag svek. Jag svek Sam, mig själv och alla andra.

Heinz skulle inte ha klarat sig mot mig och min andra bästis Linn. Som var övernaturligt stark. Heinz försökte därför aldrig slåss med någon av oss. Inte så länge Linn och jag höll ihop. Heinz skulle, troligen, inte heller ha klarat sig mot mig och Sam. Om vi hade resonerat ihop oss först. Eller skulle han det. Det var en öppen fråga. Hade jag försökt att sätta stopp för det som utspelade sig hade vi fått svaret. Det hade också varit detsamma som att utmana Heinz makt över skolan. Det hade kunnat jämföras med en titelmatch.

Jag visste att Heinz saknade spärrar. Sam visste också att Heinz saknade spärrar. Alla visste det. Han var ibland beväpnad med en kniv av typen butterfly. Så även om jag hade försökt stoppa övergreppet mot Sam, inte för att ta kontroll över skolan, så hade detta oundvikligt utvecklats till en maktkamp. För om Heinz hade förlorat mot mig och Sam hade han också förlorat kontrollen över skolan. Sedan spelade det ingen roll att varken Sam eller jag hade en tanke på att själva försöka ta över efter Heinz. Vi ville bara gå ut högstadiet, så snabbt och enkelt som möjligt, för att komma in på gymnasiet. Men Heinz skulle ha gjort vad som helst för att behålla sin kontroll över skolan. Heinz var beredd att slå den sönder och samman som försökte stoppa övergreppet och därmed utmana hans kontroll över skolan.

 

The ”summer of love nådde aldrig Mimer
Det slår mig, när jag skriver detta, att i TV-programmen om 1960-talet brukar året 1967 förknippas med begreppet ”The Summer of Love”. Beatles legendariska LP-skiva ”Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band” gavs ut den sommaren. Det var 50 år sedan. Men stämningarna från ”The Summer of Love”, som hade sitt epicentrum i hippiekvarteren i San Francisco, nådde aldrig fram till Mimer.

 

I slutänden var jag ensam om beslutet – och för feg
Jag hade velat hålla ett krigsråd tillsammans med mina bästisar Linn och Sam. Vi hade behövt ställa oss frågan om vi var beredda att slå Heinz sönder och samman. Men Linn var inte där. Men det hade troligen räckt om jag och sam hade kunnat hålla ett krigsråd. Jag hade velat höra om han ansåg att vi skulle ta striden. Om vi båda var beredda att gå för fullt från allra först slaget för att slå Heinz sönder och samman. För det var exakt vad Heinz skulle göra – när han insåg att hans makt över skolan stod på spel. Vi behövde också värdera styrkan hos hans fan clubb. Var Sam var överens med mig om att vi kunde bortse från den? (För mig framstod individerna i denna inte som något hot, de var bara fega kräk). Men ett krigsråd var omöjligt. Sam var en vintergata bort. Rullandes på marken. Framför Heinz skor. Han visste inte ens att jag var i närheten. Han låg på marken, med sitt inre i uppror, och tänkte på hur han skulle överleva. Vad skulle han annars ha kunnat tänka på?

Jag insåg att i slutänden var det jag som måste ta beslutet om titelmatchen själv. Jag var tvungen att springa fram och ställa mig, öga mot öga, framför Heinz. Sedan måste jag skrika åt Sam ”upp för fan, det får vara nog nu, vi tar den djäveln en gång för alla”. Jag fick lita på att Sam var tillräckligt OK för att komma upp snabbt och med på noterna.

Jag borde ha tagit initiativet till matchen. Oavsett konsekvenserna. Sams liv hade blivit bättre. Mitt också. Och många andras.

 

Därför vilade ansvaret på mig
”Varför ställer du dessa krav på dig själv”, tänker kanske någon som kanske tycker att jag gör mig märkvärdig. ”Sam hade väl lika stor anledning att ställa upp för sig själv som du hade”. Ni som tänker så har inte tänkt. Ni har inte haft snart 50 år på er att ångra er. Ni anser kanske inte heller att våld är rätta sättet att lösa en sådan konflikt på. Så ni försöker hitta en utväg åt mig – och därmed åt er själva. Kanske?

Men tänk nu efter. När Sam tvingades ned tittade han sig garanterat omkring först. Han ville försöka behålla sin mänskliga värdighet. Och ändå inte slås sönder och samman. Han letade, som alla andra jag sett, efter en allierad. Exempelvis mig. Men han såg ingen. Han var helt ensam. Därför hamnade han på marken. Med eller utan hjälp.

Men när jag, däremot, kom och såg det pågående övergreppet kunde jag utgå ifrån att jag inte skulle behöva slåss ensam. Om jag hade valt att stoppa övergreppet skulle Sam ha stigit upp. Då hade vi varit två. Det är därför som jag hade ett så mycket större ansvar än Sam. Ett ansvar som jag svek.

Och när det gäller våld. Hur tror ni att det går till att stoppa ett pågående övergrepp av denna art från en person som Heinz? Genom att gå fram och säga: ”Min vän, har du tänkt på att det finns olika sätt att lösa konflikter på, det går även att tala med varandra?” Problemet med detta var att Heinz ville skapa konflikter. Han ville inte lösa konflikter. Han ville slå andra blodiga. Eller förnedra dem. Eller både och. Helst inför en så stor publik som möjligt.

Det fanns ett enda sätt att stoppa detta övergrepp som byggde på Heinz överlägsenhet vad gäller styrka och på hans större villighet att använda våld. Och det var genom att mobilisera en lika stor styrka. Minst. Och genom att använda lika mycket våld. Minst.

 

Jag har aldrig kommit över mitt svek
Därför var det jag som skulle ha utmanat Heinz. Det är inte så farligt att få en smäll på käften. Däremot är det farligt att bli sparkad i huvudet om du ligger. Som Sam gjorde. Men Heinz hade inte kunnat spöa mig värre än vad boxaren Björn kom att göra sommaren 1969. Ett och ett halvt år senare. Hade jag försökt stoppat den här psykiska misshandel, och det fysiska övergreppet, hade kanske inte bara Sam anslutit sig. Kanske hade även andra slutit upp. För Heinz blev mer och mer hatad.

Hade jag vetat vad jag vet nu, att mitt svek mot Sam skulle komma att sammanfatta all skit under hela min tid på Mimer, och dessutom allt annat under alla nio år i grundskolan, och förgifta mitt liv, så hade jag absolut utmanat den djäveln. I mina ögon förtjänade han att dö. Men jag svek. Och detta kom att innebära att jag, i mina ögon, var nästan lika dålig som Heinz. Jag var en svikare.

Heinz hot mot Linda förde mig en viskning i från titelmatchen
Det felaktiga i mitt beslut underströks en kort tid därefter. Detta var alltså i åttan då heinz blev vansinnig. han började även ge sig på tjejerna. Först en hand mellan benen. Då tjejen skrek, och försökte slå undan hans hand, flyttade han snabbt sina båda händer till tjejens bröst. Och tryckte till. Detta utspelade sig cirka tio meter från dörren till lärarrummet. Under en rast då lärarna kom och gick. Men lärarna såg inget – och fick heller aldrig veta vad Sam hade utsatts för. Varken från honom själv eller från någon annan. Detta visar hur lite dessa lärarna betydde.

Till baka till hotet mot Linda. Jag stod vid mitt skåp och kunde se att Heinz gav sig på var tredje, eller var fjärde, tjej. Speciellt de som såg ut som Linda. Och nu kom hon intet ont anandes, leende mot mig, fram mot Heinz. Jag slängde blixtsnabbt in böckerna och skolväskan i mitt skåp och läste. Allt medan adrenalinet sprängde sig fram genom kroppen. Tillsammans med rädslan. Men rörde Heinz så mycket som ett hårstrå på Linda blev en titelmatch oundviklig. Jag skulle få slåss. Ensam. Och jag skulle förlora. Blodigt. Men sådana var de oskrivna reglerna. Du försvarade din tjej mot övergrepp. Oavsett konsekvenserna. Och Linda var värd allt detta. Och så mycket, mycket mer.

 

Ska du slåss trots att det blir ett blodigt nederlag?
Eller ska du gå ned på knä, knäppa händerna och be om ursäkt för att du finns. Inför publik?
Hur upprätthåller du sedan din mänskliga värdighet – efter att du har gått ned på knä – efter denna förnedring?
Klarar du av att leva vidare: Inför andra. Inför dig själv?

Går frågan till mig så har jag ett svar.

Jag höll ju på att tvingas gå en titelmatchen för att skydda Linda – strax därefter. Sju månader senare fanns Linda inte längre kvar i mitt liv (inte på samma sätt, även om jag alltid kommer att minns henne med glädje). Men Sam och jag håller ännu regelbunden kontakt. Vi diskuterar fortfarande allt. Musik och politik.Jag skulle ha gått matchen. Kosta vad det kosta ville.

Då jag tog upp frågan med Sam sade han att det inte behövs något förlåt. Han hade kommit över det där. Men jag kan inte förlåta mig själv. Jag förlorade min självrespekt. Istället har jag levt vidare med ett väldigt självförakt. Så än en gång: fick jag göra om det hela så skulle jag ha gått matchen. Även om den hade blivit blodig och blodet hade varit mitt.

 

Tidigare bloggar om tiden på Mimer och före: den 19, 24 och 29 augusti samt den 10 och 15 september.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>