I alla förhållanden förekommer det svartsjuka i någon form. Kanske sneglar din flickvän på glansiga gorillor på stranden, kanske vänder sig din pojkvän om när en snygg tjej går förbi. Ni vet, oskyldiga saker som ändå kan skapa irritation och lite svartsjuka.
I mitt fall är det lite annorlunda. Jag behöver inte vara orolig för de snygga killarna. Däremot gäller det att slänga upp garden och vässa armbågarna ifall jag och min kära sambo skulle springa på en gubbe med fetmage. ”Håll i kopplet nu för fan”, brukar jag tänka.
Min kära sambo diggar nämligen Leif GW Persson. Och vilt opassande kommentarer har yttrats om andra gubbar med liknande kroppshydda. Yes…
Men idag tog ändå priset. På lunchen satt vi framför tv:n och det blev reklam. En Tele2-reklam för att vara exakt. Ni vet, den med fåret Frank. Han stod i en kyrka och sjöng medan hans lilla fårbebis blir döpt.
Då hör jag bredvid mig; ”Åh Frank… Han är så fin.” Jag tittar på Åsa och hon har på riktigt tårar i ögonen. Som den fina pojkvännen jag är gjorde jag det enda rätta, jag började skratta. ”Sluta, jag älskar Frank”, säger hon då.
Jag menar, Leif GW kan jag ändå förstå. Jag är trots allt en fet gammal gubbe på tillväxt. Men ett får? Hur ska jag kunna tävla med det?
Jag ska leta reda på den där lilla fårdjävulen och renraka honom. Då får vi se hur fin hon tycker att han är…
Fast det ser ju ändå ut som du har Franks kusin på hakan! Happyface
hahaha kul blogg du har börjat me 🙂 jag hatar det där jävla fåret ursäkta svordomen 🙂