Hur leker barn nuförtiden? Är det mest dator och tv-spel som gäller eller är det en fördom jag har?
Jag sitter nämligen och tänker tillbaka på min uppväxt och på hur underbart det var att bygga kojor, klättra i träd och palla morötter om nätterna. Gör man sånt längre?
Känslan är den att jag var ute mest hela tiden.
Jag förlorade fler par skor och stövlar på myren än jag kan räkna. Jag har slagit mig genom dumhet eller olycka så många gånger och jag minns allt med en sån innerlig värme. Även de riktigt idiotiska sakerna.
Jag minns när Patrik kastade en kniv på min fot när vi ville testa hur nära benet vi kunde kasta fast den i marken. Jag minns hur vi spenderade dagar med att bygga snökojor och jag minns när vi under en veckas tid totalförstörde en skrotbil nere vid garagen bara för att senare få reda på att den skulle rustas upp och säljas.
Vi var åtta år, satt på rad och fick en utskällning och en glasspinne.
Jag älskar också att av mina föräldrar få berättat sådant jag inte minns. Om den gången min kära vän Johannes var jävlig med mig och jag kom till min far och gnällde. ”Men ge igen för fan” var vad jag fick höra. Jag sänkte Johannes med ett slag på ögat.
Lika underbart är det att få berättat om mina föräldrars uppväxt. Om hur de lekte krig mellan svenskar och finskar med slangbella, pilbåge och luftgevär.
Det var en uppväxt med förfrusna händer, skrapsår och en ”tyck inte synd om dig själv”-anda som rustat mig för att kunna tackla livets alla motgångar.
Det var en uppväxt så händelserik och hur hårt jag än försöker kan jag inte finna en endaste sak som jag vill få gjort annorlunda.
Tanken på att dagens barn slösar bort den här dyrbara tiden inomhus framför en dator gör mig ordentligt sorgsen. Den här tiden innan tonåren och verkligheten slår till. Ge er ut och skaffa er lite skinn på näsan.
Kanske oroar jag mig i onödan. Kanske är min bild av dagens barn bara en dum fördom.
Jag hoppas verkligen att jag har fel.