Drottningen av Norrland

Jag har flyttat från Umeå några gånger. En gång till LA. Jag var 19 och bara så less på stan. Ville gå på coola rockklubbar, åka inlines längst Venice Beach Boardwalk och uppleva det stora äventyret. Nästa gång var jag 24 och flyttade till Paris. Mina drömmars stad. Duvor som kuttrade under takåsarna, fransmän som uppvaktade. Och sen; Sundsvall. Jag var 25 och inte så sugen men vad gör man när man kommer in på journalisthögskolan just där. Ja, och sen var det en sväng i Minneapolis innan jag hann fylla 30 och slutligen packade flyttlådorna med adress huvudstaden.

Och här är jag, elva år senare. Mitt på Södermalm. Med bostadsrätt, dagisplats och fast jobb. Med sambo och familjemiddagar, städdagar och parkeringsgarage. Den första tiden efter flytten, där för elva år sen, var jag kluven. Vad var egentligen hemma, var det Umeå eller var det Stockholm? Var jag än åkte så åkte jag hem. Det gick månader, och det gick år. Och efter en sådär två-tre år var det uppenbart för mig att Stockholm, det är min stad. Det är där jag bor, har mitt jobb, min kille, min lägenhet, de flesta av mina vänner, mina stammisställen, favoritmuseer och älsklingsbutiker. Hemma, helt enkelt.

Men det hände något. Vi kom tillbaka från en fantastisk tvåårsvistelse i San Francisco och plötsligt låg Stockholm på minus. Jag var inte lika kär längre. Det hjälper inte att Stockholm  fortfarande är glimrande på många sätt; storslaget och vackert, trendigt och därframme.

Ju större desto bättre, var alltid ett motto förr. Älskade, älskade stora städer. Alskade att få vara anonym. Så fort killen på sushistället började hälsa igenkännande bytte jag sushiställe.

Men jag har förändrats. Blivit stor. Blivit mamma, blivit präktig. Gör min egen barnmat, lägger mig tidigt, till och med bakar. Och nu vill jag känna folk när jag går på stan. Jag vill stöta ihop med gamla klasskompisar, hälsa på mammas och pappas bekanta. Vill gå i skogen och plocka svamp, ha med mig med kaffetermos och korvmacka. Åka längdskidor i snövit omgivning.

Och Umeå är ju bra. Riktigt bra! En av Europas mest snabbväxande städer, en stad där det händer saker, det byggs (jo, visst är hela centrum en stor grusgrop för närvarande. Men det blir väl bra, sen?), det finns jobb, kultur, det finns driv och engagemang. I Umeå får underjordiska rörelser plats att växa, i Umeå gör man uppror mot det man inte gillar. I Umeå räddas en musikinstitution kvar tack vare invånarnas protester. Visst är väl Umeå drottningen av Norrland.

Så jag är en stolt lokalpatriot i exil. Och så lär det förbli – om jag ens andas något om att flytta tillbaka får min kille mer eller mindre panikångest. Han tokvägrar.

Så vi bor kvar, och dottern får bli artsy fartsy södertjej i stället för Iksufriskus i överdragsbrallor. Inte så tokigt det heller. Och under tiden är jag en prima ambassadör för drottningen av Norrland.