På väg mellan Addis Abeba och staden Ahwasa, en sträcka med buss på minst sex timmar. Stora huvudvägen är en rejäl motorväg, först nr 4 för övergå till väg nr 6, bred och fin inga större skador. Vägen är svårkörd, mycket långsam, busschauffören är galen och frustrerad. Längs med vägen, på vägen är det fullt med mänskor på väg, på väg gående, springandes, cyklandes, dragandes kärror, körandes mopeder, bilar, tucktuckar, lastbilar, bussar och alla dessa djur överallt. Överallt dessa boskapshjordar med bufflar, getter som i tiotusental kanske hundratusental vallas fram och tillbaka mellan olika beten, beten som liknar torr sand med enstaka strå av växtlighet….. och lättaste sättet att förflytta några hundra bufflar är ju naturligtvis på en stor slät fin väg.
Busschauffören var galen, körde som värsta rallyföraren, kryssande mellan mänskor, körandes om andra bussar för att lika snabbt behöva tvärbromsa. Vi satt kanske 120 personer i bussen, ganska tysta, ovanligt i Etiopien, men vi var rädda för vad som kunde hända. Min reskamrat Etiopiskfödd med namn Hanna, bosatt sedan tonåren i Örnsköldsvik och sedan Stockholm, gjorde ett beslut tillsammans med sin syster. Dom ringde bussbolaget, förövrigt statligt, fick tag på någon slags chef som fick höra hur deras chaufför körde. Strax ringde det på vår galna chaufförs mobiltelefon och ett mycket högljutt samtal pågick en längre stund varefter körningen lugnade ner sig. Naturligtvis förstod vår chaufför vilket gäng som anmält honom till sin överordnade, så om ”blickar kunde döda” fick med ens en mer tydlig relevans vad det betyder efter denna händelse.
Jag fick längs en av de stora huvudvägarna, förmånen att gå några tiotal meter avsides och hälsa på lokalbefolkning. Vi kom till en plats likt en tomt med tre olika hyddor nära varandra. Här bodde man och fru med sina fem barn som nog var mellan två och tolv år gamla samt mannens gamla mor.
En hydda användes som sovhydda för familjen, en annan för lagra mat, lite verktyg grytor mm och den stora samlades man i för att äta, prata ta emot gäster och hänga upp tvätt för tork. Vi satt inne i hyddan, Hanna kan prata det officiella språket amhariska så någon konversation uppstod som gjorde att vi förstod varandra. Familjen var mycket fattig, i princip inga pengar alls men hade sina hyddor, lite land att odla på och att låta sina djur beta på.
Ett antal getter fanns kring huset och några bufflar som åt hö eller torrt gräs. Familjen hade inte mycket, men lite vatten fanns i en källa en bit därifrån, vatten så man kunde laga mat, tvätta sig, vattna de få grödor man odlade och låta djuren dricka. Ingen i familjen såg ut att må dåligt eller vara undernärd, man var glada och nu att få besök av vitingar var en stor sak. Men via Hanna fick vi veta att familjen inte hade något att bjuda på, men samtalet var tillräckligt värdefullt för oss alla. En liten summa räckte vi över som tack för att vi fick våldgästa denna familj.
När barnen blir äldre uppstår problem, trots isolering i sin lilla värld, ser tonåringarna andra ungdomar på vägen. Ungdomar från stora staden som har det bättre, annars hade dom aldrig haft möjlighet att passera. Dessa ”landsbygdens” ungdomar ser andra ungdomars kläder, mobiltelefoner, frisyrer, Mp3 spelare, hörlurar med musik. Många tonåringar eller yngre män och ibland kvinnor företar sig vandringen, kanske fem, tio, femton eller fler mil till storstaden som är Addis Abeba, här finns ”naturligtvis” lyckan att finna. På vandring mot och i bagaget inte ha något alls med sig, inga pengar eller värdeföremål, bara sina kläder, kanske några flaskor med vatten och lite mat så når man snart lyckans förtrollande hägring. Precis som i alla storstäder är klimatet hårt, många slåss om jobben som nästan inte finns. Jag pratade med en notarie på regeringen i Addis Abeba, frågade honom om hur hög arbetslösheten var. Han sa, det är bättre du frågar hur många jobba det finns. Arbetslösheten spekuleras vara kring femtio procent eller mer.
Så när ungdomarna kommer för att finna den gyllene bägaren, finner dom bara misär, miserabel misär utan motstycke. Bara att få tag på mat eller rent vatten för dagen är nästan omöjligt i konkurrensen mellan den enorma mängd uteliggare och tiggare som finns överallt. Att ta sig tillbaka hem tycker man är bästa lösningen, tillbaka till fattigdomen med familjen. Men i fattigdomen med familjen finns mat för dagen, rent vatten och en social gemenskap som även den är ett utanförskap, men en bättre utanförskap än den som uppstår på gatorna i Addis Abeba. Att komma tillbaka är att ha misslyckats, man tappar ansiktet och då är det bättre att försvinna.
