Upptäckarnas vardag

Phuket harbour

De stunder när världen känns stilla och kroppen tillfreds, när allt bara är behagligt skönt, kan oväntade händelser ställa till det även för den hårdaste av hårda. För att få inspiration, för att få uppslag till nya målningar, teckningar, dikter, noveller och framför allt för att få fina bilder, krävs uppoffringar. I andras ögon kanske jag ter mig som en vilsekommen dagdrömmare som flummar runt på något mer än tomgångsfart på scootern, ögonen är nog lite som de vi ser på naturfilmarnas ugglor…. -Tittar, spanar, tittar tillbaka, försöker få ordning på trafiken samtidigt så ingen ska olyckas i onödan av min framfart. Vanligaste scenariot är att jag är på väg till en plats jag känner en aning, men råkar köra vilse på vägen av ofta ren medvetenhet. Plötsligt på väg mot målet ser jag en annan väg, som många turister skulle avvärja som farligt område..ajajaj inte köra in där, i det området ska inte du befinna dig.
Idag skulle jag köpa en skjorta, något finare än turistskjortorna jag har i handbagageväskan, men hur gick det? På väg i rätt riktning, naturligtvis utrustad med skisspapper, färgpennor och min nya fina digitalkamera, fanns plötsligt en ny väg jag inte kört, i riktning mot nytt område i stora staden. Det tog inte lång tid att upptäcka nya jaktmarker, reptilhjärnan från stenålderstiden slog in och jägaren, upptäckaren, vandraren hade blivit radarstyrd av evolutionens arvsmassa nedärvd sedan tusentals generationer tillbaka.
Framför mig låg hamnen, den hamnen turister inte åker till, detta är den riktiga hamnen där all fisk, alla bläckfiskar, alla krabbor, musslor och räkor landas, rensas och sorteras innan vidarebefordran med hjälp av auktion och tidiga morgonförsäljningar. Runt området låg tunna blåa nät på marken, sådana vi lägger över jordgubbarna hemma för att kraxkråkorna inte ska äta vårt röda sommarguld. Här fanns det inget rött guld under, men fullt av små blanka fiskar, liknande småströmming på två åtta centimeters längd. Man torkar fiskarna i mikroformat för att säljas på marknaden. Ser tusentals av dessa på alla marknader, man äter dom som dom är eller lägger ner dom i sopporna för att förgylla smaken.
När jag i min egen behagliga bubbla spankulerar runt i hamnområdet för att få fina bildvinklar upptäcks snart att detta området inte är mitt område. Ett plötsligt besök av en enorm vakthund som vaksamt granskade min lekamen gjorde mig knäsvag. Den såg ut som ett mellanting mellan mycket stor schäfer och pitbullterrier,  -sjaskig, loppäten fast med pigga vaksamma ögon. Sakta backade jag mot en person som stod 8-10 meter från mig, frågade om hunden var farlig, på engelska förstås om han överhuvudtaget förstod. Fick ett stort hånfullt leende till svar och ett tyst skrattande medan han gick vidare.
Jag fick min bild utan perforerad lekamen men tog mig till scootern och smög iväg påhejad av besten.
Nästan överallt vid mina utforskningar brukar det finnas en hund, en sådan som vill bita mig av okänd anledning. Det kan köra både fem och tio andra personer framför mig eller gående och ibland cyklande. Aldrig ser jag något agg från en hund mot dom, men när jag kommer i min sakta takt då jäklar i blå skåpet, ett skall och snabbt ta upp jakten på mig. Snabbt gasar jag upp scootern och flyr med hjärtat pumpande som en stånghammare. Ibland känner jag hunden eller ibland flera hundar för ofta triggar dom igång varandra, känner hur dom nafsar i byxbenen eller är med tänderna i bakskärmen på åkdonet.
Detta är ingen engångsföreteelse, detta händer nästan varje dag och ingen av mina bekanta i trakterna råkar ut för samma sak. Jag tror att min upptäckarlust, min reptilhjärna drar ut mig på dåligheter som forskarkåren snart måste hitta ett vaccin mot.
Det blev ingen skjorta och i morgon åker jag till Bangkok Cultural Centers Main Hall, ska lyssna på Brahms framförd av den välkände Krystian Zimerman.

 

Turister orsakar djurplågeri!

  • Kedjade apor

    Åker runt mycket på scooter eller lätt motorcykel i Thailand. Ett bekvämt sätt att ta sig runt, billigt och hyggligt säkert om man är observant med trafiken.
    Ofta blir jag bestört över turismnäringens art, som att få mata en elefantunge med bananer. En stackars elefant stående bredvid sin elefantmamma, fastkedjad i kätting, en kätting som ofta skaver och ger djupa köttsår i fötterna. Dessa elefanter användes ursprungligen som våra svenska ardennerhästar, till att utföra jobb och blev omhändertagna som den arbetskraft de var….med respekt!
    Nu står dom till turisterna nöje fastnaglade med en kort kätting, vissa elefanter rider man på och får sig en tur i skogen till mångas enorma glädje. Vill du ställa dig bredvid en av dessa fantastiska djur för att bli fotograferad…ajajaj –då får du betala en rundlig summa. Aporna som jag tagit en bild på, dessa våra släktingar sitter på ett litet bord fastkedjade för att visas upp. Deras kedjor är ca 1m långa, finns inget att göra för dom, man ser tristessen i ögonen. Men tro inte att du kan ställa dig bredvid för att fotograferas med de stackars djuren, det kostar pengar!
    Varför finns detta fenomen, varför behandlas djuren på detta sättet?
    Svaret är enkelt –För att du vill se och uppleva detta. När ingen turist vill se den skadade fastkedjade elefanten eller se en stackars apatisk spindelapa som bränns i solen, då finns heller ingen anledning att ha kvar dom i fångenskap under dessa usla förhållande. Min bilds usla kvalitet är för att jag hastigt tog en tjuvbild utan att betala, för inte skulle jag betala för att detta ska fortgå.
    Naturligtvis finns det andra länder andra scenarier grymmare hantering, men detta är en del att ta hänsyn till när du bokar din resa. Låt dig inte uppslukas av hjärnblödning och lättja, behåll din korrekta syn på vad du förhoppningsvis tycker hemma i Sverige.

Del 2. Afrika är ett stort land!?

Barnen i hyddan
På väg mellan Addis Abeba och staden Ahwasa, en sträcka med buss på minst sex timmar. Stora huvudvägen är en rejäl motorväg, först nr 4 för övergå till väg nr 6, bred och fin inga större skador. Vägen är svårkörd, mycket långsam, busschauffören är galen och frustrerad. Längs med vägen, på vägen är det fullt med mänskor på väg, på väg gående, springandes, cyklandes, dragandes kärror, körandes mopeder, bilar, tucktuckar, lastbilar, bussar och alla dessa djur överallt. Överallt dessa boskapshjordar med bufflar, getter som i tiotusental kanske hundratusental vallas fram och tillbaka mellan olika beten, beten som liknar torr sand med enstaka strå av växtlighet….. och lättaste sättet att förflytta några hundra bufflar är ju naturligtvis på en stor slät fin väg.
Busschauffören var galen, körde som värsta rallyföraren, kryssande mellan mänskor, körandes om andra bussar för att lika snabbt  behöva tvärbromsa. Vi satt kanske 120 personer i bussen, ganska tysta, ovanligt i Etiopien, men vi var rädda för vad som kunde hända. Min reskamrat Etiopiskfödd med namn Hanna, bosatt sedan tonåren i Örnsköldsvik och sedan Stockholm, gjorde ett beslut tillsammans med sin syster. Dom ringde bussbolaget, förövrigt statligt, fick tag på någon slags chef som fick höra hur deras chaufför körde. Strax ringde det på vår galna chaufförs mobiltelefon och ett mycket högljutt samtal pågick en längre stund varefter körningen lugnade ner sig. Naturligtvis förstod vår chaufför vilket gäng som anmält honom till sin överordnade, så om ”blickar kunde döda” fick med ens en mer tydlig relevans vad det betyder efter denna händelse.
Jag fick längs en av de stora huvudvägarna, förmånen att gå några tiotal meter avsides och hälsa på lokalbefolkning. Vi kom till en plats likt en tomt med tre olika hyddor nära varandra. Här bodde man och fru med sina fem barn som nog var mellan två och tolv år gamla samt mannens gamla mor.
En hydda användes som sovhydda för familjen, en annan för lagra mat, lite verktyg grytor mm och den stora samlades man i för att äta, prata ta emot gäster och hänga upp tvätt för tork. Vi satt inne i hyddan, Hanna kan prata det officiella språket amhariska så någon konversation uppstod som gjorde att vi förstod varandra. Familjen var mycket fattig, i princip inga pengar alls men hade sina hyddor, lite land att odla på och att låta sina djur beta på.
Ett antal getter fanns kring huset och några bufflar som åt hö eller torrt gräs. Familjen hade inte mycket, men lite vatten fanns i en källa en bit därifrån, vatten så man kunde laga mat, tvätta sig, vattna de få grödor man odlade och låta djuren dricka. Ingen i familjen såg ut att må dåligt eller vara undernärd, man var glada och nu att få besök av vitingar var en stor sak. Men via Hanna fick vi veta att familjen inte hade något att bjuda på, men samtalet var tillräckligt värdefullt för oss alla. En liten summa räckte vi över som tack för att vi fick våldgästa denna familj.
När barnen blir äldre uppstår problem, trots isolering i sin lilla värld, ser tonåringarna andra ungdomar på vägen. Ungdomar från stora staden som har det bättre, annars hade dom aldrig haft möjlighet att passera. Dessa ”landsbygdens” ungdomar ser andra ungdomars kläder, mobiltelefoner, frisyrer, Mp3 spelare, hörlurar med musik. Många tonåringar eller yngre män och ibland kvinnor företar sig vandringen, kanske fem, tio, femton eller fler mil till storstaden som är Addis Abeba, här finns ”naturligtvis” lyckan att finna. På vandring mot och i bagaget inte ha något alls med sig, inga pengar eller värdeföremål, bara sina kläder, kanske några flaskor med vatten och lite mat så når man snart lyckans förtrollande hägring. Precis som i alla storstäder är klimatet hårt, många slåss om jobben som nästan inte finns. Jag pratade med en notarie på regeringen i Addis Abeba, frågade honom om hur hög arbetslösheten var. Han sa, det är bättre du frågar hur många jobba det finns. Arbetslösheten spekuleras vara kring femtio procent eller mer.
Så när ungdomarna kommer för att finna den gyllene bägaren, finner dom bara misär, miserabel misär utan motstycke. Bara att få tag på mat eller rent vatten för dagen är nästan omöjligt i konkurrensen mellan den enorma mängd uteliggare och tiggare som finns överallt. Att ta sig tillbaka hem tycker man är bästa lösningen, tillbaka till fattigdomen med familjen. Men i fattigdomen med familjen finns mat för dagen, rent vatten och en social gemenskap som även den är ett utanförskap, men en bättre utanförskap än den som uppstår på gatorna i Addis Abeba. Att komma tillbaka är att ha misslyckats, man tappar ansiktet och då är det bättre att försvinna.
Hydda Etiopien

 

 

Afrika är ett stort land!?

Addis001_W
Reste till Etiopien för några år sedan, luffade runt i Addis Abeba, Ahwasa och Arba Minch medelst  buss och bra vandringsskor. Mitt första möte med Etiopien blev i en stadsdel i Addis Abebas utkant, på ett enkelt men funktionellt familjehem. Staden har lite mer än 3 miljoner invånare och misären bland en stor del av befolkningen är påtaglig.
När jag funnit mig hemma på mitt rum var det dags att försöka göra staden. Tack vare hjälp med logistiken av vänner som varit där före och kunde stadens olika delar, huvudgator och torg orienterade jag mig snart på egen hand med hjälp av en svårinskaffad karta över staden. Hade bestämt att resan skulle vara tre veckor, så landet fick visa sina olika sidor på gott och ont.
Vädret är bra med en medeltemperatur på 22 grader, idealiskt för oss i norra Europa. Men vad ingen berättat för mig inför resan, är att  Addis ligger på 2355 meters höjd över havsytan, kunde jag kanske tänkt på när jag läste på. Men på den höjden med den temperaturen och oftast klar lysande sol från ovan, ligger nästippen illa till och tillika örsnibbarnas utstick. Min bleka person från ljushyllta norra Sverige, tedde sig snart på bara knappa timman som en nykokt hummer med värmeslag. Möten med intressanta mänskor från olika delar av världen förgyllde resan många gånger om.
En vecka bodde jag hemma hos Paul och hans förtjusande fru. Paul hade studerat i Oxford, pratade perfekt engelska som en genuin engelsman. Intrycket av Paul blev omtumlande i värmen, varje dag körde han till jobbet i en mycket stor Mercedes Geländewagen klädd i skräddarsydd svart kostym, vit skjorta, svart slips och polerade lackskor. Från början förstod jag inte hans profession, vad för befattning han hade. Men efter några kvällar med intressanta samtal, om hans resor i England och Sverige så förstod jag snart att han hade ett kontor i centrala Addis. Han var som högsta chefen för Mekane Yesus, den kyrka som majoritet av etiopierna hänger sig åt. Mekane Yesus är en del av den Lutheranska kyrkan och bara i Etiopien finns mer än 6 miljoner medlemmar. Landet blev kristnat redan på 300-talet under kung Ezana  utan tvång och är det äldsta kristna landet i världen.
Familjen runt Paul och hans fru tog emot mig med öppna armar, visade mig sina hem, bjöd mig på middagar fester och vardagsinsyn som väckte tankar om att världen är större än den vardagssfär man dagligdags vistas i hemma.
Ute på gatorna i Addis Abeba blev jag förfärad över misären, ibland stanken och ibland svårigheten att ta sig fram. Det sägs att minst 10% av stadens befolkning är hemlösa, uteliggare, tiggare som far väldigt illa. På många ställen är det svårt att ta sig fram gående för alla som står, sitter eller ligger på de breda trottoarerna. Mänskor i svår nöd som försöker få en liten slant ”Birr” att överleva på. Många utför tjänster, putsar skinnskor, tvättar tygskor/väskor, säljer små pinnar från ett speciellt träd, man gnider det mot tänderna istället för en tandborste. Vissa rullar upp toalettpapper i mindre mängder, säljer portionsvis och förädlar något enkelt till överlevnad. Det finns allt, souvenirer, kläder, klistermärke, trasiga klockor, reservdelar till cyklar, trasiga aluminiumgrytor mm. Värst är det för de sjuka som ligger utslagna på gatorna, många med Lepra(spetälska) som med deformerade armar, händer, ben fötter sträcker sig i uppgivenhet mot oss vitingar…..deformerade fingrar, såriga, variga utan möjlighet till medicin eller hjälp.
Trevligast är de män oftast kring 55-65år som under Haile Selassie’s tid fick fri skolgång, sjukvård och ett försök till demokratisering av landet. Dessa män träffar man ofta välklädda, vältalande med ett belevat sätt att föra sig på.
Man går på en gata letande efter något, en adress eller ett ställa att äta och plötsligt kommer en man och frågar, mycket artigt på god engelska, -vad söker du? Efter en stunds konverserande är det bara att gå efter mannen som naturligtvis känner hela staden som sin ficka. Som betalning vill han gärna ha lite kaffe, juice eller mat och några Birr. Aldrig någon påflugenhet, aldrig att man känner skuld över att ha gett för lite.
Värst är de ungdomar, blandade åldrar oftast kring 8-12år som kommer och frågar om du ska köpa en Napkin….. –Sir napkin Sir, only 5 birr. Killen har två tre små pappersnäsdukar i en kartong liknande locket över våra kopieringspapper. När han med sin kompis kommer och frågar om att köpa napkins, ansluter snabbt fler småkillar och plötsligt känner man händer överallt för att hitta pengar mobiler och annat av värde att sälja. Turister med vanan att ha mobiltelefonen i bröstfickan på skjortan kan plötsligt få en skräckupplevelse. När killen sträcker fram lådan med napkins, håller han i andra handen ett rakblad, snittar upp underdelen av bröstfickan så mobilen eller kanske pengarna ramlar ut. Fokus hamnar på gärningsmannen, men dom andra roffar snabbt och flinkt åt sig. Tyvärr kan snittet även bli en blodig upplevelse med behov av sjukhusbesök och bli sydd.
Hemma i Sverige är det många som kommenterar min resa till Afrika, det är ett stort land…hmmmm?? Måste man verkligen förklara på 2000-talet för människor att Afrika är en kontinent, den största kontinenten och dessutom är Afrika större än Europa. Afrika består av 55 länder och 1 miljard människor, fast skulle man titta tillbaka, långt tillbaka innan koloniseringen skulle vi finna många många fler ”länder”, områden med individuella stammar med sina egna ritualer, uråldriga  religioner och seder som med vårt behov av att orientera oss suddats ut och tillrättalagts med hjälp av penna och en linjal. Vi var ju tvungna att dela upp så vi inte tappar kontrollen. Tappa kontroll är nog den största rädslan vi bär på.
-Afrika är ett stort land!