Seriöst?

Från och med måndag är det officiellt. Jag blir ensam. Mitt hamrande på tangentbordet och enstaka fisläten är det enda som kommer att eka här på kontorsvåningen. (Ja, fisläten. Endast en dåre håller sitt väder. Särskilt om man är ensam).

Alla har, eller går snart på semester. Men inte den här lille gynnaren, nähädu. Och när jag nu sitter här lyser solen varm utanför fönstret och fåglarna sommarkvittrar så fint.

Det är en tung dag som för en stund sedan blev betydligt tyngre. För vad händer när jag blickar ut och längtar efter ledigheten?  Jo någon skadeglad jävel där ute börjar spela ”Vem kan segla förutan vind” på trumpet.

Räknar ner; 365 dagar till semester…

Vem är du, vem är jag

Jag har svårt att minnas namn, men ansikten minns jag otroligt väl. Problemet är bara att jag inte alltid kan associera ansiktet med namn, plats eller någonting överhuvudtaget.
Det är lite jobbigt när ett sådant ansikte kommer fram och pratar med mig.
Det är vad som hände mig idag.

Jag gick i lugnan ro och mötte en kvinna efter vägen. När vi närmade oss varandra började hon att le. Jag log tillbaka då det alltid är trevligt att mötas av ett leende. Det dog snabbt av då jag insåg att hon styrde tassarna rakt mot mig och utbrast ett väldigt glatt ”Nämen heeeej”.
Mitt leende byttes ut mot vad jag förmodar var en stroke-liknande variant ackompanjerad av panikslagen blick och svettig rygg.
Jag hoppades på ett misstag men hennes frågor om jobbet på tidningen visade att hon visste vem jag var. Eftersom att jag stirrade på ett bekant men informationslöst ansikte höll jag mig till; ”Läget med dig då?”, ”vart jobbar du nu?” och liknande fraser som skulle kunnat hjälpa mig att komma ihåg. Men det förblev blankt.

Jag vet inte ifall hon upptäckte min aningslöshet, jag har blivit bra på att dölja den då liknande händelser har inträffat förut. Men hon lär bli varse ifall jag listat ut vem hon är innan vi möts nästa gång. För då kommer jag med all säkerhet att överkompensera så inåt helvete.

Inte som på film

När jag vaknade i morse satt det en fågel och tittade in genom mitt sovrumsfönster. Jag fylldes av en varm känsla och drömde mig iväg till Disney-filmer där man släpper in pippifåglarna i rummet och bryter ut i sång tillsammans.

Den känslan försvann när jag insåg att just den här pippin inte alls hör hemma i tecknad film. Han bara satt där och stirrade på mig. Och han stirrade inte av beundran, utan han stirrade som om han just bevittnat en trafikolycka.

”Vänd näbben åt ett annat håll om det inte passar, fågeljävel”, ville jag säga.
Istället klädde jag på mig, skamsen.

Dyker han upp imorgon då ska jag vara redo med något fyndigt att säga.

När du får väntat besök

Nu är han här igen. Drar fötterna efter sig, orkar inte ta på sig några kläder och öppnar kylskåpsdörren om och om igen och bara stirrar. Han har ingen annan uppgift än att sprida dålig stämning och han gör det bra.

Söndags-Daniel… Åh vad jag hatar den fan.

Många gånger har jag resonerat med honom, försökt få honom på bättre humör. Men det är stört omöjligt. Och han är alltid här, varje söndag. Hur väl jag än bultar dörrar och fönster så tar han sig ändå in i lägenheten och vägrar lämna förrän jag går och lägger mig för natten.

Jag har försökt allt.

Jag: Du söndags-Danne, vad sägs om att fylla lungorna med lite frisk luft?
S-D: Du menar lungor fyllda med avgaser och mygg?
Jag: Nääe men… Det är ju varmt och skönt ute.
S-D: Ja precis, klibbigt och svettigt.
Jag: Ska vi träna?
S-D: Vi orkar inte.
Jag: Ska vi hälsa på någon?
S-D: Chips.
Jag: Va? Det där är ju inte ens ett sva…
S-D: Cola.

Så där brukar det se ut.

Jag har försökt fly från Söndags-Daniel. Jag har försökt smita ut när han inte tittar. Men när jag minst anar det känner jag att någon trampar mig över hälen.
”Punka!”, säger han och ler smådrygt. Och så där fortsätter det till jag vänder om och går hem. Han kastar sten på mig, knuffar in mig förbipasserande barn och pensionärer.

Om han bara kunde vara lite mer som glade Fredags-Daniel eller härligt avslappnade Lördags-Danne. De är jävligt sköna snubbar. Jag önskar de kunde besöka mig oftare…

 

Att uppmuntra våld

Vilken rysare…

Nu kanske ni tror att jag syftar på Sverigematchen, men icket.
Ungefär samtidigt som Zlatan dyngade in 1-0 så startade en våldsam kamp på liv och död på golvet i mitt vardagsrum. Dylan vs en spindel.

På förhand var Dylan skyhög favorit men spindeln visade sig vara full av glöd.
Trots ett antal stampningar och ett hopp som visade på imponerande spänst så kunde Dylan inte knäcka spindelns mod. Dylan valde då att slicka i sig det lilla livet, men ut kom den lika fort.
Dylan sneglade på mig; ”Vad i helv…”
”Äh på honom igen”, kontrade jag.

In i munnen med krypet igen. Den här gången smaskade Dylan som att han fått i sig en bit blodpudding. Men när han slappnade av; ”plopp”. Där på golvet stod han igen, den lille hjälten, sugen på mer.
Dylan började tappa modet och han tittade på mig; ”Asså…”
”Ge inte upp Dylan! Du är mycket större än honom”, sade jag faderligt.
”Storleken har ingen betydelse husse”
”Preaching to the choir Dylan, preaching to the choir. Men kom igen!”

Dylan gick sin väg.
Beväpnad med en spindels kryptonit, ihopknövlat toapapper, gjorde jag det Dylan inte kunde. Jag skickade krypet mot sin död via porslinexpressen.

Dylan är sur på mig nu. Men imorgon ska vi ha ett snack om hur förluster är en viktig del på vägen mot att bli en vinnare.

Erotisk musik

Efter att ha lagt upp klippet i mitt förra inlägg surfade jag vidare på fler videos med The Black Keys. I kommentatorsfältet nedanför videon till deras senaste singel, ”Gold on the ceiling”, hittade jag följande:

Fråga: ”Is it weird that I discovered this band by watching a porn with one of their songs in the background?”

Svar: ”This song gives me a boner… so I can see the connection.”

Kalla mig barnslig, men det där svaret är förjävla roligt.

Ljuva ungdom

Hur leker barn nuförtiden? Är det mest dator och tv-spel som gäller eller är det en fördom jag har?
Jag sitter nämligen och tänker tillbaka på min uppväxt och på hur underbart det var att bygga kojor, klättra i träd och palla morötter om nätterna. Gör man sånt längre?

Känslan är den att jag var ute mest hela tiden.
Jag förlorade fler par skor och stövlar på myren än jag kan räkna. Jag har slagit mig genom dumhet eller olycka så många gånger och jag minns allt med en sån innerlig värme. Även de riktigt idiotiska sakerna.

Jag minns när Patrik kastade en kniv på min fot när vi ville testa hur nära benet vi kunde kasta fast den i marken. Jag minns hur vi spenderade dagar med att bygga snökojor och jag minns när vi under en veckas tid totalförstörde en skrotbil nere vid garagen bara för att senare få reda på att den skulle rustas upp och säljas.
Vi var åtta år, satt på rad och fick en utskällning och en glasspinne.

Jag älskar också att av mina föräldrar få berättat sådant jag inte minns. Om den gången min kära vän Johannes var jävlig med mig och jag kom till min far och gnällde. ”Men ge igen för fan” var vad jag fick höra. Jag sänkte Johannes med ett slag på ögat.
Lika underbart är det att få berättat om mina föräldrars uppväxt. Om hur de lekte krig mellan svenskar och finskar med slangbella, pilbåge och luftgevär.

Det var en uppväxt med förfrusna händer, skrapsår och en ”tyck inte synd om dig själv”-anda som rustat mig för att kunna tackla livets alla motgångar.
Det var en uppväxt så händelserik och hur hårt jag än försöker kan jag inte finna en endaste sak som jag vill få gjort annorlunda.

Tanken på att dagens barn slösar bort den här dyrbara tiden inomhus framför en dator gör mig ordentligt sorgsen. Den här tiden innan tonåren och verkligheten slår till. Ge er ut och skaffa er lite skinn på näsan.

Kanske oroar jag mig i onödan. Kanske är min bild av dagens barn bara en dum fördom.

Jag hoppas verkligen att jag har fel.