Zimbabweresan 2015 började med en övernattning i Dubai efter en lång flygning. Vi fick i Dubai känna på den tropiska värmen då det mitt i natten var 35 grader varmt kombinerat med en mycket hög luftfuktighet. Det kändes som att gå in i en bastu då vi gick ut från flygplatsen.

På söndagkväll landade vi i Harare som är Zimbabwes huvudstad. Det tog ett tag innan våra visum blev klara. Efter att ha checkat in på hotellet kunde vi höra musik från hotellets bar. Det var ett band som spelade Afrikansk musik samtidigt som vi kunde se på mycket skickliga dansare. Jag blir glad av att höra Afrikans musik.

På måndag morgon åkte vi ut till Association of women´s club i Harare, det var mycket trevligt att återse utbildningscentret som jag hade förmånen att besöka i oktober 2013. Mycket var sig likt. Vi fick åter igen ett mycket varmt och vänligt mottagande där man hälsade vänligt, dansade, sjöng kraftfulla sånger och bad böner. Efter det att vi hade presenterat oss för varandra startade Henrik Bristav med att ge en tillbakablick från vårat tidigare besök. Jag fortsatte efter lunch med att prata om demokrati. Vi gick igenom hur demokratiska processer fungerar. Vi gick igenom vilka styrkor, svagheter, möjligheter och hot som vi kan se. Samt var vi vill vara om fem år. Det som vi i Sverige tar för givet är ingen självklarhet i Zimbabwe. Vi delade även ut fem vattenrenare och fem bärbara datorer som vi har fått med oss från Sverige.

Under tisdagen pratade Mea och Meherana om jämställdhet, härskartekniker och S-kvinnors historia. Grupparbeten med rollspel genomfördes.

Under onsdagen genomfördes en mycket uppskattad genomgång av det hållbara framtida samhället av Henrik och Maria från Umeå Energi. Henrik visade hur man kan bygga en spis utomhus endast med hjälp av återanvända tegelstenar, då man lagar mat över öppen eld kan detta spara en hel del ved. Umeå Energi delade även ut lampor som drivs av solceller.

Under torsdagen pratade jag om folkhälsa. Sedan tog vi vid lunchtid farväl av de mycket vänliga och färgstarka kvinnorna. Vi besökte under eftermiddagen en lejonpark några mil utanför Harare. Det var mäktigt att se lejon och andra afrikanska djur på nära håll. Det är mycket vackert i Zimbabwe man kan se chakarandaträd som blommar i blålila färger i oktober. Man kan även se balansstenar, det ser nästan overkligt ut då man ser stora stenblock som ser ut att hänga i lufter utan att falla ner. Detta har uppstått genom mycket lång tids nednötning av berg. Det förkommer inte heller några jordbävningar i dessa delar av Afrika.

Vi avslutade kvällen med en mycket god middag där vi passade på att tacka Owe för hans helt fantastiska arbete. När vi återkom till hotellet spelades glad Zimbabwemusik. Vi stannade och lyssnade, efter ett tag var vi själva uppe och dansade tillsammans. Människorna är mycket vänliga och glada. De ville att vi skulle sjunga och dansa tillsammans.

Tidigt på fredag morgon tog vi bussen till Bulawayo, en resa på cirka sex timmar. När vi kom fram till hotellet i Bulawayo kunde vi svalka oss i den pool som finns på hotellet som vi bor på.

Lördagen ägnade vi åt att besöka Matopos nationalpark där man bland annat kan se noshörningar. Vår guide för dagen hämtade oss på morgonen i en stor öppen jepp. Vi när vi kom fram till Matopos av de vakter som patrullerar området höra att de nyligen hade sett noshörningar. Vi åkte direkt till platsen och hade tur då vi kunde se två fullvuxna noshörningar som tillsammans med sin unge låg och vilade sig. Vidare besökte vi en marknad där de sålde hantverk som var tillverkade av trä, sten och tyg.

Under söndagen startade vi utbildningen av en ny grupp kvinnor från AWC. Den här gången tog presentationen längre tid än i Harare. Alla berättade vad de arbetade med, deras ursprung samt hur mycket organisationen AWC betyder för utsatta kvinnor.

/Dennis Larsson

Oppositionen representerar inte det syriska folket

Oppositionen representerar inte det syriska folket.

Titta gärna på TV4-nyheterna imorgon på de regionala nyheterna där jag kommer tala om Syrien i ett kort reportage.

En sak som står klart efter 17 månader av oroligheter i Syrien är att den anti-Assad opposition som existerar inte är enig och de representerar verkligen inte det syriska folket. I Turkiet sitter representanter från SNR, syriska nationella rådet och i Syrien krigar den så kallade fria syriska armén mot Baathpartiets och Assads regimtrupper. Jag tänkte börja med att förklara vilka som står bakom SNR.

SNR bildades officiellt under början av oroligheterna i Syrien under 2011. SNR har dock inofficiellt existerat längre än så. SNR består av exil-syrier som antingen flytt Syrien eller blivit utvisade. De som blivit utvisade har en minst sagt ambivalent bakgrund. Ett antal av de utvisade exil-syrierna som är medlemmar i SNR har suttit i den syriska regimen och blivit utvisade på grund av diverse olika saker som exempelvis korruption och andra tvivelaktigheter. Enligt en av mina källor, som har god insyn i SNR, så har rådet flera olika mäktiga exil-syrier som styr bakom kulisserna, men som officiellt inte är medlemmar. En av dem är Rifaat Al-Assad. Denne Rifaat har jag skrivit om i tidigare inlägg, men för att fräscha upp ert minne så kan jag förklara ännu en gång att han efter två kuppförsök mot hans bror Hafez Al-Assad, dåvarande presidenten i Syrien, blev utvisad och har sedan 90-talet levt i exil i Frankrike.

Rifaat Al-Assads vision var att utropa en självständig alawitisk stat.
Efter den brittiska tidningen, The Guardians avslöjande om att ett flertal av SNR:s permanenta medlemmar arbetar som lobbyister åt bland annat USA har bilden bara blivit tydligare. Om vi börjar med den syriska kvinnan Bassma Kodmanis roll. Hon är en av de SNR-talespersonerna som synts mest under dessa 17 månader. Kodmani har under det senaste året varit exklusivt inbjuden till Bilderberggruppens möten om Syrien. Kodmani är dessutom en permanent medlem i Ford Foundation och amerikanska utrikespolitiska tankesmedjan CFR, Council on Foregin Relations. Dessutom har hon varit en av de starkaste rösterna för en militär intervention i Syrien, samt hyllat Israel och dess ockupationspolitik.

Vi fortsätter sedan med Radwan Ziadeh. Denne Ziadeh är starkt ansluten till Washington finansierade USIP, US Institute of Peace. USIP låter som en bra organisation, men har en historia bakom sig som skrämmer. Till att börja med så är presidenten för USIP Richard Solomon som var rådgivare åt Henry Kissinger, som kritiserades hårt av exempelvis Olof Palme för dennes direkta order om Hanoi-bombningarna. Ziadeh och Solomon står väldigt nära varandra. Ziadeh var en av de första som krävde en militär intervention i Syrien. Han, tillsammans med bland annat förre CIA chefen James Woosley och chefen för Pentagons Syrien-Iran sektion, Elizabeth Cheney skrev ett brev direkt till Barack Obama att det nu var det dags att gå in militärt i Syrien.

Vi fortsätter med Najib Ghadbian som enligt Wall Street Journal var den första förhandlaren mellan den amerikanska regeringen och SNR. Den första kontakten skedde redan 2005, alltså innan SNR var en officiell grupp och långt innan oroligheterna i Syrien startade. När oroligheterna startade blev Ghadbian en av de mest inflytelserikaste personerna i SNR och inte nog med det, så utnämndes han till rådgivare för SCPSS, Syrian Center for Politicial and Strategic Studies. SCPSS är Washington-grundat och en av de officiella grundarna är Radwan Ziadeh.

Även om det finns ännu fler politiska spelare som är värd att nämna kommer jag ändock bara ta upp en sista person och det är den svenska medborgaren Abdulbaset Sieda. Sieda blev utnämnd som ordförande för SNR. Denna Sieda var ingen större maktperson innan han tog över ordförandeklubban och var således ett utmärkt val för SNR. Att Sieda dessutom tillhör den kurdiska minoriteten i Syrien gjorde att utnämningen var taktiskt planerad. I själva verket, enligt mina källor i SNR och med insyn i SNR, så har han väldigt lite makt och används mer som en marionett. Sieda uppges dock inte han några problem med detta, då han själv har ett särintresse av att den syriska regimen faller. Sieda har skrivit ett flertal böcker om kurderna i Mellanöstern med fokus på Syrien. Det är väl känt att han tidigare propagerat för ett självständigt Kurdistan. Faller den syriska regimen är risken stor att Syrien uppdelas i flera olika etniska territorier. Läs gärna bland de första inläggen jag skrivit så kommer ni se ett mönster med Frankrikes ockupation och vision om att dela upp Syrien i mindre stater och det nuvarande tankesättet som bland annat Abudlbaset Sieda och
Rifaat Al-Assad har. Lägg därtill att det finns sunnimuslimska salafister i den fria syriska armén som också har sådana visioner om Syrien. Baathpartiets fall i Syrien är hela Syriens fall.

Varken Sieda, Ghadbian, Ziadeh eller Kodmani har något folkligt stöd i Syrien och därför är det helt osannolikt, att även om den syriska regimen faller, så kommer inte dessa kunna hålla makten i landet. Majoriteten i Syrien vill inte ha någon minoritetsuppdelning. Majoriteten i Syrien vill heller inte ha ett fredsavtal med Israel om inte eftergifter ges i form av Golanhöjderna och Palestinas självständighet. Och framförallt; Majoriteten i Syrien vill inte ha USA-inblandning i landet, som konsekvensen skulle vara om dessa personer kom till makten. Syrierna är väl medvetna om vad som hänt med Afghanistan och Irak efter USA:s inblandning. Demokrati uppnåddes inte och dessa länder backade decennier i utveckling, samt att ländernas naturresurser exploaterades i USA:s vinning. Inget gott kan komma ur NSR, som inte ens har presenterat någon form av politiskt program för Syrien. Det enda detta påhitt till råd har kommit fram till är Bashar Al-Assads avgång. Baathpartiet står inte och faller med Bashar Al-Assad.

Nästa inlägg: Den fria syriska armén

Den syriska korruptionen

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=109&artikel=5221669
—-
Den syriska korruptionen

Ett av de största problemen Syrien har haft de senaste decennierna är den utbredda korruptionen i landet. Korruptionen existerar i den innersta politiska toppen, till den civila arbetaren i den offentliga sektorn. Om vi börjar i den politiska toppen, så har i princip varenda politiker gjort sig förmögen på grund av korruption. Under förra presidenten Hafez Al-Assads tid var korruptionen nedtystad, men uppenbar. Al-Assad familjen gick från att vara fattiga bönder till att i maktställning bli extremt förmögna. Detta var inget unikt för just Al-Assad familjen, utan ett flertal andra familjer som stödde Hafez Al-Assads väg till makten gick samma väg.

När Bashar Al-Assad kom till makten försökte denne att minska korruptionen i landet. Detta tilltag uppskattades inte och den nye presidenten skapade sig snabbt mäktiga fiender som tidigare hade stött fadern Hafez Al-Assad. Bashar Al-Assad tillsatte en anti-korruptionsgrupp som bland annat skulle bevaka den politiska eliten. Problemet var att denna anti-korruptionsgrupp var lika korrumperade som hela den politiska eliten. Pengarna som den politiska eliten tidigare hade snott åt sig tog nu statsmännen i anti-korruptionsgruppen. När detta blev alltmer tydligt upplöstes denna grupp och reaktionen var att Bashar Al-Assad ännu en gång skapat sig mäktiga fiender. Presidenten hade alltså på kort tid fått många emot sig. Dessa nyskapade fiender vågade inte höja rösten mot Bashar Al-Assad, utan de började på andra sätt att försöka försvaga hans maktställning. I hemlighet inleddes kollaborationer med oppositionella exil-syrier och bland annat Syriens svurna fiende Saudiarabien. Reaktionen av dessa kollaborationer är vad vi nu ser hända i Syrien. Ett flertal av avhoppen från Al-Assads regering var pressade under tiden anti-korruptionsgruppen existerade.

Premiärministern Riyad Hijab är det tydligaste exemplet. Denne Riyad Hijab var tidigare jordbruksminister och skapade sin förmögenhet genom utpressning, hot mot bönder och korruption. Detta är väl känt i Syrien och när han tillsattes som ny premiärminister var det många i Syrien som reagerade starkt. Riyad Hijab är starkt ogillad speciellt av Syriens bönder och arbetareklass. Hans avhopp kom inte som någon överraskning för civilbefolkningen i Syrien. Det som dock överraskar civilbefolkningen är Bashar Al-Assads blindhet och sinneslöshet att utnämna någon som Riyad Hijab som premiärminister. Vad som står klart är att Riyad Hijab blev sparkad innan han flydde till Jordanien. Vad som dock inte går att förstå är varför regimen lät honom att fly när de hade fått uppgifter om hans hemliga samarbete med Saudiarabien och de oppositionella rebellerna.

Media har förklarat Riyad Hijabs avhopp som ett bevis på en krackelerande regim. Detta vill jag bestrida. Det man måste komma ihåg är att Baathpartiet hade två miljoner inträdesansökningar till partiet precis innan oroligheterna startade. Utöver dessa två miljoner, så finns mycket troligt lika många medlemmar. Anledningen till detta är många. En av anledningarna är att det finns många i Syrien som är politiskt intresserade och vill förändra det syriska samhället och det enda sättet att göra det är att ansluta sig till det styrande partiet. En annan anledning är att man som politiker har förmåner som exempelvis att rättsväsendet blundar för korruption. En tredje anledning och kanske den centralaste är att många syrier delar Baathpartiets grundläggande ideologi. Varför tar jag upp detta i samband med Riyad Hijabs avhopp? Jo, för att även om denne korrupte Riyad Hijab har flytt landet och anslutit sig till oppositionen, så finns det många som varken kommer sakna honom och dessutom nu ser sin chans att komma närmare makten.

I början av detta inlägg förklarade jag att även den civila arbetareklassen ägnar sig åt korruption och maktspel. En av de första sakerna jag fick höra när jag anlände till Syrien var: ”I Syrien går allt att köpa för pengar”. Det var en säkerhetsansvarig på flygplatsen som förklarade detta för mig. Han ville att jag skulle muta honom för den hjälp han erbjöd. Det han inte visste var att jag kände säkerhetschefen. När jag tog upp detta med säkerhetschefen, så förklarade han bara att jag skulle glömma att jag hörde detta. Alltså från partitoppen till säkerhetschefen på flygplatsen till en enkel offentlig anställd säkerhetspolis.

Det finns ett flertal andra exempel. Under min vistelse träffade jag en av mina kusiner som hade ett sommarvikariat på en tobaksfabrik. I denna tobaksfabrik fanns det massivs med olika självutnämnda chefer som bossade över varandra. Dessa självutnämnda chefer hade kontakter och därför kunde de bete sig precis som de ville. Vissa av dessa självutnämnda chefer kom på morgonen och stämplade in för att sedan åka hem igen. De som inte hade dessa kontakter, som exempelvis min kusin, fick alltså göra dubbelt arbete. Min kusins månadslön var 9000 syriska pund, cirka 1000 kronor. Dessa personer som ”arbetade” med honom och nyttjade sina kontakter hade en månadslön på 15000 syriska pund, det vill säga dubbelt så mycket. Dessutom arbetade de inte ens.

Korruption i Syrien existerar alltså inte bara i den politiska toppen, utan i hela samhället och är ett enormt stort problem. Detta är alltså allmänt accepterat beteende och tär på samhället i stora mått. När jag talade med syrier om detta så förklarade de att ”oasta”, dvs. det syriska namnet på vad vi skulle kalla korruption är ”bra”, i den bemärkelsen att om man känner någon som känner någon så får man alltid hjälp. Det är alltså ett otroligt blint sätt att nyttja kontakter, med fullständig oförståelse för samhällskonsekvenserna. När sjukhus, skolor och andra offentliga byggnader ska byggas tar exempelvis tjänstemännen oftast 35-40 % av skattepengarna i egen ficka och ingen reagerar. Detta bevisar än en gång att syrierna inte är demokratiskt medvetna för att skapa en rättvis demokrati i landet. Medvetenheten kan inte tvingas fram, utan måste ta sin tid att utvecklas. Denna utveckling kommer inte att ske under dessa svåra omständigheter som råder. Snarare är det så att korruptionen tilltagit alltmer i dessa svåra tider. Hur har Saudiarabien och Qatar kunnat smuggla in så mycket vapen in i Syrien till rebellerna? Med största sannolikhet är det genom korruption dessa enorma mängder vapen har kunnat smugglas in. Tullen mutas och får mer pengar än vad de har i månadslön. Lättförtjänta pengar, men det är nu konsekvenserna av detta beteende alltså har uppenbarat sig.

Tillbaka i Sverige

Efter en turbulent, spännande, oviss och oförglömlig vistelse och hemresa i Syrien är det nu dags att sammanfatta min bild av landet. Detta kommer att ske i olika inlägg under denna vecka och nästa vecka, samt ett reportage i Sveriges Radio imorgon 08.00 på P4 (mest sannolikt). Ni som följt tidningarna har sett att både Expressen och Aftonbladet skrivit om mig också och det kan möjligtvis hända att det kommer fler artiklar i framtiden. Idag tänker jag bara presentera de artiklar publicerade om mig och den korta intervjun Sveriges Radio gjorde med mig för att sedan imorgon kicka i gång på allvar med både reportage och inlägg.

Imorgon: Den syriska korruptionen

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article15188225.ab
http://www.expressen.se/nyheter/svenskar-fast-i-syrien-efter-eu-sanktioner/
http://www.expressen.se/nyheter/en-lattnad-att-landa-pa-arlanda/
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=109&artikel=5219273

Människor med hjärta och överheter utan.

Människor med hjärta och överheter utan.

Jag vill börja med att tacka den syriska personalen på flygplatsen, den syriska lokalbefolkningen och den syriska militären för den hjälp de gav oss, även om denna djupa tacksamhet de förtjänar inte lär uppmärksammas eller nås fram som den borde göra. Jag vill också tacka mina två medresenärer för den fantastiska hjälpen de givit mig.

Jag började min resa till Damaskus tidig morgon den 30 juli från Latakia. En släkting till mig körde mig från Latakia till Damaskus. Innan bilresan till Damaskus hade vi försökt få en klar bild över hur bilvägen till huvudstaden var. För att ta sig till Damaskus från Latakia måste man köra förbi städerna Homs och Hama och dessutom några av Damaskus oroliga förorter. Den bild vi fick var att vägen inte längre stördes av oroligheter och att trafiklinjerna återgått till det normala. Många förklarade dock för oss att vi skulle undvika att köra under nattetid. Mellan Latakia och Tartus visste vi att vägen inte skulle vara några problem och om problem skulle uppstå, så skulle det vara vägen mellan Homs och Damaskus. Den syriska militären hade upprättat flera checkpoints för att vapensmuggling till olika städer skulle stoppas. Vid varje checkpoint, så var militären otroligt vänliga och ursäktade sig att de uppehållit oss. Efter cirka 5 timmars bilresande var vi äntligen framme och förvånad som jag var hade jag inte hört en enda skottlossning eller explosion under vägen. Den syriska militären har verkligen tagit kontroll över många tidigare riskområden.

Väl på flygplatsen möttes vi upp av samma säkerhetsvakt som hjälpte mig vid ankomsten till Syrien. Han förklarade att flygresan till Stockholm inte var inställd och att den skulle gå som vanligt. Efter säkerhetskontrollerna satte vi oss och drack kaffe i väntan på flygresan. När vi satt och drack kaffe märkte jag att jag kände igen två personer som flög till Syrien tillsammans med mig. Det var en mor och hennes son. Vi hade suttit på flyget tillsammans och sonen hade förklarat glatt att han skulle till Syrien för att gifta sig. Vi hälsade nu på varandra och sonen var nu lyckligt gift och förklarade att han hoppades att hans fru skulle få flyga till Sverige inom en snar framtid, så fort papperna i Sverige var klara. Efter en stund checkade vi in tillsammans och satt nu i väntrummet för att flyga till Sverige. Sonen berättade om bröllopet och vi skämtade, ironiskt nog, om att planet skulle bli inställt.
Fem minuter innan planerad avgång hade alla i väntrummet ställt sig redo för att borda planet när en säkerhetspolis helt plötsligt ber alla resenärer till Stockholm att följa med honom. Fortfarande visste vi inte att EU sanktionerna trätt i kraft. Väl utanför väntrummet spekulerade vissa i att vi skulle få åka ett eget plan direkt till Sverige, istället för att mellanlanda i Kamishli. När beskedet dock kom att EU valt att stoppa alla resor till och från Syrien blev det först en iskall tystnad bland resenärerna, som sedan följdes av ett kaos. Vissa grät för att de tyckte Sverige visade än en gång bevis på att invandrare som är svenska medborgare är andra klassens medborgare. Andra bombarderade den syriska flygpersonalen med frågor om hur alla skulle ta sig hem. Stämningen var kaotisk. Den syriska flygpersonalen lyckades dock lugna ned alla och tog otroligt väl hand om oss.

Själv var jag chockad och upprörd över det svar jag hade fått av UD tidigare under vistelsen i Syrien. Jag var medveten om att EU hade diskuterat dessa sanktioner, men fått förklaringen att ingenting hade trätt i kraft. Att få veta detta fem minuter innan avgång är en skam. UD vägrade dessutom att stå till förfogande och svaret var i princip att vi fick skylla oss själva eftersom de avrått resor till Syrien. Det UD kunde ha gjort var att hjälpa alla de strandsatta resenärer att hitta flyg tillbaka till Sverige, utan för den delen betala för resorna.

Till att börja med, så har UD rätt i att de tidigare avrått resor till Syrien på grund av oroligheterna, vilket i sig är förståeligt. Vad UD däremot inte har gjort är att underrätta oss i Syrien om att sanktionerna skulle träda i kraft. 5 minuter innan avgång är en käftsmäll som heter duga. Dessutom hade ingen av oss resenärer drabbats i oroligheterna i landet, utan detta som skedde var en yttre påverkan som inte har med själva oroligheterna och konflikten i Syrien att göra. När UD säger att de avrått resor på grund av oroligheterna och när vi sedan får flygavgången inställd på grund av yttre påverkan bör ett väl fungerande Utrikesdepartement, istället för att lägga skulden på resenärerna, ta sitt ansvar och hjälpa sina medborgare. Det hade varit en helt annan sak om vi hade varit föremål för ett bombattentat och UD hade sagt att de faktiskt avrått resor till landet.

Problemen stannade inte där. Jag har tidigare förklarat att mitt Visa kreditkort inte fungerar på grund av andra EU sanktioner som gjorts tidigare. Detta innebar kort att jag stod utan pengar, utan möjlighet att ta mig till Latakia och i princip helt handlingsförlamad. Säkerhetspolisen som hjälpt mig tidigare var snabbt på plats och assisterade mig med papper som skulle skrivas under. Jag bad honom att hjälpa de två medresenärerna jag tidigare talat om. För den hjälp jag gav dem, gav de mig hela deras hjärtan. De förklarade att de skulle betala allt jag behövde, det vill säga hotellrum, mat och förhoppningsvis hemresa också och att jag sedan kunde betala tillbaka dem i Stockholm.
Medmänsklighet som i ord inte går att beskriva. Min vän, säkerhetsvakten hjälpte oss sedan att få en taxi och vi begav oss till ett hotell i centrala Damaskus. Innan vi skulle svänga av från flygplatsen stannade vi vid en checkpoint, där militären vrålade att vi skulle ta en annan väg för att de fått uppgifter om att vi resenärer hade hotats av rebeller. När vi äntligen anlände till hotellet blev vi ombedda att inte gå ut och endast stanna på hotellet på grund av den existerande hotbilden.

Efter hela denna röra satt vi sedan på taket till hotellet och försökte förstå vad som egentligen hade hänt. Vi kände oss lurade och svikna och så känner vi fortfarande. Den 31 juli, dagen efter kaoset, fick vi sedan hjälp av den tidigare flygplatschefen att ordna hemresa. Vi bokade flyg till Dubai och sedan därifrån till London. Lokalbefolkningen har försökt hjälpa till så mycket de kan på olika sätt och militären har alltså varit vårt beskydd. Vi har blivit otroligt väl omhändertagna och medan svenska UD ignorerat oss, så öppnade Syrien sina armar för oss. Klockan 17.00 den 1 augusti sitter vi förhoppningsvis på ett plan till Dubai.

Jag vill ta denna stund och kritisera dessa EU sanktioner. Det är fullständigt obegripligt att införa sådana sanktioner när EU mycket väl vet att det finns Europeiska medborgare i Syrien. Om nu EU med iver tycker att sådana sanktioner på något sätt skulle sätta press på regimen, så kunde de väl till att börja sanktionera att inga flygavgångar med resenärer till Syrien skulle införas. När man sedan tagit hem sina medborgare, sanktionerna att inga flygavgångar från Syrien får avgå. Enligt min mening är detta ännu ett desperat försök att sänka regimen, då det är uppenbart att inga sanktioner fått den syriska regimen att vika sig, och regimen kommer inte vika sig heller. Varför göra det när majoriteten av befolkningen stöder dem? Jag har tidigare skrivit om syriernas djupa medvetenhet kring vad som fått priserna att öka exempelvis och rebellernas attackera på elnäten runtom i landet.

Aftonbladet och Expressen var väldigt snabba att skriva om denna händelse och det ska de ha beröm för. Detta bör uppmärkammas och kritiseras. Detta är en skamfläck som UD, samt EU kommer att få bära med sig under lång tid. Och detta är precis vad jag menade under mitt inlägg ”Sista veckan (?)”. Att det sedan finns svenskar som tycker att vi, svensk-syrier som är här, inte alls är svenskar späder bara på den uppenbara främlingsfientlighet som råder i Sverige. Än en gång bevisas det att hur mycket man än försöker göra rätt för sig i Sverige, så kommer det alltid finnas personer som avskyr oss invandrare. 21 år i Sverige och fortfarande en främling. Studier, politisk aktivitet, arbete och engagemang i ideell verksamhet betyder ingenting för vissa. Likaså min medresenärs framgångsrika företagande i Sverige. Sedan att vissa tycker att vi inte är kloka att resa till Syrien på grund av rådande omständigheter är också ute och trampar trehjuling. Vi har inte blivit drabbade av konflikten i Syrien och vi är inte drabbade av konflikten i Syrien. Vi är drabbade av yttre påverkan och en oförståelig ignorans och arrogans från bland annat det svenska utrikesdepartementet.

Situationen i Syrien är inte lika orolig som den mediabild som ges.

Hur förändrar man ett samhälle?

Ett samhälle förändras undermedvetet genom tid. Samhällen genomgår dock också medvetna förändringar genom exempelvis revolutioner i olika slag. Revolutioner ter sig olika beroende på det nuvarande samhällets situation. I Frankrike krävdes en väpnad revolt i form av franska revolutionen. I Sverige höjdes de fackliga- och socialdemokratiska rösterna mot den borgerliga hegemonin på ett annat sätt än i Frankrike. Nutidens revolutioner har även dessa skiljt sig från varandra. Egypten blev världens centrum i form av ockupationen av Tahrir torget där folket krävde förändring. I Syrien är en väpnad konflikt likt franska revolutionen reaktionen.

Även om revolutioner sker, så skiljer sig folkets vilja från maktens mäns vilja. Jag väljer att skriva maktens män för kvinnan har genom historien varit förtryckt av mannen, även om jag vill inflika att franska revolutionen inte skulle varit en lyckad revolution om det inte vore för de franska kvinnorna. Efter franska revolutionen tog dock män makten från män. I Egypten vann fundamentalistiska Muslimska Brödraskapet makten, även om de inte var delaktiga i själva revolutionen. Maktens män tog makten och folkets revolution bestals. Vissa vill kalla presidentvalet i Egypten för demokratisk, även fast det finns bevis på att hot och trakasserier förekommit över hela landet.

I Syrien har ett väpnat uppror skakat hela landet. I Egypten tog fundamentalister makten. I Syrien är det fundamentalister som gör väpnat uppror. Om det existerade ett folkligt uppror mot den syriska regimen likt den i Egypten hade Umauyyin torget i Damaskus likt Tahrir ockuperats. Nu är det istället väpnade fundamentalistiska rebeller, stödda av bland annat Saudiarabien och USA, som försöker ta makten. Försök svara på denna fråga: Hur skulle en regim med dessa rebeller accepteras av en framtida syrisk militärmakt? Alternativet med dessa rebeller vid makten skulle vara att Syrien inte skulle ha någon militär. Det skulle ändock vara ett återstående problem med att framförallt minoritetsgrupperna aldrig skulle acceptera en fundamentalistisk regim. De jag talar med säger; Hellre en totalitär sekulär regim än en totalitär fundamentalistisk regim. Revolutioner ter sig alltså på olika sätt beroende på samhällets konstruktion. Jag vill ta en stund och tala om den tysta revolutionen, som jag alltid föredrar före väpnade konflikter och massiva folkliga samlingar på olika torg, där det är oklart vilka som slutligen får makten.

I Latakia finns ett speciellt bibliotek grundat av en engelsman som har varit bosatt i Syrien i fem år. Detta bibliotek har endast litteratur på engelska och all litteratur importeras från Storbritannien. Här kan lokalbefolkningen köpa Harry Potter böckerna, Twilight böckerna eller exempelvis den bok jag köpte till min kusin, The tragedy life of Peter Cook. Det finns böcker om den franska revolutionen, om revolutionen i Storbritannien etc. Detta bibliotek är inte bara ett bibliotek, utan en samlingsplats för åsiktstänkande.

Hur förändrar man ett samhälle genom litteraturen? Genom litteratur man aldrig annars skulle komma kontakt med tidigare får sinnena att öppnas, oavsett om det är om Harry Potters äventyr eller Peter Cooks liv. Genom litteratur så öppnas inte bara sinnena, utan man lär sig om andra samhällen, om författarens syn på det samhälle denne levt eller lever i och hur saker och ting kan förändras. Genom litteratur förändras ett samhälle.
Ett medvetet folk kan ställa krav. Ett medvetet folk skapar folkrörelser. Folkrörelser är grunden till lyckade folkliga revolutioner. Denne engelsmans tanke när han flyttade till Syrien var varken att skapa en folkrörelse eller en revolution. Dock är det reaktionen av hans fantastiska initiativ. Folket börjar tänka på hur deras samhälle kan förändras till det bättre.

Jag har i flera inlägg kritiserat västvärldens sätt att bemöta krisen i Syrien. I västvärlden har man kommit långt på många platser när det kommer demokrati, mänskliga rättigheter och framförallt kvinnans rätt i samhället, även om man ändock har långt kvar. Dessa sensmoraler bör implementeras på länder, som ännu inte kommit så långt, genom exempelvis litteraturens väg. Du kan aldrig tvinga ett ännu omedvetet folk tänka demokratiskt och lämna de kulturella synsätten över en natt. Den franska revolutionen började inte och tog inte slut över en natt. Den socialdemokratiska- och fackliga rörelsens kamp i Sverige tog tid. Det krävs alltså att man ger det syriska folket tid att skapa sin egen form av demokrati och sluta att göda de fundamentalistiska krafterna i landet. Det krävs att man stöder den demokratiska utvecklingen genom exempelvis litteratur, precis som denne engelsman undermedvetet gör.

Det syriska folket förtjänar demokrati. Det syriska folket förtjänar därav stöttning för att nå den demokratiska medvetenheten. Dit har man ännu inte nått och dit kommer man inte att nå med fundamentalister som gör anspråk på makten. Att kräva president Bashar Al-Assads avgång löser ingenting, utan detta skulle enbart skapa ett våldsamt sekteristiskt våld. När Bashar Al-Assads tid är slut är när det syriska folket bestämmer det. Inte när västvärlden bestämmer det. Västvärldens höjda röster om presidentens avgång och sanktioner som endast drabbat folket har enbart givit honom mer stöd och större anledning att inte avgå.

En sak det syriska folket har en stark medvetenhet för är att de extremt stigande priserna inte är regimens fel, utan västvärldens sanktioners fel. Säg mig; Vems sida skulle du stå på när gastuberna till köken är så dyra att vissa gör upp en eld för att laga mat? Vems sida skulle du stå på när rebellernas attacker på kraftnäten gjort att det är minst tre timmars elavbrott varje dag? Vems sida skulle du stå på när den lön du får varje månad, som tidigare räckte och blev över, knappt räcker till mat?

Det som får avsluta den kanske sista texten från Syrien är från en taxichaufför som sade till mig: Vi vill ha demokratiska lösningar, men landets bästa går först.

Fortfarande oklart kring hemresan. Landets bästa går först.

Sista veckan (?)

Det är en vecka att minnas, minst sagt. Det började med att min morfar gick bort, 92 år gammal. Må han vila i frid. Veckan fortsatte sedan med att EU bestämt sig för att göra fler sanktioner mot Syrien, vilket direkt drabbar mig som resenärer. Till att börja med så är mina tillgångar i Sverige ”frysta”, vilket kort innebär att mitt Visa kreditkort inte fungerar längre. Inte nog med det, så har EU beslutat att alla flygavgångar till och från Syrien ska stoppas, enligt ett flertal arabiska tvkanaler. När detta ska ske är oklart. Enligt det syriska flygbolaget jag åker med så är min hemresa i riskzonen. Detta innebär att de pengar jag har kvar i Euro och Syriska pund förmodligen inte kommer att räcka till i en eventuell längre vistelse i landet. Tidigare har jag skrivit om att Svenska Ambassaden i Syrien flyttat sin verksamhet till Amman, Jordanien, så att på något sätt få tag i någon som kan hjälpa till är i stort sett omöjligt. Jag kommer ändock resa till Damaskus den 29nde i hopp om att min resa till Stockholm blir av. Min resa till Damaskus är med flyg. Skulle jag dock behöva stanna längre, så innebär det att jag antingen måste stanna i Damaskus, en huvudstad där krigsscener fortfarande utspelar sig, även om militären har gjort framsteg, eller försöka ta mig till Latakia igen. För att ta mig till Latakia så finns det bara ett alternativ och det är buss, eftersom det inte finns flygplatser lediga. Bussresan till Latakia går igenom städer som Homs och Hama. Efter de inlägg jag skrivit om dessa städer och den massmediala fokus som existerat på dessa städer behöver de ingen närmare presentation.

Det som är intressant med hela situationen är att när jag satt på min morfars begravning, så slog det mig att det egentligen kvittar om jag åker nu eller om en månad. Anledningen är att jag inte på något sätt känner mig lika ”hemma” i Sverige som här, även fast jag nu bott 21 av mina 24 år i Sverige. Faktum är att oavsett hur mycket jag försöker göra rätt för mig, så är jag fortfarande betraktad som en främling i Sverige. Det finns säkerligen vänner och bekanta som läser detta och blir förvånande och till och med chockade när de läser detta, men på samma gång har detta blivit tydligare och tydligare för varje år. Men samtidigt; Kan ni tänka er att jag blivit nekad jobb på grund av mitt namn? Kan ni tänka er att det typiska snacket om ”vi-och-dom” dvs. ”invandrare-mot-svenskar-men-jag menar-ju-inte-dig-såklart” är tröttsamt? Kan ni tänka er att hela tiden behöva försöka överbevisa alla, genom dubbelt så mycket slit, för att känna sig uppskattad? Kan ni tänka er att jag fortfarande ibland får höra uttrycket ”turk”, även fast jag är arab? Eller den klassiska; Du skyller allt på judar. Du är alltså antisemit, vilket jag för något inlägg fick skrivet till mig igen. Detta trots att jag är för en delad tvåstatslösning mellan Israel och Palestina, dock med en israelisk eftergift till Syrien. Syriska Golanhöjderna ska en vacker dag befrias från ockupation. Antisionism är inte antisemitism.

Tro inte att jag är bitter. Tro icke heller att där jag är just nu är ett Utopia, långt ifrån. Det är bara att jag känner mig som vilken annan människa som helst när jag är här. När det kommer till främlings- och invandrarfientlighet toppar Sverige tyvärr över Syrien, vilket är konstigt på tanke på vilket fantastiskt land Sverige är när det kommer till andra saker, där Syrien säkert har 50 år kvar innan de når.

När det kommer till det enkla folket på gatan har det skapats ett enande mot våldet rebellerna skapat. Den bild jag givit och jag fortsätter ge skulle majoriteten av syrierna hålla med om. Detta enande har inneburit att speciellt kristna och alawiter kommit närmare varandra än någonsin. Detta har inneburit att sunnimuslimerna som ställt sig mot de salafistiska rebellerna hyllats av just minoritetsgrupperna. Talar vi om folkrörelse, så är det ju detta som är konceptet, dock med största sannolikhet inte som västvärlden hade hoppats på. Det är enkelt att säga att oavsett religion, så är vi alla araber och därav anledningen till att jag känner mig mer hemma här i Syrien. Så enkelt är det inte. Sverige har inte en sådan religiös anknytning längre så att svenskar helt hundra procent ska förstå konflikterna religionsinriktningar kan skapa. När västvärlden dessutom anspelar på dessa konflikter mellan religionsinriktningar, så skapar man ännu mer våld. Hur anspelar man? En ”demokrati”-stämpel på den fria syriska armén som endast består av sunnimuslimska salafister är bekräftelse nog. Det är minoriteterna som tar mest stryk och västvärlden låter detta fortsätta.

Det som är lite synd med hela denna soppa är bara att den sommarskola i Nordmaling som jag lovat ABF att stå till förfogande för är i riskzonen. Det är tur att mina kamrater är duktiga och lär göra ett superjobb med eller utan mig. Nästa gång ni hör något från mig är när jag förhoppningsvis får möjlighet att intervjua ägaren bakom det enda bibliotek i Latakia som endast har fokus på brittisk litteratur. Ägaren är från Manchester, Storbritannien och talar inte arabiska, men har bott här i Syrien i fem år. Hur förändrar man ett samhälle genom litteraturen? EU, det kanske är den vägen ni borde välja istället för att trycka ned det syriska folket som ni gör. Det är banne mig ingen i den syriska regeringen som går hungrig. Det är banne mig inte av dem som har drabbats av chockhöjda priser. Era sanktioner som skulle väcka det syriska folket mot regimen har endast skapat ett större avsky för väst.

One of the companies affected by the ban will be Syria’s national carrier, Syrian Air. Though barred from serving EU market, Syrian Air’s plans will be able to fly through European airspace and make emergency stops.

http://www.europeanvoice.com/article/2012/july/eu-tightens-sanctions-on-syria/74904.aspx

Medias Roll i konflikten.


Det jag vill börja med idag är att sticka hål på den media-fabricerade lögnen om att president Bashar Al-Assads närmaste vän, Mounaf Tlas har bytt sida och nu stöder de oppositionella rebellerna i Syrien. Hela världen kablade ut nyheten om att regimen höll på att spricka och att Mounaf Tlas avhopp var början på ett krackelerande av regimen. Tlas lämnade Syrien under hemlighetsfulla anledningar, vilket startade denna media-fabricering. Faktum var att Tlas flög till Frankrike för att besöka sin sjuke far som opererats i landet. Anledningen till att Tlas inte dementerat detta påstådda avhopp i media tidigare har hela tiden varit just att visa hur media fabricerar nyheter om vad som händer i Syrien. Enligt det jag fått erfara har alltså regimen spelat med höga kort för att bevisa att det existerar fabriceringar kring vad som verkligen händer i Syrien. Tlas har nu återvänt till Syrien, även om hans roll i regeringsarbetet är oklart för många. Det är dock känt att han är överstebefäl för en av de starkaste styrkorna i den syriska militären. För flera syrier som jag talat med har detta bevis bara bekräftat den negativa bild de har om västvärlden. De menar att västvärlden endast hjälper de länder som agerar som marionetter åt dem.

Saudiarabien har ännu en gång hotat den syriska regimen och har sagt att vapenleveranserna till rebellerna kommer att intensifieras. Många i Syrien menar på att detta är ett bevis att regimen sakta men säkert håller på att vinna detta krig mot rebellerna. Flera städer har säkrats som exempelvis Homs och Idleb, samt ett flertal förorter till Damaskus som Midan och Mezze. Ni som minns igår så skrev jag att Homs, Idleb och Damaskus kan beskrivas som riskområden där säkerhet inte kan garanteras. Även om militären har tagit kontroll av dessa städer förekommer fortfarande strider. Syriska tv-kanaler har filmat från Damaskus-förorterna Midan och Mezze och reportagen visar hur det ligger ett flertal döda rebeller på gatorna, samt tillfångatagna rebeller som visat sig vara från bland annat Tunisien, Egypten och Libyen. När jag såg reportagen och dessa utländska rebeller som tillfångatagits som krigat i Syrien, så började jag tänka på när jag anlände till flygplatsen och misstänkliggörandet mot utländska personer. Nu förstår jag anledningen.

Jag fick en fråga i kommentarsfältet under inlägget ”Damaskus – Sista striden” om den fria syriska arméns påstådda stadsövertaganden vid gränserna mellan Turkiet, samt Irak. När det kommer till den stad som den fria syriska armén påståtts tagit kontroll över vid Turkiets gräns, så är detta osanning. Faktum är att bilderna som uppvisades som bevis verkligen var från staden Idleb, även om den fria syriska armén påstod att det var aktuella bilder. Militären säkrade Idleb för ett flertal veckor sedan. Det har dessutom visat sig att de använt gamla bilder från Jizr Al-Shuhur, som var centrum för våldsamheter för ett år sedan. Medias roll visar sig vara enorm ännu en gång. När det kommer till gränsen till Irak, så är det dock en sanning att rebeller tagit kontroll över en by. De flesta som bor där, eller rättare sagt bodde där, var irakier som flytt från Irak-invasionen. Dessa har nu flytt tillbaka till sitt eget hemland. Den nya syriske försvarsministern Freijj har sagt att målet är nu att säkra Damaskus, även om militären också attackerar rebellerna i denna by nära irakiska gränsen. Den syriska militären förfogar över cirka 600 000 soldater och dessa gör allt vad de kan för att säkra olika delar av Syrien. Damaskus är dock som jag tidigare berättat den sista stora striden. Den som vinner i Damaskus vinner kriget, även om oroligheterna lär finnas kvar oavsett segrare i huvudstaden.

Efter att Hizbollahs ledaren, Hassan Nasrallah gått ut och förklarat att milisens vapen är Syrien-tillverkade vapen har Israel nu gått ut och hotat Syrien med krig om de fortsätter förse Hizbollah med vapen. Det är inte första gången Israel spelar detta kort. Det är dock osannolikt att Israel på allvar skulle attackera Syrien. Anledningen till detta är enkel och det är för att Israel skulle skapa en motreaktion som skulle kunna tillintetgöra ockupationsmakten. Iran har väntat länge på sin chans att attackera Israel och det uppges att Iran har kapacitet att skjuta 11 000 missiler i minuten. Israel, som har en landsyta mindre än Västerbotten skulle inte kunna stoppa detta, även om de har ett av världens främsta försvarssystem. Hizbollah och palestinska militantgrupper skulle dessutom attackera Israel, samt att Syrien inte skulle sitta tysta. Det skulle vara ett krig från alla håll likt sexdagarskriget 1973. Skillnaden nu från då är Syriens, Irans och Hizbollahs militära kapacitet i robotvapen.
—-

Svenska Ambassaden i Syrien

Från media-fabricerade regeringsavhopp till Svenska Ambassadens agerande under oroligheterna och påstådda stadsövertaganden av den fria syriska armén, samt Saudiarabiens och Israels nya hot, dessutom andra punkter. Det finns en hel del frågor att uttala sig, vilket kommer att ske två dagar i rad.

Vi börjar med den svenska ambassadens agerande under oroligheterna och fortsätter med de andra punkterna imorgon, tisdag. På grund av det eskalerande våldet i Damaskus beslutade den svenska ambassaden att kraftigt skära ned på personal eftersom personalens säkerhet inte kunde garanteras. Den svenska personalen som befann sig på plats i Damaskus förflyttades nu istället till Amman, Jordanien. Alla syriska ärenden som rör asyl-, visum- eller äktenskapsfrågor sköts alltså nu från Amman i Jordanien. Den svenska ambassaden väljer dessutom att ta emot dessa ärenden från Teheran, Iran och Ankara, Turkiet. Problemen med dessa beslut är flera. Till att börja med är gränsen mellan Jordanien och Syrien nu stängd och enligt personer jag talat med i landet, så existerar en minst fyra månaders väntetid för att få en besökstid, om man nu på något sätt skulle ha tagit sig till Jordanien. Det rapporteras också om att de syriska flyktingar som säger att de flytt sitt hemland på grund av rebeller behandlas väldigt dåligt.

Fortsätter vi att diskutera vägen till Ankara, Turkiet så är den livsfarlig och det rapporteras att ett hundratal som försökt fly till Turkiet har blivit bortrövade av rebeller, som i vissa fall begärt en lösensumma för ett frisläppande. Skulle du dock vara alawit eller kristen är risken stor att du dödas. Andra rapporter demonstrerar att om du ändå skulle, mot alla odds, ta dig till gränsen till Turkiet, så blir du i många fall inte insläppt i landet om du råkar vara just, alawit. Orsaken till detta tycks vara rädslan för syriska agenter som skulle infiltrera landet. Frågan är bara om en familj på sex personer är syriska agenter, bara för att de är alawiter. Frågan om de skulle utsätta hela sin familj för direkt fara när de flyr, bara för att ”infiltrera” Turkiet.

Det tredje landet är alltså Iran och huvudstaden Teheran. Här riskerar ingen att misstänkliggöras, om du inte råkar vara sunnimuslim som ser ut som en fundamentalist. Ett tips är att raka bort det eventuella skägget du har. Jag har i upprepade inlägg talat om den fria syriska armén och dess salafistiska sunnimuslimska ideologi. Jag vill tyddliggöra att de inte är representativa för den 60 % majoritet sunnimuslimer som lever i Syrien. Majoriteten av de syriska sunnimuslimer har tagit starkt avstånd till denna ideologiska kraft som vill ta makten över Syrien. Shiamuslimerna är i kraftig majoritet i Iran och de följer situationen i Syrien väldigt noga. I Damaskus återfinns en av shiamuslimernas viktigaste heliga platser, Zeidna Zeinab. Miljontals shiamuslimer vallfärdar varje år till denna plats. Vad som nu har hänt är att det ropas ut från sunnimuslimska moskéer; ”Gud är stor. Gud är stor. Shiamuslimerna nu är det er tur”. Detta har fått Iran att gå i taket. Detta har fått Irak att skicka privatplan för att hämta hem de shiamuslimska irakier som flydde till Syrien under Irak invasionen. Detta är anledningen till misstänkliggörandet av de syriska sunnimuslimerna som försöker ta sig till Teheran. Shiamuslimerna är inte bara hotade, det berättas om ett flertal personer som blivit mördade på grund av sin religion i Damaskus.

Det är fullt förståeligt att om svensk personal inte kan garanteras säkerhet så bör de förflyttas. Var de bör förflyttas är dock något som bör diskuteras. Man borde ha klassificerat olika områden i Syrien i en riskbedömningsskala där 1 är kan ej garanteras säkerhet, 2 säkerheten kan plötsligt försämras och 3 säkerheten kan garanteras. En sådan klassificering skulle enkelt lokalisera områden i Syrien där en svensk ambassad skulle kunna fortsätta sitt arbete.

Gör jag en enkel schematisk bild över områden i Syrien så blir den så här:

1 – Kan ej garanteras säkerhet

Damaskus, Homs, Hama, Idleb

2 – Säkerheten kan plötsligt försämras

Aleppo och mindre städer vid den turkiska gränsen.

3 – Säkerheten kan garanteras

Latakia, Jableh, Kamishli, Tartus, Sweida. De två sistnämnda städerna har till och med varit befriade från demonstrationer mot regimen ända sedan oroligheterna startade.

När man vistats i landet den tid jag varit här märker man väldigt fort att hela Syrien inte är någon plats för krigszon som flera medier försöker få det till. Det är för mig helt obegripligt att den svenska ambassaden inte flyttat sin personal och sitt arbete till städer som är befriade från oroligheter. Tar man städerna Latakia eller Tartus som exempel, så är det bara två timmars bilresa till Libanon om mot alla odds oroligheter skulle utbryta. Det finns dessutom flyglinjer, samt färjelinjer om en evakuering skulle vara nödvändig. Detta beslut är ett svek mot det syriska folket, speciellt eftersom rebeller som dödats har påträffats med det svensktillverkade vapnet automatkarbin 5. Den svenska moderatledda regeringens försäljning av vapen till Saudiarabien börjar ge resultat och resultatet är döda syrier i ett sekteristiskt våld som, om det inte stoppas, riskerar att infektera hela Mellanöstern i ett kallblodigt mördarkrig. Shiamuslimska minoriteten i Saudiarabien som demonstrerar mot kungaväldet slås ned med våld. Shiamuslimerna i Bahrain likaså, med hjälp av saudiarabisk militär. Iraks shiamuslimer är mål för sunnimuslimska självmordsbombare i städer som Mosul och Karbala. Shiamuslimerna i Libanon har också blivit hotade och till och med mördade. Frågan är när dessa shiamuslimer börjar ta till vapen och börjar hota med vedergällning. Internationella samfundet måste börja ta sitt ansvar. Al-Qaida skulle stoppas efter 9/11 tragedin, men var är vi nu?. Irak- och Afghanistan invasionerna har gjort att fundamentalisterna vuxit sig starkare och påtryckningarna på Iran har givit kraft åt dessa fundamentalistiska salafister, som menar att västvärlden är med dem.

Blunda inte för det syriska folket längre. Blunda inte för det sekteristiska våldet längre. Ta ert ansvar.

Damaskus – Sista Striden

Idag besökte jag byn Al-Qurdaha som är presidentens by. Dåvarande presidenten Hafez Al-Assad och hans två söner Basel och Majd ligger begravda i denna by. Basel Al-Assad var den påtänkta tronföljaren, men dog i Damaskus under 90-talet. Den officiella hållningen är att Basel Al-Assad dog i en bilolycka, men i folkmun talar man om ett planerat mord. Detta planerade mordet sägs Rafaat Al-Assad, Hafez Al-Assads bror ligga bakom. Tidigare har jag skrivit om Rafaat Al-Assads kuppförsök till makten under 80-talet som misslyckades. Majd Al-Assad är det få som har koll på. Enligt människor jag talat med så var han psykiskt sjuk och vårdades till sin död för bara några år sedan.

Innan jag besökte Al-Qurdaha tänkte jag mig att byn skulle vara fylld av hus byggda av miljoner, men till min stora förvåning ser denna by ut som vilken annan by som helst. Hafez Al-Assad och nuvarande presidenten Bashar Al-Assad har uppenbarligen inte spenderat miljarder på sina hemtrakter likt Saddam Hussein i Irak eller Khaddaffi i Libyen.
Mellan Latakia och Al-Qurdaha har militären upprättat checkpoints där alla bilar genomsöks och alla personer måste uppvisa legitimation. Detta skapade lite bekymmer när jag gav en soldat min svenska körkortslegitimation. Som tur var gick allting bra och militären lät mig passera. Efter alla terrordåd i landet är det inte mer än rätt att militären är misstänktsamma mot utländska pass m.m.

Jag hade också trott att presidentens gravplats skulle vara en stor maffig byggnad som han hade upprättat. Tvärtom, det var som vilken gravplats som helt. Skillnaden var den säkerhet som fanns kring gravplatsen. Två checkpoints till innan vi var framme. En anledning till detta säkerhetspådrag i byn Al-Qurdaha är bland annat på grund av att den sunniextremistiska salafisten Adnan Al-Arour, som jag tidigare berättat om är den fria syriska arméns religiösa ledare, har sagt att hans krigare ska förinta staden och döda alla alawiter som bor där.

Tidigare har jag skrivit om att militären har gått in hårt i Damaskus förorter för att förinta den fria syriska armén. Den 18 juli drabbades den syriska regimen av ett hårt bakslag när en självmordsbombare dödade Syriens försvarsminister Daoud Rahija, presidentens svåger Asef Shawkat och presidentens militära rådgivare Hassan Turkmani. I detta terroristdåd dog även fler människor, men dessa tre är den syriske presidentens närmaste män. Jag har följt hur svensk media rapporterat om regimen och dess påstådda alawitiska toppstyrning. Faktum är dock att detta är långt från sanningen och dessa tre martyrer är beviset. Daoud Rahija tillhörde den kristna minoriteten. Asef Shawkat tillhörde den alawitiska minoriteten. Hassan Turkmani tillhörde den sunnimuslimska majoriteten. Bara timmar efter terrordådet gick människor ut i protester i städerna Kamishli och Latakia mot våldet och stöd för regimen. Folket vrålade om att militären måste gå hårdare åt dessa militanta rebeller för landets bästa. Bara timmar efter terrordådet utsågs Fahed Yasem Freijj som tillhör den sunnimuslimska majoriteten. Han förklarade bestämt att han kommer krossa dessa militanta rebeller. En militant grupp, som kallar sig Liwam Al-Islam med kopplingar till den fria syriska armén har tagit på sig ansvaret.

Jag har också fått rapporter från bekanta som bor i Damaskus att militären nu använder helikoptrar, flygplan och pansarvagnar för att krossa motståndet. Vad som händer nu är stundens allvar och detta kommer att avgöra Syriens öde. Mina bekanta i Damaskus förklarade också att hela staden inte är en krigszon, utan att det är Damaskus förorter i de södra delarna striderna förekommer. Al-Jazeera och andra medier har beskrivit hela staden som en krigszon, vilket alltså är fullständigt nonsens. I folkmun talar man om att militären kommer att avsluta det som händer i Damaskus inom tio dagar. Alla vägar till Damaskus är stängda och det går inte att ta sig till flygplatsen.

Det finns mycket osanningar som sprids genom medier, speciellt från nyhetskanalen Al-Jazeera. Denna mediekanal har sagt att presidentens residens har attackerats och att presidenten flytt till Latakia, den stad jag nu befinner mig i. Detta dementerades snabbt av syrisk media. Nyhetskanalen gick dessutom ut och sa att strider pågår i Latakia. Detta är också en komplett lögn. Anledningen till Al-Jazeeras minst sagt lögnaktiga rapportering grundar sig i att de finansieras av Saudiarabien. Ni som följt bloggen har kunnat läsa om den antisaudiska ställningen Syrien i flera års tid åtagit.

Under de pågående striderna i Damaskus har militären officiellt sagt att Homs nu är avklarat. I Homs återstår det nu en by som heter Al-Rastan som militären har omringat. Electriciteten till denna by är avstängd, maten de militanta rebellerna har till förfogande räcker inte länge till och vattenförsörjningen är också avstängd. Militärens taktik är att vänta ut rebellerna. Cirka 230 rebeller har redan hissat upp en vit flagga och överlämnat sig till militären. Den fria syriska armén tycks bli allt mer desperat och om de blir besegrade i Damaskus lär striderna också vara över, även om oroligheterna möjligtvis tar tid att besegra. Det har bevisats gång på gång att den fria syriska armén använder sig av självmordsbombare och förlorar man i Damaskus kommer självmordsuppdragen med all säkerhet att eskalera i en sista desperat kamp.

Under de pågående striderna i Syrien samlades cirka en miljon libaneser i Beirut för att lyssna på Hizbollahs ledare Hassan Nasrallah. Denne Nasrallah är otroligt respekterad i Syrien och överallt i Latakia finns bilder på honom. Han förklarade att det som just nu händer i Syrien är en politisk konspiration som är bevisligen finansierat av bland annat USA. Tidigare har jag skrivit om Wikileaks avslöjande om att USA har i flera års tid finansierat militanta rebeller och oppositionsgrupper i och utanför Syrien. Nasrallah erkände också för första gången för det libanesiska folket att de missiler som användes i kriget mot Israel 2006 inte var Iran-tillverkade, utan Syrien-tillverkade. Han sade att Syrien också finansierar palestinska militanta grupper som kämpar mot den israeliska ockupationsstaten. Detta var enligt Nasrallah anledningen till USA:s och Israels konspiratoriska imperialistiska politik mot den syriska regimen. Många väntade sig att Nasrallah skulle tala om de tjugo libaneser som tillfångatogs av den fria syriska armén och som nu hålls gisslan, men detta nämnde han inte överhuvudtaget. Ledare för den fria syriska armén har krävt att Nasrallah ställer sig på deras sida och talar mot den syriska presidenten för de tillfångatagna libaneserna inte ska dödas. Hassan Nasrallah förklarade också att om något land väljer att attackera Syrien, så kommer det landet ha startat ett krig utan dess like, där Iran, Hizbollah och militanta palestinska grupper kommer att involveras. Strax efter talet hördes hyllningskörer på Latakias gator. De tillfångatagna libanesernas öde är nu mycket oklart.

Slutligen rapporteras det om att tusentals syrier är tillfångatagna som gisslan av den fria syriska armén. Ytterligare tusentals syrier har hittats döda i massgravar i olika städer runtom i landet och många av kropparna kan inte identifieras på grund av olika anledningar. De flesta massgravarna man hittat har påträffats i staden Homs efter att militären säkrat området. Det franska försvarsministeriet har nu bekräftat att den franske journalisten Jack Jauqline som dog i Homs inte dödades av den syriska militären, utan av militanta rebeller.

Det sista jag vill berätta är att Addounia, som är en syrisk tv-kanal, hade stängts av från Saudiarabien och Qatar som är delägare i Nilesat. Syriens svar var att stänga av Al-Jazeera. Addounia är nu tillbaka och sänder som vanligt, men ligger på en annan sattelit nu. Troligtvis den iranska.

Ni börjar bli väldigt många som läser bloggen. Jätte roligt att se! Om det finns några frågor ni har om Syrien får ni gärna ställa dom så kommer jag besvara dessa i nästkommande inlägg.