På andra sidan striderna

På andra sidan striderna
Nya rapporter från Syrien visar att totalt 600 unga flickor blivit bortrövade i städerna Homs och Hama av islamistgruppen F.S.A, Fria Syriska Armén sedan oroligheterna startade. Denna islamistgrupp som endast består av sunnimuslimska fundamentalister har efter bortrövandet av dessa flickor begärt en lösensumma för varje flicka. Vissa familjer har betalat den begärda lösensumman för att få tillbaka deras dotter, men ingen familj har fått tillbaka en levande dotter.

Under min tid i Syrien har tre bilbomber demolerat regeringsbyggnader i Damaskus, strider pågår i städerna Homs, Hama och i Damaskus förorter Douma och Daraa. F.S.A:s religiöse ledare som lever i Saudiarabien, Al-Arour har utfärdat en fatwa mot den kristna och den alawitiska minoriteten. Direkt efter den utfärdade fatwan massakrerades delar av en alawitisk by strax utanför Hama, innan militären kom och räddade det lilla som fanns kvar att rädda. Familjerna i byn hade själv ringt säkerhetsstyrkorna.

När detta meningslösa krig pågår så är städerna Latakia, Tartus, och Jableh i princip helt förskonade från striderna. Jag förundras varje gång jag sitter på balkongen och skriver dessa ord hur livet kan vara så annorlunda på ett ställe till ett annat. I dessa kuststäder ser du tjejer promenera klockan tolv på natten med kort-kort och djupa urringningar på väg till restauranger, klubbar och café. Det är bilar överallt och folkströmningen är fascinerande att se. När min kusin frågade en dag om jag ville åka med honom till stranden svarade jag naturligtvis ja, men undrade för mig själv om vi skulle vara helt ensamma på troligtvis Mellanösterns finaste strand i Latakia. En fem minuters bilresa senare går vi ned på stranden och den är proppfull av människor. Jag frågade min kusin hur folk vågar gå ut och bada när den religiöse extremistledaren Al-Arour har sagt att alawiternas och de kristnas blod ska rinna på Latakias gator. Han skrattade till och svarade att det syriska folket inte slutar att leva på grund av någon tokig ledare som lever i Saudiarabien.

På stranden leker barn, tjejer går runt i bikini och några killar kastar boll till varandra i vattnet. Andra sitter med vattenpipor, öl och drinkar och njuter av solen. Efter en stund säger min kusin: – ”Jag önskar att västvärlden förstod att vi är människor precis som dem, att det du ser framför dig nu är vår frihet. Jag önskar att de någon gång skulle förstå att Syrien inte liknar något annat land i Mellanöstern. Det du ser är vår frihet”.

Efter en stunds samtal säger min kusin till mig att det syriska folket självklart vill ha den demokratiska möjligheten att rösta fram sina politiska ledare, även om han var helt säker på att den sittande presidenten Bashar Al-Assad ändå skulle vinna, med motiveringen att han är omåttligt populär på grund av de reformer han genomfört. Dock skulle politisk pluralism skapa en politisk diskurs som skulle hjälpa landet att utvecklas, fortsatte min kusin.

Det är otroligt intressant att varje syrier jag träffat har en politisk åsikt och har en djup politisk medvetenhet. Dessa individer, det vanliga folket borde få komma till tals. Det borde vara folkets idéer, tankar och ståndpunkter som borde stå till grund för den framtida politiken i Syrien. När alla dessa syrier är så pass politiskt eftersinnande, så bör de sätta den politiska dagsordningen. Dock säger de flesta jag talat med att tyvärr har striderna och dödandet som F.S.A skapat fått folket att ta flera steg tillbaka.
Vem vet, när striderna äntligen är över och dödandet äntligen tar slut, så kanske Syrien och det syriska folket äntligen får komma till tals. Då kanske västvärlden slutligen lyssnar istället för att bara tycka.
—-
Den syriska militären har nu gått in i varje förort till Damaskus i hopp om att krossa Den Fria Syriska Armén. Detta är den största offensiva militära operationen sedan oroligheterna startade. Vad som händer härnäst kommer med all säkerhet avgöra vem som slutligen står som segrare i detta onödiga krig.

Från kriget till stranden. Tack för denna gång.

Oroligheternas offer

Oroligheternas offer
Den 12 juli 2012 är en dag jag aldrig kommer att glömma. Detta var en dag av sorg och är en dag som fått mig att tänka på alla döda i ett nytt perspektiv. Vissa kallar dem för frihetens änglar. Andra kallar dem för despotens martyrer. Jag väljer att kalla dem för oroligheternas offer. Offer av politikens och religionens makt över människan. Offer för fåtalets intressen över flertalet.

Du som läser detta ska nu få ta del av en historia om en mor och hennes son. Sonen, fyllda 21 år var stationerad i Homs under sin värnplikt. En värnplikt han helst hade sluppit för att hjälpa sin mor efter att pappan hade gått bort. Sonen hade till uppgift att skydda ett sjukhus som tidigare hade blivit attackerat av rebeller. Tillsammans med tre andra värnpliktiga stod de och skämtade, talade om tjejer och om livet efter värnplikten. Dessa unga män hade bara en månad kvar av sin värnplikt. De längtade efter den frihet som västvärldens länder avfärdar som förtryck. För dessa unga män var frihet att kunna gå till ett arbete utan att vara rädd för att dö, att träffa sina nära och kära utan att oroa sig om det skulle vara sista gången de skulle träffas, att de en dag skulle kunna gifta sig och skaffa barn i ett land som var i harmoni precis som det en gång hade varit.

En dag som alla andra. En dag där de skämtade i allvarets ögonblick. En dag av drömmar. Detta skulle beklagligtvis också vara en dag av smärta. En dag av mardrömmar. Sonen och hans vänner stod i mörkret, vägarna var tomma och det enda ljudet som ekade var syrsorna som sjöng sin kvällssång. Några timmar kvar till vi får sova muttrade sonen. De tre andra värnpliktiga nickade instämmandes. Minuter senare lystes mörkret upp av ett starkt ljus som kom närmare och närmare. Sonen och hans vänner förstod allvaret på en gång. Genom varningsskott och senare, avlossningar mot det okända ljuset hoppades de att stoppa hotet. Kulorna som avlossades träffade inte. Vad som dock träffades var säkerhetsporten där sonen och hans vänner stod. Explosionen var ett faktum. En månad kvar av värnplikten och döden var ett faktum. En av de unga männen klarade sig.

Den unge mannens drömmar om sin beskrivna frihet var ett minne blott. Sjukhuset som de skulle vakta blev nu den unge mannens nya hem. Ett amputerat ben och en amputerad arm blev resultatet, men det som gör ondast för honom är minnet av hans stupade vänner. Vad som gör ondast för hans mor är att hennes sons drömmar krossades. Två själar som sedan denna dag levt i sorg stod nu bredvid mig och tittade på gravarna till oroligheternas offer. Två liv som raserades. För vad? För frihet? För demokrati? Var det denna soldat som förtyckte sina landsmän som de förklarade på tv? Vem talar om oroligheternas offer? Det sägs att sonens vänner dog för rättvisan. Säg mig: Vilken rättvisa?

Denna berättelse ni fått ta del av är bara en av flera. Barn dör. Kvinnor dör. Män dör. Oskyldiga dör. Vad gör världens politiker åt detta? Vissa länders politiker talar om en militär intervention. Är skapandet av fler sådana skildringar lösningen? Jag önskar att vi kunde fråga familjerna till de drygt 15 000 döda syrier om mer våld är lösningen. Jag önskar att vi kunde fråga familjerna till de drygt 150 000 omkomna libyer detsamma. Jag önskar att ni skulle fått se det jag sett.

Offer av politikens och religionens makt över människan. Offer för fåtalets intressen över flertalet. Att bestämma att någon annan ska döda är enkelt. Att leva med hotet om döden är det som är svårt. Det är inte västvärldens politikers fruar, män, döttrar och söner som dör. Hur understår ni er att uppvigla våld på det sätt ni gör? Att tala om demokrati och samtidigt beväpna fundamentalister är vad hyckleri innebär. Demokrati skapas genom dialog och inte genom dödande.

Den enda lösningen är att Kofi Annans plan får genuint äkta stöd från alla länder som önskar demokrati i Syrien. Planen är att det bildas en övergångsregering med oppositionella och politiker från regimen. Det innebär först och främst att sluta beväpna dessa fundamentalister. Detta innebär också att om det nu existerar en verklig opposition i Syrien som önskar demokrati så måste de presentera sina lösningar, visioner och idéer för landet. Konflikten handlar inte om president Bashar Al-Assads vara eller icke vara. Det är just nu en icke fråga. Vill oppositionen skapa demokrati i Syrien måste de också välja demokratins väg, dialog. Slutligen så vill jag berätta något min moster sade till mig när vi talade om oppositionens våldanvändning och påstådda kamp för demokrati. Om mitt kök är trasigt river jag väl inte ned hela huset för att sedan laga köket?

Det första intrycket av landet

Detta är inte första gången jag reser till Syrien. Detta är dock första gången jag gått igenom så många säkerhetskontroller i detta land. Jag har inte insett hur illa skadat Syrien är på grund av oroligheterna förens nu. Efter ett flertal kontroller av både pass, visum och bagage var det nära att jag inte skulle få inträda landet. I en timme diskuterade olika säkerhetsansvariga på flygplatsen om jag skulle skickas tillbaka till Sverige eller inte. Anledningen var att jag inte kunde bevisa att jag föddes i Syrien. Enda bevis jag hade till mitt förfogande var det som stod på mitt pass, just att jag var född i landet. Under denna timme satt jag nervös, spänd och visste inte vad som skulle ske. Slutligen släppte dem mig in i landet av en anledning jag just nu inte kan förklara på grund av olika skäl.

 

När jag väl kom till väntsalen för att invänta inrikesresan som skulle ta mig till Latakia hände det olika saker som jag förundras över. Ett flertal personer som hade fått syn på min tröja med syriska flaggan på lovordade mig. Av andra gavs det blickar utan ord. När jag sedan skulle gå ut och röka försökte flera prata med mig av olika skäl och jag försökte hela tiden ignorera vissa frågor som uppkom. Efter rökpausen gick jag på toaletten där en städerska tittade på mig och med tårögda ögon sa till mig: ”Jag ber dig ta av dig tröjan”. Jag frågade varför och hon svarade att militanta islamister dödade hennes son på grund av en likadan tröja som jag bar. Fel tröja i fel sammanhang kan alltså innebära döden.

 

Cirka en halvtimme senare när jag sitter och dricker kaffe i ett café i väntsalen kommer en av säkerhetsvakterna och ber om ursäkt för det inträffade. Han sa att han skulle hjälpa mig med allt jag behövde ha hjälp med. Personen ifråga lånade dessutom ut sin telefon för att jag skulle kunna ringa hem till mina föräldrar för att säga till dem att jag anlänt till Syrien. Anledningen till denna kovändning tycks vara på grund av att de hade dubbelkollat mig och såg att allt var i sin ordning. Dessutom verkade som om min syriska lokala Latakia dialekt hjälpte mig, samt att jag varit i Syrien flera gånger tidigare hade varit en fördel.

 

Denne säkerhetsvakt förklarar sedan att anledningen till den hårda kontrollen är på grund av att ett flertal personer som kommit från andra länder hjälpt extremisterna i landet i olika former. Han nämnde exempelvis att ett flertal personer från andra länder har smugglat in satellittelefoner och andra tekniska hjälpmedel som använts i krigsföringen mot regimen. Något som var intressant var dock att planet till Syrien var fullt och det anlände fler och fler resenärer under min väntan på caféet. Säkerhetsvakten förklarade att även om det existerar oroligheter i vissa områden i Syrien, så är det långt ifrån hela landet som är drabbat. De flesta av resenärerna från Sverige var Syrianer som var på väg till norra delen av Syrien fortsatte han. Innan säkerhetsvakten gick iväg lovade han att komma tillbaka innan mitt plan till Latakia skulle gå för att hjälpa mig genom säkerhetskontrollerna. Säkerhetsvakten gav mig dessutom hans nummer och sade att när jag skulle åka tillbaka till Sverige, så skulle jag slå en signal till honom om jag behövde assistans på något vis. Även om det var mycket säkerhetskontroller, så fanns det inte många militärer i flygplatsen. Det stod två militära vakter utanför flygplatsen, men inne i flygplatsen var det endast säkerhetspoliser klädda i vit skjorta, svarta byxor och inga synliga vapen.

 

I ett av många samtal med både säkerhetspolisen som hjälpte mig, servitörerna, städerskan och andra civila syrier på flygplatsen så var enigheten stor när det kom till de bakomliggande orsakerna till oroligheterna. De skyllde på Saudiarabien, Turkiet och väst som de menade hade regisserat kaoset i landet genom ekonomisk och militär finansiering till islamistiska grupper. En iakttagelse jag gjorde var att det fanns ett flertal turister från just Saudiarabien och andra Gulfländer. Dessa personer misstänkliggjordes, dock utan att konfronteras på något sätt. Tio stycken män från Jemen vägrades dock inträde till Syrien på grund av bland annat att vissa inte hade auktoriserade visum, hade en alarmerande klädstil och/eller inte kunde exakt verifiera var i Syrien de skulle befinna sig under vistelsen. Jemen klassificerades som ett riskområde enligt vakterna.

 

Inrikesresan, det vill säga flyget från huvudstaden Damaskus till hamnstaden Latakia var betydligt lugnare i säkerhetsväg. Visserligen var man tvungen att gå igenom två säkerhetskontroller i inrikesflygplatsen och en när vi landade i Latakia, men vakterna var trevligare och mindre misstänktsamma. När jag slutligen satte mig i bilen på väg hem från Latakia flygplats, så blev jag väldigt förvånad över den rörelse som fanns på vägarna. Det var otroligt mycket bilar, vilket det inte var under förra årets vistelse. Människor vågar gå ut igen. Strax innan Latakia finns en väldigt stor rondell och mitt i denna rondell vaktade militärer vägen. Vi blev stoppade och en av militärerna frågade var vi var på väg. De insåg dock snabbt att vi inte var ett hot och bad om ursäkt att de hade uppehållit oss. Min skjuts sade att det var helt rätt att militären genomsökte bilar eftersom folket i Latakia har börjat känna sig betydligt tryggare med kontrollerna.

 

Vad som kan sägas om Latakia är att det är troligen den mest mångkulturella staden i Syrien. Alawiterna utgör här en majoritet, tätt följt av en stor sammanslutning av kristna syrier, samt en minoritet av sunnimuslimer, druser och andra etniciteter. Alawiterna och de kristna syrierna samarbetar här väldigt tätt för att skapa en trygghet i staden genom att upprätthålla starka förbindelser i olika former mellan varandra.

 

Media rapporterade idag att en bilbomb hade exploderat i Damaskus idag. Dock hade ingen civil omkommit. I Latakia är läget väldigt lugnt, även om strider mellan extremisterna och militären hade fårekom under en kort period i ett område 4 mil fran Latakia som heter Haffe.Enligt lokalbefolkningen har Haffe varit ett riskområde, men blivit betydligt tryggare och lugnare efter att den syriska militären bekämpat rebellerna. Jag vill dessutom betona att de fabricerade nyheterna om att Facebook är nedstängd av den syriska regimen ar fullständigt felaktig.

Nästa del: Muslimska Brödraskapet

Sista förstudiedelen innan jag åker till Syrien. Flyget går 02.20 och kommande inlägg kommer att ha fokus på nutidshändelser.

Muslimska brödraskapet är en av de största, om inte den största islamistiska kraft i hela Mellanöstern. Brödraskapet grundades i Egypten 1928 och ideologin bygger än idag på en islamistisk ideologi som bygger på rörelsens tolkningar av Koranen. Denna rörelse är sunnimuslimsk och rörelsen har varit inflytelserik i ett flertal länder i Mellanöstern och Afrika. Brödraskapet förkastar alla andra ideologier som existerar eftersom de är gjord av människan, medan Islam är Guds ord och på så vis den enda rätta och perfekta ideologin att följa. Muslimska Brödraskapet är emot sekulära samhällsbyggnader och sekulär lagstiftning eftersom de anser att Gud redan har skapat lagarna för människan, sharia-lagar. Problemet med just sharia-lagar är att de har tolkats olika av olika inflytelserika muslimska personer. I Muslimska brödraskapet har oenigheterna kring hur sharia-lagarna inte varit ett undantag. Muslimska brödraskapets centrala tolkning av sharia-lagarna är att en troende muslim måste be fem gånger om dagen, äktenskapsbrott ska straffas med stening (eventuellt piskrapp), stöld som ska straffas med stympning av den hand man tjuvat med, berusning som straffas med minst 80 piskrapp. Det existerar givetvis fler regler på andra saker som hur man ska behandla icke troende, hur man ska bete sig i krig osv. Som jag tog upp tidigare så är inte Muslimska brödraskapet helt enade om hur man ska tolka sharia-lagarna, så dessa lagar jag tagit upp kan skilja sig i lokala föreskrifter. Sharia-lagar är det som styr Saudiarabien och andra Gulfländer. Troligtvis kommer dessa regler att appliceras i Egypten efter Muslimska brödraskapets valseger.

Medan Sharia-lagarna byggs på en strikt religiös samhällsuppbyggnad så förekommer en mer sekulär lag som nämns i Islam. Denna sekulära samhällssyn bygger istället på fem riktlinjer med inbördesordningen; livet, förnuftet, religionen, egendomen och fortplantningen. Om man fokuserar på de två första punkterna så menas detta att en muslim aldrig får fastna i gårdagens strukturer, utan måste hela tiden utvecklas parallellt med samhällets utveckling. Denna samhällssyn kallas Urf och är central i den syriska politiken.

Muslimska brödraskapets strikta ideologi stod öga mot öga i ett blodigt uppror mot den syriska sekulära synen på Islam året 1980. Brödraskapet utropade Jihad mot den syriska regimen som enligt dem hånade Islam med den sekulära synen. En av anledningarna till utropandet av Jihad var enligt Brödraskapet Syriens nära relationer med kommunistiska Sovjetunionen. Kommunismens syn på Gud är att människan skapat en avbild att dyrka. En av ledarna för Muslimska brödraskapet utropade detta kända citat innan deras Jihad tog fart: ”Gud är vårt objektiv. Den heliga Koranen vår konstitution. Profeten Muhammed är vår ledare och striden är vår väg”.

När Muslimska brödraskapet påbörjade sin Jihad anklagade Turkiet den syriska regimen för att de skulle ha tränat kurdiska PKK krigare för att bomba i turkiska städer. Syrien nekade men Turkiets svar var att låta rebeller från Brödraskapet att träna på turkisk mark. Turkiet bistod också med vapen. Ett märkligt sammanträffande till nutidens konflikter? Muslimska brödraskapets första attacker var mot ett flertal regeringsbyggnader, likt nutidens konflikt. Det finns tre ökända och än idag ihågkomna attacker från Muslimska brödraskapet som ärrade hela Syrien. Den första attacken var mot en militärakademi där 83 värnpliktiga dog, med ett hundratal skadade. Den andra attacken var en attack mot en marknad där ett hundratal dödades och skadades. Den tredje attacken dödade nästan presidenten Hafez Al-Assad. Just den sista händelsen gjorde Al-Assad till en stor hjälte i landet. När rebeller sköt med kulsprutor mot presidenten missade de varje skott. Rebellerna hann till och med kasta två handgranater mot Al-Assad, där han lyckades sparka bort den ena och räddades av en av sina livvakter som slängde sig på den andra handgranaten. Livvakten är en ihågkommen hjälte än idag.

Efter dessa attacker hade Hafez Al-Assad fått nog och skickade ned all sin militära styrka för att krossa Brödraskapet. Ett hundratal sympatisörer och kända medlemmar hamnade i fängelse och torterades. Det ska sägas att innan dessa attacker hade oppositionella politiska rörelser fått verka fritt i landet, men drabbades hårt att Muslimska brödraskapets attacker. Attacker på den kristna och alawitiska minoriteten tilltog alltmer i landet och massakrer skedde signerade Brödraskapet. Militären tog dock mer och mer mark på den islamistiska rörelsen och till slut återstod en slutgiltig strid i staden Hama. Staden Hama som drygt 30 år senare är centrum för oroligheter igen. Där islamistiska krafter än en gång har spridit oroligheter i.

Den slutgiltiga striden skulle bli en av de blodigaste dagarna i syrisk modernhistoria. Den 2 februari 1982 beordrade Hafez Al-Assad militären att omringa staden och gav civila 48 timmar på sig att fly. Brödraskapets skulle förintas. Första fasen var att kapa vattenförsörjningen till staden som snabbt följdes med att elförsörjningen kapades. Hama var nu avskärmat från omvärlden. Några dagar därefter följde en massiv bombning på alla vägar som ledde ut från Hama och sedan en massiv bombning av strategiska platser i staden. Marktrupper började sedan infiltrera staden och efter två veckor stod slutligen den syriska militären som segrare. Ingen vet än idag hur många som dog av striderna, men en siffra som ofta nämns är 25 000 döda. Dessa döda var militärer, rebeller och civila.

Det finns alltså väldigt många likheter med nutidens händelser. Islamister då och islamister nu. Minoriteterna i Syrien kände sig hotade då och känner sig hotade nu. Framförallt så är det sekulära systemet Syrien vilar på hotat nu, precis som på 1980-talet. Något som är intressant är att under USA:s invasion av Irak så använde man Syriens metod i Al-Fajullah när Al-Qaida hade tagit kontroll över staden. USA kapade vatten- och elförsörjningen, omringade staden och bad civila att lämna staden. Därefter bombades staden hänsynslöst. Det finns dessutom mycket som tyder på att Muslimska brödraskapet som fått makten i Egypten finansierar delar av den islamistiska oppositionen i Syrien. I Egypten talas det om att revolutionen kapades av islamister. Ironiskt nog hyllar USA ”det demokratiska valet” i Egypten, även fast det framkommit att hot och trakasserier varit vanliga under röstperioden, speciellt mot de koptiska kristna i landet. Demokratiskt val? Inte ens i närheten.

Det finns mycket att skriva om när det kommer till Muslimska brödraskapet exempelvis deras förtyckande kvinnosyn, samt deras nyliga diskussioner i det egyptiska parlamentet om en muslimsk man får ha sex med sin döda fru eller inte. Dock får detta om möjligt tas i ett annat inlägg.

Källa

http://www.rt.com/news/war-syria-religion-people-727/ VIDEO

Nästa del: Den antisaudiska ställningen

Totalitär sekularism möter totalitär islamism. Syrien, en av de största profilerna i Mellanöstern med sin utrikespolitiska styrka möter Saudiarabien, troligen det starkaste landet ekonomiskt sett i Mellanöstern. Syriens relationer till dåvarande Sovjetunionen och nuvarande Ryssland kontra Saudiarabiens nära relationer med USA och andra länder i västvärlden. Det sägs att dåvarande saudiske kungen Kung Abdul-Aziz Ibn Saud förklarade på sin dödsbädd till sina söner att se upp för Syrien i framtiden, då de är ett hot mot Saudiarabiens intressen. Syrien och Saudiarabien har under en mycket lång period haft en minst sagt turbulent relation.

Redan under 50- och 60-talet var meningsskiljaktigheterna stora mellan länderna. Medan Syrien kämpade för panarabism, ett enande av alla arabiska länder till en union med gemensam ledare, så var Saudiarabien föga intresserade av någon sådan framtidslösning. Saudiarabien motarbetade syriernas visionära kamp genom att understödja oppositionella krafter i Syrien. Under Kalla Kriget ställde sig de båda länderna på olika sidor. Syrien valde Sovjet. Saudiarabien valde USA. Tidigare har jag också skrivit om att USA försökte kuppa bort en syrisk president vid namn Adib Shishakli på 50-talet. Saudiarabien var högst delaktig i USA:s planer.

Därtill har den saudiska regeringen på olika sätt sett till att den shiitiska minoriteten i kungadömet inte haft någon politisk inflytande. Syrien, vars de två senaste presidenterna varit alawiter, en gren från Shiaislam har under tid etablerat goda kontakter med shiitiska Iran, Libanons shiitiska Hezbollah – och Saudiarabiens shiamuslimska minoritet. Detta har givetvis inte uppskattats av det saudiarabiska kungadömet som proklamerat sig som wahabister/salafister. Wahabismen/salafismen är en mycket strikt fundamentalistisk sunnimuslimsk religionsinriktning, vars idéer är att leva precis som profeten Muhammad levde. Denna inriktning förkastar all religiös utveckling och den förbjuder bland annat all sorts musik, spel eller nöjen och har mycket strikta klädesregler. Wahabismen/salafismen uttrycker tydligt att all annan religiös tolkning av Islam är fel och att shiitiska muslimer är kafirer, det vill säga individer som drar skam över Islam och förnekar den ”riktiga” tron. När Saudiarabien grundades, så kom Wahabisterna till makten och har behållit den sedan dess. Detta är förklaring nog till varför Iran och Saudiarabien är svurna fiender. Detta förklarar också Saudiarabiens fientlighet mot Syrien.

Under 80-talet gjorde Muslimska Brödraskapet i Syrien väpnat uppror mot regimen och detta höll på att utbryta till ett våldsamt inbördeskrig. Detta kuppförsök stoppades dock genom den syriska militärens kraftfulla våldsanvändning. Muslimska Brödraskapet, som erkänner den wahabistiska trosuppfattningen som sin egen fick militärt stöd av Saudiarabien. När det kommer till oroligheterna på 80-talet med Muslimska Brödraskapets kuppförsök så finns mycket likheter till nutidens oroligheter. Sunnimuslimska extremister i Syrien gör idag ännu ett väpnat uppror, men nu i demokratins förklädnad och vapenleveranserna står bland andra Saudiarabien för.

Dessa religiösa motsättningar är kanske svåra att förstå sig på, men det går inte att förneka existensen av dem. Det man kan säga om alawiternas trosuppfattning är att den är en nymodernistisk syn på Islam och detta uppskattas som sagt inte av den wahabistiska trosuppfattningen som är strikt konservativ.

Intressant med kungadömets wahabistiska tro är att den är minst sagt en utformad hycklericirkus. Kungafamiljen är extremt förmögna, kör lyxbilar, har privata flygplan, har ett snitt på fyra fruar per manlig skalle och har extremt goda kontakter med kapitalistiska USA. Hur går det ihop med en konservativ trosuppfattning som innebär att man ska leva som på profeten Muhammeds tid. Bland det enda kungafamiljen gör är att ha liknande kläder som på profeten Muhammeds tid. Den vanliga medborgaren är dock tvingad till att följa den wahabistiska tron, då Saudiarabien har ett rättsystem byggd på sharialagar. Det kanske mest underliga är kvinnoförtrycket som existerar i Saudiarabien. Kvinnor får exempelvis inte köra bil i landet och är tvingade till att ha burka. Det finns inga religiösa argument för en sådan hållning. Om kvinnor under profeten Muhammeds tid kunde rida dåtidens lyxåk, kameler så bör det väl inte heller vara några problem att kvinnor kör nutidens transportmedel? Dessa regler existerar inte i Syrien, utan hånas istället. Detta är förstås inte uppskattat hos det saudiska kungadömet.

Om Syriens sekulära system skulle falla och de militanta sunnimuslimska extremisterna skulle greppa tag i makten, så försvinner även Saudiarabernas antagonister i Mellanöstern och alltså ersatts av sina egna allierade. Risken med ett sådant övertagande är konsekvenserna för den kristna, shiitiska och alawitiska minoriteten. Hur ska man tvinga flera miljoner syriska kvinnor som inte delar samma religiösa uppfattning att ta på sig burka? Hur ska man tvinga flera miljoner syrier att sluta lyssna på musik och sluta dansa när det är så otroligt förankrat i kulturen? Här är den enskilt största anledningen till den syriska regimens support. Det är inte den syriska regimens inrikespolitik som har frodat stödet, snarare den utrikespolitiska hållningen gentemot Saudiarabien och Israel. Det man kan fråga sig varför ”demokratins försvarare”, det vill säga USA samarbetar med ett sådant land. Det kan omöjligtvis vara på grund av någon demokratisk tanke bakom samarbetet. Min gissning är att Saudiarabiens oljetillgångar och gemensamma fiender är det som håller samarbetet intakt. Det går bra att stötta vissa diktaturer, så länge de gör det man vill att de ska göra.

Nästa del: Muslimska Brödraskapet

Del 3 – Den antiamerikanska ställningen.

Syrien och USA har egentligen aldrig haft någon bra relation mellan varandra. Detta beror speciellt på Syriens ställning gentemot Israel, men också av andra omständigheter som varit av avgörande betydelse. Till att börja med så styrs de två länderna av helt olika ideologier. Syriens socialistiska, panarabiska och antisionistiska ställningstagande gentemot USA:s kapitalistiska, prosionistiska och imperialistiska ståndpunkt. Dessa två helt skilda ideologier står helt i motpol till varandra och därför blir en kollaboration mellan länderna svårt. Dessutom har USA under en lång period försökt påverka den syriska politiken båda indirekt och direkt. Redan under 50-talet försökte USA genom sin underrättelsetjänst CIA störta den dåvarande syriske presidenten Adib Shishakli genom att stötta militanta krafter i landet. Detta försök misslyckades och Syriens reaktion till USA:s imperialistiska politik var att utvisa den amerikanske ambassadören som var verksam i landet. Relationen skulle bli än mer frostigare när 1967:s sexdagarskrig utbröt. USA hjälpte Israels militärmakt att slå tillbaka de arabiska trupperna och den antiamerikanska inställningen hos ett flertal arabiska nationers medborgare började frodas rejält. Jag har också i tidigare inlägg nämnt att Syrien haft en väldigt nära relation till dåvarande Sovjetunionen och nuvarande Ryssland och detta gjorde givetvis att Syrien blev svartlistat av USA.

Om vi tar ett kliv fram i historien närmare bestämt 1988-1991 och tar oss till Gulfkriget, så skedde en islossning mellan dessa två nationer. Som jag tidigare förklarat så hade en av grundarna till det Syriska Baathpartiet, Michel Aflaq flytt till Irak där han grundade Irakiska Baathpartiet. Detta irakiska parti var betydligt mer högerorienterat och konservativt än det Syriska Baathpartiet. Partiledaren för Irakiska Baathpartiet och presidenten för Irak hette Saddam Hussein. Syrien och Irak som nationer hade på grund av dessa motsättningar mellan de två olika partierna dålig relation till varandra. När Gulfkriget utbröt ställde sig Syrien på koalitionstruppernas sida och stred tillsammans med amerikanska soldater mot Saddam Hussein. Två år tidigare hade Syrien också hjälpt Iran när landet blev attackerat av Irak. Direkt efter att Gulfkriget hade stoppats, så utbröt ett våldsamt sekteristiskt inbördeskrig i Libanon. Syrien spelade en stor roll i medlingen under detta inbördeskrig. När slutligen Taif-avtalet skrevs på, som innebar slutet på inbördeskriget hade bland annat Syrien och USA varit drivande till att de stridande parterna i Libanon skrev på detta avtal.

Relationen mellan Syrien och USA fortsatte sakta men säkert förbättras under Bill Clintons tid vid makten och än idag är han respekterad i Syrien, även om relationerna numera är sämre än någonsin. Anledningen till Bill Clintons popularitet var hans sätt att bemöta den syriska ledningen och det sätt han talade om Mellanöstern. Jag har hört frasen ”Han var resonabel, för att vara amerikan” ett flertal gånger under mina tidigare resor till Syrien.

När George W Bush kom till makten försämrades relationerna radikalt. Efter 11 september tragedin kallade George W Bush Syrien, Iran och Nordkorea för ondskans axelmakter. Det säger sig själv att med ett sådant tillvägagångssätt så skapar man sig inte vänner. Bush använde också frasen, ’antingen är ni med oss eller så är ni emot oss’ i sin agitationskampanj för att starta krig mot Irak. Enligt USA så hade Saddam Hussein kärnvapen, tränade och finansierade Al-Qaida medlemmar och var ett hot mot västvärlden. Alla dessa anklagelser har visat sig vara lögner. Syrien, med den nya presidenten Bashar Al-Assad hade vid ett flertal tillfällen innan kriget i Irak påbörjades förkastat dessa anklagelser mot grannlandet som nonsens. Bashar Al-Assad förklarade också att USA bara var ute efter två saker i Irak och det var oljan, samt att sätta press på Iraks grannländer, tillika Syrien och Iran. Under kriget i Irak anklagade USA Syrien för att tillåta rebeller korsa landet till Irak om de skulle kriga mot de amerikanska trupperna. USA krävde att den syriska regeringen hade hårdare kontroller vid syrisk-irakiska landsgränsen. Den syriske presidenten besvarade detta krav genom att ställa den ironiska frågan; ”Om amerikanarna inte kan stoppa den illegala flyktingströmmen från Mexiko. Hur ska vi då kunna hålla koll på en lika lång landsgräns?” Detta retade upp USA ännu mer och hot om sanktioner yttrades. Från 2003 till idag beräknas Syrien ha tagit emot 1-2 miljoner flyktingar från Irak.

Hotet om sanktioner skulle realiseras när Libanons premiärminister mördades. USA pekade direkt fingret på Syrien. Att Syrien skulle ha legat bakom detta har dock aldrig bevisats. Syrien förnekar bestämt att de låg bakom mordet. I samband med dessa anklagelser, så kom fler beskyllningar mot Syrien och nu var det att Syrien finansierade militanta grupper i Palestina och Libanon. Detta har aldrig heller kunnat bevisas, men sannolikheten är mycket stor att så är fallet. Dock är det hyckleri från USA:s sida då de gör precis samma sak. En tredje beskyllning var också att Syrien försökte framställa kärnvapen. Alltså samma retorik som orsakade kriget i Irak.

Syrien och USA har alltså en mycket negativ historia bakom sig och det har bara blivit sämre. Enligt Wikileaks har USA i hemlighet finansierat militanta oppositionsgrupper i Syrien i flera år. Detta skulle betyda att oroligheterna som sker nu inte är en slump. USA är också en av del länderna som trycker hårdast för en militär intervention. Amerikanerna har redan försökt en gång tidigare att störta en syrisk sittande president och sannolikheten är väldigt stor att man också idag försöker göra det.

Något som också är intressant att ta upp är att amerikanska och israeliska företag inte är tillåtna att etablera sig i Syrien. Därför har landet exempelvis egen Coca-Cola, egna hamburgarkedjor etc. Den kulturimperialism som USA implementerat i synnerhet i västvärlden har inte bitit sig fast i Syrien. På så vis är de amerikanska sanktionerna mot Syrien i princip verkningslösa. Man ska dessutom komma ihåg att det syriska folket aldrig skulle acceptera ett amerikaniserat nykolonialistiskt övertagande precis som i Irak och Afghanistan. Nykolonialism har Syrien redan erfarenhet av när Frankrikes ockupation av landet var över och det tillsattes franska lakejer i regeringsställning i Syrien (Läs mer om detta i Del 2). En sista del jag vill ta upp är att när flera länder i Mellanöstern hade stora förhoppningar på Barack Obama, så var det syriska folket väldigt skeptiska. I nyhetssändningar och i folkmun kallas han för kapitalismens hantlangare. Har de rätt? Ny ledare, men samma politik? Istället för att försöka skapa fred så uppviglar USA våld i Syrien.

Nästa del: Den antisaudiska ställningen

Källor

http://rt.com/usa/news/wikileaks-usa-syria-opposition-barada/

http://www.washingtonpost.com/world/us-secretly-backed-syrian-opposition-groups-cables-released-by-wikileaks-show/2011/04/14/AF1p9hwD_story.html

Del 2 – Baathpartiets grundande och väg till makten.

Del 2 – Baathpartiets grundande och väg till makten.

Efter att Frankrike ockupation upphörde stod Syrien utan karakteristiska politiska ledartyper som kunde ena alla fraktioner som fanns i landet. Ledarna som ledde upproren mot osmanerna och senare mot fransmännen hade antingen stupat eller blivit för gamla för att ta en ledande roll för nationen. De som var kvar hade varken karisman eller erfarenheten att ena det syriska folket. Den regering som fick makten efter fransmännens tillbakadragande var livréklädda betjänter åt Frankrike. Dessa individer hade inte folkets stöd. Två år efter självständigheten utropades en judisk stat i palestinskt territorium som självständigt land. Israel hade grundats. Ett Syrien med inre konflikter förklarade krig tillsammans med andra arabiska länder mot den sionistiska staten. Hela världen stod bakom den israeliska staten och kriget kunde bara sluta på ett sätt. Syriens oorganiserade militär kombinerat med en inkompetent nationell ledning och uråldrade vapen hade ingenting att sätta emot. De syriska soldater som överlevde kom hem besvikna och förargade på den syriska ledningen och fick stöd av det syriska folket. Militärens högste general Husni Za’im utropade sig som högste befälhavare, men den syriska politiska ledningen satte sig emot och Syriens inrikespolitik blev helt handlingsförlamat. Efter många år av denna politiska handlingsförlamning vände sig militären mot Husni Za’im och han halshöggs kallblodigt av sin närmaste vän, Hinnawi som avsatte alla politiska ledare och den totala militärkuppen var ett faktum. Husni Za’im var en av kurdernas stora profiler och ett inbördeskrig var att vänta. Detta inbördeskrig var inte det enda, utan inbördeskrigen avlöste varandra, likaså de olika ledarna som periodvis tog över makten i Syrien.

Under dessa pågående inbördeskrig och miserabla förhållandena satt tre män från olika tre olika minoriteter och grundade ett parti som skulle bli det parti som bringade stabilitet i Syrien. Detta parti grundades redan 1940, men under en lång period reformerades det. De tre männen som grundade detta parti var:

–          Michel Aflaq representant för den kristna ortodoxa minoriteten i Syrien.

–          Salah Alladin Bitar representant för den sunnimuslimska majoriteten i Syrien.

–          Zaki Al-Arzuzi representant för den alawitiska minoriteten.

Dessa tre män hade studerat i Frankrike tillsammans och var väldigt inspirerade av socialismen. Med tre ledord ville de reformera Syrien. Dessa ledord var sammanhållning, frihet och socialism. Denna ideologi blev fundamentet i Baathpartiet. Kritiker hävdade att detta parti var kommunistiskt, men grundarna tillbakavisade detta bestämt. En annan viktig del och en grundsten i ideologin var att partiet skulle vila på en panarabisk tanke. Ledarna för partiet menade att uppdelningen av de arabiska länderna var ett påhitt av de imperialistiska staterna och förespråkade därför att alla dessa uppdelade länder slutligen skulle bli ett enda stort land. Partiet uttalade sig också som ett antisionistiskt parti som innebar att man motsade sig en israelisk stat.

Fler och fler syrier anslöt sig till Baathpartiet. I takt med att partiet växte sig starkare, så växte också meningsskiljaktigheterna inom partiet. En av meningsskiljaktigheterna var om Syrien skulle ingå i en union med Irak eller med Egypten och på så vis påbörja den panarabiska idén om en enad arabvärld. Irak och Egypten på den tiden var svurna fiender. Denna meningsskiljaktighet fick dock ett slut när den syriske hemvändaren och kurden Shukri Al-Quwatli återvände från Egypten och blev president för Syrien och ledare för Baathpartiet. 1958 hölls en folkomröstning i Syrien och en folkomröstning i Egypten om länderna skulle ingå i en union tillsammans. Både det syriska folket och det egyptiska folket sade ja till denna union och unionen fick namnet Förenade Arabrepubliken. Länderna instiftade en ny flagga och den flaggan är än idag den syriska flaggan, även fast unionen upplöstes några år senare. Upplösningen av unionen skedde på grund av de egyptiska ledarnas motvilja att dela med sig av makten. Unionen styrdes från Egyptens huvudstad Kairo och Syriens ekonomi drabbades hårt av den centraliserade egyptiska politiken. Syrierna revolterade och utropade sig som självständig stat igen. Detta accepterades omedelbart av omvärlden och Syrien blev medlem i FN samma år. De panarabiska tankarna Baathpartiet drömde om tog inte slut med unionen, utan nu vände man sig åt Irak och försökte få till stånd en ny union. Detta misslyckades dock då Baathpartiet som hade grundats i Irak störtades innan beslut kunde tas.

När det kommer till inrikespolitiken var Baathpartiet desto mer lyckosamma och åren 1963 och 1964 förstatligas bankerna och den viktiga textilindustrin. Baathpartiet lyckades också ena arbetareklassen oavsett folktillhörighet genom att underlätta arbetet för bland annat bönder. Dessa förstatliganden fortsatte ända in till 70-talet.

Baathpartiet skakades dock av interna konflikter i slutet av 60-talet då en av grundarna, Michel Aflaq övergav de socialistiska tankarna och blev alltmer konservativ. Det bildades en vänster- och högerfalang inom partiet. Efter hårda interna diskussioner och konflikter vann vänsterfalangen. Vänsterfalangen sökte snabbt stöd hos Sovjetunionen och ett väldigt nära samarbete upprättades. Sovjetunionen finansierade bland annat bygget av den berömda dammen Tabqa som skulle inom en tjugoårsperiod dubblera den konstbevattnade ytan i landet. Detta steg mottogs väl av det syriska folket. Michel Aflaq var inte nöjd med samarbetet med Sovjet och försökte kuppa till sig makten. Detta försök misslyckades och Michel Aflaq tvingades fly till Irak, där han blev en av förgrundsgestalterna för Irakiska Baathpartiet som senare banade väg för Saddam Husseins maktvälde.

Samarbetet med Sovjetunionen var en vital del i uppbyggnaden av infrastrukturen i landet. Många hävdade dock att Sovjet hade fått för stort inflytande i Syrien och var oroliga över utvecklingen. En av personerna som var orolig var Hafez Al-Assad. Denne Hafez Al-Assad föddes i hamnstaden Latakia och kom från en enkel alawitisk bondefamilj. Han blev medlem i Baathpartiet när han var sexton år och vid tjugoett års ålder blev han ordförande för partiets studentorganisation. Året efter utnämningen tog han värvning i armén och blev stridspilot. Han var vältalig, pragmatisk och kom från enkla förhållanden som andra syriska medborgare kunde relatera till. Hafez Al-Assads popularitet inom partiet ökade stadigt och han övertog sedan makten i Syrien 1970.

En av Hafez Al-Assads första uppgifter som ny president för Syrien var att skapa en folkförsamling som skulle representera olika etniciteter i samhället. Oavsett etnisk grupp så skulle man ha en talan i denna folkförsamling. Folkförsamlingens uppgift var bland annat att utfärda lagar, diskutera regeringens framlagda politik, godkänna statsbudgeten och godkänna utvecklingsplaner. På så vis försökte Hafez Al-Assad ena det syriska folket efter flera år av oroligheter. Folkförsamlingen kunde dessutom kräva regeringens avsked om man ansåg att regeringen misskött sitt arbete. Denna folkförsamling hade en mandatperiod på två år.

Hafez Al-Assad fortsatte reformeringen av Syrien och tillsammans med sin nygrundade folkförsamling beslöts det att Syrien skulle delas upp i olika län och skapa lokala administrationer för att folket lättare skulle kunna delta i det politiska rummet. Presidenten och folkförsamlingen röstade dessutom igenom att Syrien skulle vara en sekulär stat. Idén med en sekulär stat gav Hafez Al-Assad enorm respekt hos de olika minoriteterna, speciellt hos den syriska kristna minoriteten som hela tiden varit oroliga för att islamistisk revolt.

Om vi hoppar till nutiden, så är Hafez Al-Assads son Bashar Al-Assad president. Hans presidentperiod började år 2000 och han har alltså nu suttit 12 år vid makten. I Syrien är det presidentomröstning var sjunde år och Bashar Al-Assad är alltså inne på sin andra mandatperiod. Under sina år vid makten har Bashar Al-Assad bland annat sökt ett djupare samarbete med Ryssland och Iran. Hållit en fortsatt hård ton mot Israel och uppmanat att internetevolutionen ska få ha sin gång i Syrien. Det sistnämnda mötte visst motstånd inom partiet till en början. Han har också tillåtit att privata aktörer etablerar sig i Syrien, med vissa restriktioner som exempelvis att amerikanska och israeliska företag inte är välkomna.

Efter denna korta beskrivning av partiet så kan man fråga sig hur detta parti lyckats hålla sig kvar vid makten så länge och varför två miljoner vanliga människor har sökt medlemskap i partiet? Det finns många aspekter att väga in när man besvarar dessa två frågor. Personligen tror jag att partiets panarabiska och antisionistiska ställning är en av de stora orsakerna till det folkliga stöd som finns. Det finns många som hävdar att Baathpartiet i allmänhet och Bashar Al-Assad i synnerhet inte har något folkligt stöd. Detta är givetvis en missvisande bild. Skulle presidenten och partiet inte ha det stöd de har så skulle vi ha sett ett folkligt uppror likt Egypten. Vi skulle också sett en militärapparat passiva likt Egypten. Men det går inte att jämföra Egypten och Syrien på grund av många skäl. Det viktigaste skälet är att Egyptens befolkning består av över 90 % sunnimuslimer, medan i Syrien existerar ett flertal olika minoriteter. Utrikespolitiska institutet gav ut en bok 2011 som heter Världspolitikens dagsfrågor där de sammanställer en del av de minoriteter som existerar i Syrien. De skriver att flera syriska minoriteter som alawiter, kristna, druser och kurder är rädda att ett sunnimuslimskt regeringsstyre skulle kunna innebära ett islamistiskt maktövertagande som skulle omkullkasta hela det sekulära systemet Syrien vilar på. Utrikespolitiska institutet betonar också att det finns en majoritet sekulära sunnimuslimer som också är rädd för en sådan utveckling. Jag tror att befolkningen i Syrien fortfarande minns och är ärrade av 1980-talets stora kris med det Muslimska brödraskapet som försökte genom våld ta över landet och extremislamisera det. Jag ska hinna med att skriva ett inlägg om det Muslimska brödraskapet och varför det är ett hot mot sekularism, ett hot mot frihet och en illegitim demokratirörelse i synnerhet i Syrien innan jag åker till landet.

Något som också ger Baathpartiet legitimitet och förtroende hos folket i Syrien är att det alltid varit byggt på ett enande av minoriteter. Vissa tidningar i västvärlden, bland annat i Sverige har lyft fram att den alawitiska minoriteten styr Baathpartiet i ett envåldsstyre. Detta stämmer väldigt dåligt med verkligheten. Baathpartiet grundades av representanter från olika etniska grupper och har en sådan ledning än idag. En av de viktigaste posterna i Syrien, försvarsministerposten tillhandahålls av den kristna ortodoxa politikern och generalen, Dawoud Rajiha. En annan mycket tung post innehar sunnimuslimske Riyad Farid Hijab som är premiärminister. Presidenten Bashar Al-Assad är alawit, men First Ladyn i Syrien, tillika presidentens fru är sunnimuslim. Genom denna mångfaldsrepresentation finns ett stort stöd för ledningen i Syrien än idag. Det går inte heller att säga att det inte existerar fler partier i Syrien då det finns cirka 10 andra partier som är aktiva i landet. Dessa partier har inte lika stort stöd och det ska sägas att partierna borde få betydligt mer utrymme att verka fritt än hur det tidigare har varit. Anledningen till att man tycks tro att det inte existerar andra partier i Syrien är för att alla dessa tio partier är vänster- eller extremvänster partier, som till viss del stöder Baathpartiet i ideologin.

Det finns mycket mer att skriva om detta som ni säkert förstår.

 

Nästa del: Den antiamerikanska ställningen

 

Källor

Utrikespolitiska institutets bok Världspolitikens Dagsfrågor

Philippe Rondots bok Vad jag vet om Syrien

David Downings bok Mellanöstern igår och idag

Del 1 – Befrielsen från Osmanska riket och den franska imperialismen.

Denna blogg kommer att handla om de oroligheter som pågått i Syrien i nästan femton månader. Men för att förstå nutidens smärtsamma och svåra konflikt måste man också förstå landets förflutna. Syrien liknar inget annat land i Mellanöstern och är inblandat i princip i alla kriser och konflikter i regionen. Varför är en militär intervention en vansinnig lösning på oroligheterna i Syrien?  Varför lobbar vissa länder hårt för en militär intervention? Varför har två miljoner helt vanliga människor ansökt medlemskap i Syriens styrande parti, Baathpartiet? Hur har detta parti kunnat hålla sig kvar vid makten i över fyra decennier? Dessa frågor när några av frågorna jag ska försöka klarlägga i en förstudie innan min resa till oroligheternas centrum den 10 juli.

Del 1 – Befrielsen från Osmanska riket och den franska imperialismen.

Syriens geografiska läge har gjort att landet i över 2000 år varit en plats för konflikter. Den viktigaste handelsvägen mellan Orienten och Occidenten, Sidenvägen har varit utav intresse att kontrollera för ett flertal stormakter genom årtusenden. I cirka sexhundra år tillhörde Syrien Osmanska riket och var ett av de viktigaste fundamenten till rikets stormaktsperiod. Turkarna kunde genom förfogandet av Syrien kontrollera Sidenvägen och på så vis skapa sig en unik position mellan Occidenten och Orienten.

I historieböckerna förklaras ofta Osmanska riket som en plats som inrymde flera kulturella och religiösa grupper som var fri från förföljelse. Detta är en modifierad sanning. I Osmanska riket uppehöll sig visserligen ett flertal etniska grupper och kunde under lång period ägna sig åt sina egna kulturella och religiösa seder utan att bli förföljda. Under början av 1900-talet förändrades dock detta radikalt. Fler och fler i Osmanska riket motsatte sig sultanen Abdul Hamid II:s envåldsstyre och slutligen skapades en reformrörelse vid namn Ungturkarna. Denna reformrörelse hade två mål. Det första målet var att störta sultanen och det andra målet var att befria turkarna från minoriteter. Denna frigörelse från minoriteterna skulle ske genom etnisk rensning. Under första världskriget massmördades, våldtogs och torterades 1.2 miljoner armenier, 84 000 greker och 750 000 assyrier, syrianer och kaldeiser. Det ska sägas att forskare är oeniga om antalet som mördades. Det ska också sägas att redan under 1800-talet hade mycket förändrats i Osmanska riket och det bedrevs förföljelse av minoriteter under hela detta sekel. Nu spelar det förvisso mindre roll hur många som dock, utan det faktum att människor mördades och förföljdes. Intressant är att Adolf Hitler kopierade många av Ungturkarnas idéer i andra världskriget.

Ett flertal av dessa folkmord skedde i nuvarande Syrien där flera av dessa minoriteter uppehöll sig. Dessa folkmord som tagits upp är välkända för västvärlden, men det var betydligt fler minoriteter som förföljdes och mördades under denna period. Tre av minoriteterna som tycks falla i glömska är förföljelsen på shiamuslimer, kurder och alawiter. De två sistnämnda kommer beröras i ett flertal inlägg framöver. Anledningen till att folkmorden är viktiga är för att de är centrala för Syriens utformning, styre och senare Baathpartiets popularitet efter Osmanska rikets fall och efter den franska imperialistska ockupationen.

Under första världskriget började fler och fler röster höjas i Syrien om självständighet. Landet hade, som tidigare tagits upp varit en plats för ett flertal folkmord och en av de etniska grupper som drabbades hårdast var alawiterna. Min morfar har berättat hur hans mor talade om hur de ottomanska soldaterna brukade komma till de byar alawiterna bodde i och våldta kvinnorna. Under denna period fick inte alawiterna gå i skola eller vistas i städer, utan var tvungna att uppehålla sig i sina byar. Alawiterna instiftade egna skolor i tysthet, vilket förstås var förbjudet. För att läsa mer om Ungturkarnas och Osmanska rikets folkmord på minoriteter rekommenderar jag Anna Melles bok Fyra kvinnor under svärdets år som publicerades 2009.

Osmanska riket föll efter första världskriget efter striden mot bland andra Frankrike, mycket tack vare den försvagade militärkapaciteten. Detta gjorde att Syrien föll under franskt-brittiskt NF-mandat (anm. Nationernas Förbund, idag Förenta nationerna). Redan under första världskriget, närmare bestämt 1916 hade det slutits ett hemligt avtal mellan Frankrike, Storbritannien och Ryssland om hur Osmanska riket skulle delas upp efter första världskriget. Detta avtal är känt som Sykes-Picot avtalet. Enligt detta avtal skulle Frankrike ta över Syrien, Kurdistan, Libanon och delar av Irak. Dessa gränsdragningar är precis vad de imperialistiska makterna gjorde i Afrika.

En av Syriens nationalhjältar, alawiten Shejk Saleh Al-Ali hade redan gjort ett väpnat uppror mot ottomanerna med hjälp av den kurdiske revolutionären Ibrahim Hanan och var en av de bidragande krafterna till Frankrikes seger över ottomanerna. Västmakterna Storbritannien och Frankrike hade lovat syrierna självständighet om man hjälpte dem i kampen mot Nazisterna under andra världskriget. Detta löfte hölls inte. Shejk Saleh Al-Ali var dock inte redo att ge upp striden för ett självständigt Syrien och fortsatte sin kamp mot fransmännen. Under ockupationstiden hade dock fransmännen egna planer på hur Syrien skulle utformas. Frankrikes plan var att dela upp Syrien i mindre stater som skulle ha självstyre. Detta skulle ha inneburit att alawiterna skulle ha ett eget land, kurderna ett eget land, druserna ett eget land, de kristna ortodoxa ett eget land etc. Shejk Saleh Al-Ali och Ibrahim Hanan, tillsammans med fler minoritetsledare, bland annat drusernas ledare Sultan Al-Atrash anslöt sig till upproret och ville inte ha denna uppdelning. Syrien hade alltid varit en plats för mångkultur och så skulle det förbli. Konflikten med fransmännen fortsatte ända till 1943 och Syrien blev slutligen självständigt 1946 efter att de sista franska soldaterna lämnat Syrien. Det ska sägas att det existerar en hel del kvarlevor från Frankrikes ockupation. Hotell som Le Meridien, namn på platser som Krak de Chevaliers och det franska språket är några av de resterna från ockupationen.

Det som gör denna historiska tillbakablick intressant är kopplingen till nutidens oroligheter. Vilka länder propagerar hårdast för en militär intervention? De gamla imperialistska ockupationsstaterna det vill säga Frankrike, Storbritannien och Turkiet, tillsammans med USA och Saudiarabien. De två sistnämnda kommer det enskilda inlägg om. Att historien påverkar nutiden kan aldrig och får aldrig negligeras. Detta får mig att tänka på Winston Churchill som var högst delaktig i Syriens angelägenheter under lång tid. Churchill sa en gång ”Politisk skicklighet är att förutsäga vad som kommer hända imorgon, nästa vecka, nästa månad och nästa år. Och att efteråt förklara varför det inte inträffade”. Är demokrati i Syrien Frankrikes och Storbritanniens högsta önskan? Hur kommer det sig att samma påtryckningar inte görs på Bahrain, Saudiarabien eller andra länder som styrs med järnhand av diktaturer? Hur kommer det sig att de nämnda länderna har ett väldigt nära samarbete med de tidigare ockupationsmakterna? Och det kanske viktigaste av allt; Varför var inte införandet av demokrati på agendan under ockupationstiden?

Slutligen är det lätt att förkasta britternas och fransmännens förflutna i Syrien som just det förflutna, men vi behöver bara gå tillbaka till 80-talet och under hela 90-talet för att hitta samma mönster och samma idéer till att dela Syrien till mindre stater. När dåvarande presidenten Hafez Al-Assad hade hjärtproblem under 80-talet försökte dennes bror, Rifaat Al-Assad kuppa sig till makten genom att mobilisera den del av armén som han hade tillförfogande.  Till hjälp hade han stöd av Storbritannien. Rifaats vision var att upprätta en alawitisk stat. Hafez Al-Assad återhämtade sig dock och broderns vision om en alawitisk stat tynade bort när dennes armé återigen valde att stötta Hafez Al-Assad. Under 90-talet försökte Rifaat Al-Assad ännu en gång kuppa sig till makten och även denna gång misslyckades detta. President Hafez Al-Assad var inte lika förlåtande denna gång och utvisade brodern från Syrien. Rifaat Al-Assad flyttade till Frankrike där han än idag lever i exil. Är detta ännu ett försök från britternas och fransmännens sida att dela Syrien i mindre stater?  En kollaps av stabiliteten i Syrien skulle leda till ett krigstillstånd som skulle få kriget i Jugoslavien se ut som en chartersemester. Det är just därför oppositionens anspelningar på det sekteristiska våldet är förödande för framtida Syrien. Ställer man grupper mot varandra är risken stor att ett våldsamt inbördeskrig utbryter. När kyrkor blir nedbrända av oppositionens sunnimuslimska fundamentalister som stolt visar upp vandaliseringen de åstadkommit skapas en misstänksamhet och ett hat mellan olika etniska grupper (Se källa nedan). När alawiter massakeras och massakrerna sedan skylls på regimen är ännu ett sätt att skapa spänningar mellan olika etniska grupper (Se källor nedan). Syrien, minoriteternas land är hotat.

Detta är ett inledande inlägg om Syriens historia. Det ska sägas att mycket mer kan skrivas om både Osmanska riket och Frankrikes, samt Storbritanniens imperialistiska ockupation av Syrien och andra länder i Mellanöstern. Jag har dock försökt skriva så fördjupat möjligt.

Nästa del: Baathpartiets grundande och väg till makten.

—-

När kyrkor blir nedbrända av oppositionens sunnimuslimska fundamentalister som stolt visar upp vandaliseringen de åstadkommit skapas en misstänksamhet och ett hat mellan olika etniska grupper (Se källa nedan).

Källa: http://www.rt.com/news/syrian-rebels-desecrate-christian-churches-897/

När alawiter massakeras och massakrerna sedan skylls på regimen är ännu ett sätt att skapa spänningar mellan olika etniska grupper (Se källor nedan).

Källor:

http://english.farsnews.com/newstext.php?nn=9103081106

http://www.sott.net/articles/show/246203-The-Houla-Massacre-US-Sponsored-Terrorists-Killed-Families-Loyal-to-the-Government-

http://www.sana.sy/eng/337/2012/06/02/422915.htm

http://www.liveleak.com/view?i=cee_1338505931&comments=1 VIDEO

http://www.rt.com/news/syrian-family-massacre-rebels-936/ VIDEO