.

Inte för att jag måste, utan för att jag vill. Knyter löparskorna och stoppar i lurarna i öronen. Melissas helt fantastiska låtar gör att mörkret istället känns tryggt. Där kan jag rensa tankarna. Då gatulamporna är trasiga får stjärnorna lysa upp marken. Det känns lätt att springa. Hejdar mig att inte springa för fort, vill orka långt och länge. Är helt ensam, tittar bara framåt för att glömma bort den kolsvarta skogen som egentligen omfamnar mig. Alla funderingar klarnar och känner mig stark. Kommer hem och konstaterar – jag älskar det här.