Tid för rättvisa, om den fanns

Den 22 juli 2011 är ett datum som har grävt sig in i minnet hos de flesta, ett datum då man minns vad man gjorde. Själv befann jag mig ungefär mitt i ingenstans, knappt utan 3G och definitivt utan bredband, men i sällskap med ett gäng andra. Ändå blev det en statusuppdatering på Facebook som fick mig att förstå att något hänt. Så slog vi på tv:n. Och där blev vi sittandes.

Efter det blev jag mörkrädd. Tror det var den där bilden, där han sitter i en bil, med smala galenögon som glöder.

Rättegången ska pågå i tio veckor. Det är viktigt, såklart, att han får sitt straff och att han får det i en rättegång värdig en rättsstat. Och ändå känns det så otroligt futtigt. Ingen får tillbaka sin förlorade dotter, sin saknade son, sina bröder och systrar, mammor och pappor. Alla får lära sig leva med sorgen, och orättvisan, att drabbas.

För den där jävla, jävla dårens skull.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *