I dag gick Hanna Ljungberg ut med beskedet att hon avslutar sin landslagskarriär. Inte oväntat.
Hon debuterade i landslaget 1996 (som 17-åring, vem gör det i dag?!) och har därefter varit galjonsfiguren för Sverige både på och utanför plan. Målskyttar som Ljungberg märks och sätter avtryck. Trots att hon haft stora skadeproblem de senaste åren är det ändå hon man förknippar med svensk damfotboll, såväl i Sverige som i världen. När tysk tv var här för att sända finalen mellan UIK-Frankfurt brydde två tyska journalister jag pratade sig om två spelare. Marta och Hanna Ljungberg. Och det som sagt trots att skadeproblemen hindrat henne från att nå sitt maximum under de senaste åren.
130 landskamper och 72 mål (rekord!) blev det i blågult. Men nu får hon koncentrera sig enbart på UIK vilket blir en vinst för både klubben och hon själv. Hon slipper stressen att jäkta till landslaget om hon får skadeproblem och hon får chans att återhämta sig under landslagssamlingarna. Förhoppningvis kan hon nu få en skadefri säsong för första gången på, ja jag vet inte hur länge.
ooo
En helt annan grej. Ringde Örjan Andersson i eftermiddag för att kolla om han bestämt sig om sin tränarframtid. Icke det. Han snackar fortfarande med Ersboda. När jag frågade om någon annan klubb hört av sig berättade han…
– Det ringde faktiskt en kollega till dig från någon tidning i Dalarna i dag och frågade om jag skulle träna Brage. ”Inte vad jag vet” svarade jag, men han sa att han hade hört det. Ni får höra mycket ni, säger han och skrattar.
